Do you know what we're fighting for?
Återigen har det varit en evighet sen jag skrev här, jag funderade nästan på att starta en ny blogg, men insåg att det är väl här jag får chans att ta del av min historia.
Så vad har hänt sen sist?
Sommaren kom, jag var ledig, jag tillbringade mina dagar med sol och vänskap. Jag flyttade äntligen in i min lägenhet, men vågade inte riktigt vara själv.
När det blev augusti började jag ett nytt jobb, ett jobb inom sälj, jag körde på för fullt. Helgen innan jag skulle börja skulle jag handla nya kläder till jobbet, var det då allt började?
Det enda jag minns är stark panik och att jag lovade mig själv att vara nyttig, för det här skulle aldrig fungera.
Mitt nya jobb fick ett otroligt utrymme, mina sociala kontaker gick bort en bit, jag skaffade fler och fler vänner.. Och jag åt mindre och mindre, vilket resulterade i ett otroligt snedsteg ifrån mig, jag valde att skapa mitt eget helvete.
Helt plötsligt var jag ensam, jag hade mina vänner kvar, men den som var min själsfrände, ville inte längre dela sitt liv med mig.
Efter det där, det var någonstans i mitten av augusti, gick det riktigt utför men samtidgt uppåt, jag fokuserade på att bli bäst, samtidigt som min starka ångest gjorde att magsäcken krympte och allt blev lite tyngre och mer distanserat för varje dag som gick.
Det finns en tunnelbanestation i Sthlm som inte är min vän, en sation där jag flera gånger trott att jag skulle dö och att mitt hjärta skulle stanna.
Jobbet gick framåt, jobbade förbannat mycket, åt desto mindre och festade desto mer.
Allting ändrade sig i höstas, jag är inte den person jag en gång var, jag är betydligt starkare men även betydligt svagare.
Jag har bytt jobb nu, jag jobbar normalt, 40 h i veckan, jag äter bättre.
Men jag har insett att jag har ständiga mål, mål som måste uppnås, annars blir jag så förbannat lite inom mig själv.
Jag har kanske inte kommit så långt, jag är på väg tillbaka, men varje gång jag går tillbaka, mindre extremt blir det och desto starkare blir jag när jag tar mig tillbaka.
Jag har gjort många misstag och fler kommer jag att göra, jag låter det utveckla mig.
Jag är varken smalast eller smartast och även om jag skulle vara det så skulle jag aldrig själv se det?
Så varför är vägen dit så lockande?
Så vad har hänt sen sist?
Sommaren kom, jag var ledig, jag tillbringade mina dagar med sol och vänskap. Jag flyttade äntligen in i min lägenhet, men vågade inte riktigt vara själv.
När det blev augusti började jag ett nytt jobb, ett jobb inom sälj, jag körde på för fullt. Helgen innan jag skulle börja skulle jag handla nya kläder till jobbet, var det då allt började?
Det enda jag minns är stark panik och att jag lovade mig själv att vara nyttig, för det här skulle aldrig fungera.
Mitt nya jobb fick ett otroligt utrymme, mina sociala kontaker gick bort en bit, jag skaffade fler och fler vänner.. Och jag åt mindre och mindre, vilket resulterade i ett otroligt snedsteg ifrån mig, jag valde att skapa mitt eget helvete.
Helt plötsligt var jag ensam, jag hade mina vänner kvar, men den som var min själsfrände, ville inte längre dela sitt liv med mig.
Efter det där, det var någonstans i mitten av augusti, gick det riktigt utför men samtidgt uppåt, jag fokuserade på att bli bäst, samtidigt som min starka ångest gjorde att magsäcken krympte och allt blev lite tyngre och mer distanserat för varje dag som gick.
Det finns en tunnelbanestation i Sthlm som inte är min vän, en sation där jag flera gånger trott att jag skulle dö och att mitt hjärta skulle stanna.
Jobbet gick framåt, jobbade förbannat mycket, åt desto mindre och festade desto mer.
Allting ändrade sig i höstas, jag är inte den person jag en gång var, jag är betydligt starkare men även betydligt svagare.
Jag har bytt jobb nu, jag jobbar normalt, 40 h i veckan, jag äter bättre.
Men jag har insett att jag har ständiga mål, mål som måste uppnås, annars blir jag så förbannat lite inom mig själv.
Jag har kanske inte kommit så långt, jag är på väg tillbaka, men varje gång jag går tillbaka, mindre extremt blir det och desto starkare blir jag när jag tar mig tillbaka.
Jag har gjort många misstag och fler kommer jag att göra, jag låter det utveckla mig.
Jag är varken smalast eller smartast och även om jag skulle vara det så skulle jag aldrig själv se det?
Så varför är vägen dit så lockande?
