conversion

Tänkte att jag skulle börja med att berätta vad W-base är för något.
Vi använder en våg, som kallas "Mandometer", på den finns, lunch, middag och w-base. Vid lunch och middag ska man bara väga upp mat till 100%, enkelt förklarat, sen när man äter så ska man trycka in med jämna mellanrum, hur mätt en frisk person blir under måltiden. Vid w-base, ska man helt enkelt väga upp vad man tror är en normal portion och sen fylla i hur mätt man själv är under måltiden. Man får inte väga in grönsaker, utan målet är att väga upp 280 gram mat.
För 6 veckor sen när jag gjorde w-base, vägde jag upp kring 140 gram. Igår vägde jag upp dryga 230 gram, så jag har verkligen vågad chansa och försöka lita på mig själv. Dessutom var det svårt, för jag kunde inte titta på någon annan och ris är alltid svårt att väga upp.

Hade hursomhelst sjuklig panik igår, kändes som att hela livet höll på att kväva mig, jag fuskade inte eller så, oavsiktligt missade jag 2,5 dl juice. Paniken försvann när jag hade sällskap, men jag var själv var den där igen och alla människor såg så himla konstiga ut och jag undrade varför alla levde. Men som tur var åkte jag in till söder, träffa värda människor och drack vin och idag är det inte alls kvävande. Även om den ligger där och väntar på att få ta över. Anledningen jag tror att den släppt är att jag verkligen gått emot sjukdomen, den kommer hålla på att försöka jävlas så fort den får chansen. Men jag står inte ut med att försöka kämpa om sjukdomen ständigt försöker ta över, så jag tänker helt enkelt blunda för den. För i mina ögon är det relativt enkelt, antingen väljer att vara sjuk och ha en extrem undervikt eller så väljer att vara helt frisk och ha en normalvikt. Jag har bestämt mig för att välja det senare alternativet för jag vill faktiskt kunna leva ett liv och jag kommer alltid ha vetskapen om att jag kan gå ner i vikt om jag vill. Men ett sjukt liv är aldrig något att föredra, när man börjar gå åt ett friskare liv. Det är fruktansvärt, jag känner fortfarande stundtals följder av sjukdomen, både psykiskt och fysiskt. Jag är fruktansvärt osäker och tror att det inte går att lita på folk, samtidigt känner jag att min balans och blodcirkulation fortfarande är totalt kass.

Men det kommer att bli bättre varje dag, jag tror att paniken måste få komma ibland, för att jag ska inse att jag måste vara uppmärksam.

Idag har jag sökt jobb och en språkkurs, så det känns bra, försöka komma igång, för första gången på länge så känns det kul. Förut var jobb och skola ett problem, dels för den ständiga huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och det ständiga behovet av att träna och röra på mig.

Nu har jag helt plötsligt sjukt mycket tid över och vet Ni vad?
Det är förbannat mycket mer värt än att sitta och räkna 5 kcal hit eller dit, ständigt vara trött och tvinga sig ut i snöstormar.

En fantastisk dag som avslutades med blödande, avskavda knogar, men jag gillar kickboxning det passar mitt psyke.

Har insett att jag troligen äter som en byggarbetare, vilket är lite underligt men jag bryr mig inte.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om fördelen med att verkligen bestämma sig att bli frisk.
Lättast är att beskriva det med ett kort men starkt ord, frihet.

Alltför ofta fick jag höra att anorexin var ett fängelse och som att jag levde i ett fruktansvärt vakum.
Det är först nu jag förstår vad de menar med fängelse, för jag har älskat anorexin i flera år, vi har fungerat bra ihop, tro mig.
Problemet är att anorexin styr allt, varje steg man tar och ändå tror man att anorexin är en stöttepelar, en bästa vän.

Anorexin i en sjuk persons ögon är:
- En trygghet
- En framtid
- En lycka
- En jakt på perfektion
- En kärlek
- En kick

Kort sagt något man alltid kan lita och som alltid finns där.
När man är riktigt sjuk, så skrattar man åt de som kallar anorexin för fängelse, för behandlingen är då det största fängelset. När man sedan vågar ta vägen mot ett friskare liv, så ser man ett behandlingen är ett fängelse för anorexin och inte för en själv, som man så pliktskyldigt trodde innan.

Även om jag nu ser anorexin som ett helvete, så vet jag att jag lätt kan falla tillbaka och glorifiera demonen. För i mina ögon är anorexin ett missbruk, något som när man väl börjat med har svårt att sluta med, för varför ska man sluta när man mår så bra? Men det är en falsk lycka, en lycka som enbart beror på någon annans villkor.
När man istället lyssnar på enbart sig själv, så är det först då man kan uppleva äkta lycka.

Tro mig när jag säger det, för att uppleva den äkta lyckan och livslusten, måste man släppa alla spärrar och då menar jag verkligen alla. Det handlar inte om att göra något halvdant, utan man måste göra allt till fullo, ständigt kämpa emot det som hör sjukdomen till. Men vet Ni vad? Det är värt det, för få den chansen att se på världen med andra ögon, är mer värt att något missbruk i hela världen.

Senaste för en timme sen märkte jag hur jag på ren automatik började att räkna kalorier, det är då det krävs att ha styrkan att började koncentrera sig på annat. Det kan vara något banalt som att tänka på vädret, alltför att säga "Nej" till anorexin, säga "Du är inte välkommen här längre". För anorexin ska inte vara välkommen i någons liv, alla har rätt att vara fria och älska sig själva. Jag försöker varje dag se på mig positivt och när jag känner mig stor, så intalar jag mig själv att det är bara hjärnspöken.

Glöm inte att det är ett missbruk, en sjukdom, visserligen en förfärligt stark sjukdom, men den går att bota, för den mänskliga styrkan, är starkare än något missbruk.

"Om mitt liv har något att säga någon, så är det här jag säger det."

Dagens fundering i min stilla eufori är:

Varför är folk som besatta av andra personers vikt?

Självklart inte friska i den utsträckning, men det finns en lust att känna till vad andra väger.

Idag när jag var på Mando upplevde det jag verkligen, om jag inte hade mått så bra som jag gjorde, hade jag flytt ut och börjat gråta och träna hysteriskt. Det är som att vissa försöker locka fram vad man kan tänkas väga, men nej jag säger inte det till den vem som helst. Nu så vet jag inte exakt vad jag väger, fuskvägde mig på nyår vilket var totalt missvisande med tanke på att jag ätit och druckit en del och vågen var skev, men jag kan säga oavsett de aspekterna så har jag en bra bit kvar till min delmålvikt och verkligen till min målvikt.

Anledningen till att jag får börja träna har inte med min vikt att göra, visst har jag gått upp sen jag kommit in i behandling, givetvis, skulle varit konstigt annars. Men anledningen till att jag får börja träna är för att jag ska få nya intryck och belöningar, dessutom har jag varit i behandling i snart 7 månader.

Jag vill inte veta vad någon väger och jag vill inte heller få frågan vad jag väger, för just nu är det inte relevant i mitt liv.

Förhoppningsvis kommer det inte heller ha så stor betydelse framöver heller.

Människor som är nere i svackor vill jag inte ha nära inpå, eftersom de ser endast svart, precis som jag har gjort dag ut och dag in. Men nu när jag mår bra, vill jag omge mig med människor som mår bra och stötta de som mår sämre men som jag tycker så himla mycket om. För de skapar inte diskussioner om min vikt utan de pratar om hur de mår och det bryr jag mig om och vill ta del av.

Men alla som bara sitter och är sjuka och inte ens försöker göra någonting åt det, ska hålla sig på avstånd, däremot när de är redo att ta emot livet så finns jag mer än gärna där och hjälper till.
Men just nu har jag inte styrka att bära människor som bara sparkar bak ut, för så stark är jag inte än, även om jag är på god väg.

I Want To Break Free ;)