svar på frågor
Tack för alla fina kommentarer, jag uppskattar det jätte mycket <3
Tänkte att jag skulle svara på era frågor, om jag kan hjälpa till så gör jag det mer än gärna.
Jag tror att om man vill vräka i sig mat och inte ser sig själv som frisk, så är man inte i sista stadiet. För att komma till sista stadiet måste man skänka kroppen balans, äta rätt och framförallt tillräckligt. Ger man kroppen för lite energi kommer den vilja kompensera detta genom att äta mer när den får chansen, alternativt hamna i halvsvält, vilket gör att den istället lagrar all energi. För att man ska slippa dessa "sug" efter att vräka i sig måste man äta flera gånger per dag och låta kroppen rehabilitera sig.
Sen kan det givetvis även bero på att du känner att du vill straffa dig själv och därigenom villl vräka i dig, för att i nästa stund plåga dig själv genom svält och överträning, som du då ser som berättigad efter att ha vräkt i dig en massa.
När man har ett BMI på 17 är man väldigt underviktigt och därmed har sjukdomen ständigt ett stort utrymme även om man inte tror det, att du har kämpat dig upp 7-8 kg är otroligt starkt jobbat och jag vet vilket jävla helvete det är. Men jag vet också att det går att fortsätta kämpa. Din kropp mår fortfarande väldigt dåligt, det samma gäller din hjärna som fortfarande inte har möjlighet att fungera så bra som den ska vid en sådan låg vikt.
Jag kan inte säga att det är lätt att gå upp i frisk eller bli fri från den hånfulla sjukdomen, men jag kan säga att jag vet att det är fullkomligt möjligt. För ett år sedan fick jag panik, grät och hyperventilerade över att jag skulle äta två digestivkex, idag äter jag godis och skräpmat utan närmare eftertanke. Hade jag kunnat göra det om jag stannat på undervikt?
Nej aldrig, jag behövde gå upp i vikt för att man hjärna skulle kunna fungera igen, samtidgt som jag var tvungen att varje dag motivera mig själv till att äta. Jag valde helt enkelt att inte lyssna på mig själv, jag kunde aldrig se mig som smal, men jag förstod på ett sätt att jag måste vara smal, med tanke på att jag var tvungen att gå en behandling, dricka näringsdrycker och alla sa att jag var på tok för smal. Alltså valde jag att lura mig själv, till en börja intala mig själv hela tiden att jag ar för smal och att jag måste upp i vikt, även om det var sjukt svårt.
När jag sedan hade bestämt mig att jag skulle bli fri från den sjukdomens helvete, valade jag skapa mig en ny identitet, men tanke på att anorexin ofta är ens identitet. Jag blev överdrivt positiv till andra människor, försökte se det goda i allt och till slut blev det en del av mig. Jag kunde helt plötsligt se ljuset och för varje dag försvann helvetet lite mer.
Mando har friskskrivit mig, jag är kort sagt symptonfri. Däremot kommer jag vara på uppföljning där 11 gånger på 5 år, dels för mig och dels för Mando.
Tänkte att jag skulle svara på era frågor, om jag kan hjälpa till så gör jag det mer än gärna.
Jag tror att om man vill vräka i sig mat och inte ser sig själv som frisk, så är man inte i sista stadiet. För att komma till sista stadiet måste man skänka kroppen balans, äta rätt och framförallt tillräckligt. Ger man kroppen för lite energi kommer den vilja kompensera detta genom att äta mer när den får chansen, alternativt hamna i halvsvält, vilket gör att den istället lagrar all energi. För att man ska slippa dessa "sug" efter att vräka i sig måste man äta flera gånger per dag och låta kroppen rehabilitera sig.
Sen kan det givetvis även bero på att du känner att du vill straffa dig själv och därigenom villl vräka i dig, för att i nästa stund plåga dig själv genom svält och överträning, som du då ser som berättigad efter att ha vräkt i dig en massa.
När man har ett BMI på 17 är man väldigt underviktigt och därmed har sjukdomen ständigt ett stort utrymme även om man inte tror det, att du har kämpat dig upp 7-8 kg är otroligt starkt jobbat och jag vet vilket jävla helvete det är. Men jag vet också att det går att fortsätta kämpa. Din kropp mår fortfarande väldigt dåligt, det samma gäller din hjärna som fortfarande inte har möjlighet att fungera så bra som den ska vid en sådan låg vikt.
Jag kan inte säga att det är lätt att gå upp i frisk eller bli fri från den hånfulla sjukdomen, men jag kan säga att jag vet att det är fullkomligt möjligt. För ett år sedan fick jag panik, grät och hyperventilerade över att jag skulle äta två digestivkex, idag äter jag godis och skräpmat utan närmare eftertanke. Hade jag kunnat göra det om jag stannat på undervikt?
Nej aldrig, jag behövde gå upp i vikt för att man hjärna skulle kunna fungera igen, samtidgt som jag var tvungen att varje dag motivera mig själv till att äta. Jag valde helt enkelt att inte lyssna på mig själv, jag kunde aldrig se mig som smal, men jag förstod på ett sätt att jag måste vara smal, med tanke på att jag var tvungen att gå en behandling, dricka näringsdrycker och alla sa att jag var på tok för smal. Alltså valde jag att lura mig själv, till en börja intala mig själv hela tiden att jag ar för smal och att jag måste upp i vikt, även om det var sjukt svårt.
När jag sedan hade bestämt mig att jag skulle bli fri från den sjukdomens helvete, valade jag skapa mig en ny identitet, men tanke på att anorexin ofta är ens identitet. Jag blev överdrivt positiv till andra människor, försökte se det goda i allt och till slut blev det en del av mig. Jag kunde helt plötsligt se ljuset och för varje dag försvann helvetet lite mer.
Mando har friskskrivit mig, jag är kort sagt symptonfri. Däremot kommer jag vara på uppföljning där 11 gånger på 5 år, dels för mig och dels för Mando.
friskskrivning, anorexi bye bye
Jag har återigen inte skrivit jär på väldigt länge.. Har varken haft tid eller ork att sätta mig här, jobbar en massa och tränar och träffar vänner.
Förra fredagen blev jag friskskriven, känns helt fantastiskt, att jag kom dit, det trodde jag inte.
Allt känns mycket lättare, som om jag har lämnat min sjuka identitet bakom mig, tagit flera steg i mitt nya liv, som fylls av välmående på olika sätt.
Jag känner mig otroligt glad, det bästa är att jag vet att alla kan bli friska, ingen behöver stanna i fängelset och tro att sjukdomen är ett tryggare alternativ än det verkliga livet..
Jag ska skriva mer, men jag är fantastiskt bakis och är i stort behov av en dusch för jag har en doft som klassas som fräscht ;)
Jag lovar att skriva, säg gärna till om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva om för jag har ju gått i genom alla stadier i den där fucking sjukdomen.
KRAM
Förra fredagen blev jag friskskriven, känns helt fantastiskt, att jag kom dit, det trodde jag inte.
Allt känns mycket lättare, som om jag har lämnat min sjuka identitet bakom mig, tagit flera steg i mitt nya liv, som fylls av välmående på olika sätt.
Jag känner mig otroligt glad, det bästa är att jag vet att alla kan bli friska, ingen behöver stanna i fängelset och tro att sjukdomen är ett tryggare alternativ än det verkliga livet..
Jag ska skriva mer, men jag är fantastiskt bakis och är i stort behov av en dusch för jag har en doft som klassas som fräscht ;)
Jag lovar att skriva, säg gärna till om det är något speciellt ni vill att jag ska skriva om för jag har ju gått i genom alla stadier i den där fucking sjukdomen.
KRAM
