conversion

Har haft lite kaos hit o dit, men nu känns det lugnt, sitter och äter frukost nu innan jag ska gå till bussen och åka till jobbet. Sen blir det en sväng på gymmet, förhoppningsvis med Anna<3 och sen ikväll blir det lite dricka, min lilla kompis Siri har haft det skit och är i starkt behov av myssällskap och vin. Det är jag också, så det kommer bli perfekt.

Jag fick en fråga om hur maten ser ut för mig nu och om jag äter 6 ggr per dag.
6 ggr per dag är det ultimata för kroppen, men har man jobb/skola o s v är det svårt att hinna med, dessutom äter man 6 ggr om dagen när man är i behandling, för att f maximal ätträning, vilket är otroligt bra.

Min matdag igår så ut såhär:

Frukost: 1 portion gröt, 1 äpple, mjölk och kaffe

Lunch: 1 250 gram Bärry yoghurt, 2 smörgåsar med skinkost och sallad

Middag: Biffwok med ris och sötsur sås (stor portion)

Kväll: 1 äpple och lite godis

Anledningen till att min lunch är så patetisk är för att vi inte har någon micro än på jobbet.
Vissa dagar äter jag betydligt mer än det här, tränar jag äter jag åtminstone 2 extra smörgåsar och 1 banan.

Men fråga gärna mer om du är mer intresserad av hur det ser ut, för jag tog bara ett snabbt exempel nu.
Oftast brukar jag ha russin till gröten och kanske 1 eller 2 smörgåsar, men har jag inte varit hemma på några dagar.

Nu har jag gått upp tidigt idag och solen skiner, jag ska äta frukost med paps och sen dra till gymmet innan jobbet.
Känns skönt, lagom trött i huvudet, men det känns bra att slippa skynda med träningen efter jobbet när jag ändå är betydligt tröttare.

Jag ska träffa Rebecca och Ida idag, fina flickor, äta och prata skit är planen för kvällen, kanske en kvällspromenad om det fortfarande är varmt då :)
Sen ska jag träffa världens finaste grabb<3 Som alltid typ, ett beroende jag värderar högt, fantastiska människor finns det faktiskt inte alls gott om, så det så.

Om en vecka blir det Mando och 6 veckors, förhoppningsvis sista 6veckors, jag känner att jag har koll nu, äter mer om jag tränar och efter hela tiden efter hunger och mättnad. Ibland känner jag att lite gamla tankar smyger sig på, men inget man lätt att övervinna, eftersom det är bara att köra på gamla mönster.

Däremot är jag redan sjukligt trött på min b-lunch jag äter på jobbet, yoghurt och dubbelsmörgås, eftersom jag vill ha mat, fan det är helt sinnessjukt att bara äta något sådant, även om det säkert energimässigt kommer upp på en lunch nivå, eller nästan i alla fall, så känns det totalt obalanserat.

Nu ska jag fixa gröt och hälla upp kaffe, får ta med mig något att äta efter träning, orka gå under nej.

Att lära sig definiera och skilja ut det negativa är inte lätt. Det slutar ofta i en total låsning och panik och man känner sig totalt utelämnad, utelämnad åt den totala meningslösheten.

Försöker hinna med att räcka till, precis som jag alltid gjort, hinna ta hand om och visa sin kärlek för de man bryr sig om.
Panikkänslor, illamående och en total ovilja att ens prata, känsla av att stänga av, fly från allt, men det går inte längre.
Jag tvingar mig att kämpa på, sköta allt som ska skötas, tar tag i allt, låtsas att jag har fler armar än två som kan krama alla jag älskar så högt.

Att hantera problem är inte lätt, jag är inte bra på det på något sätt, jag är totalt värdelös, jag är en person som tar till flykten. Jag är inte längre samma rädda konflikträdda person, utan mer att mina hjärna inte orkar bearbeta mer, jag får mer en avsmak inför allt. Glömmer hur man värderar, hur man bryr sig om och hur man löser problemen.

Jag känner mig totalt slut, min hjärna pallar inte mer, min kropp känns slutkörd, varför vet jag inte.
Jag skyller på att det är dålig luft på jobbet, men kanske är det för mycket kaosfestande, stress i mellan olika saker.

Jag är bara så förbannat trött, trött på att världen vänder sig emot de jag älskar.
Att de som faktiskt är riktigt intelligenta och kommer kunna uträtta under, får så mycket skit.

Ibland undrar jag vad som egentligen är meningen med livet?
Att allt för ofta känna sig ett steg närmare totalt apati.
Förut lät jag det gå ut över maten, tränade mycket och slet ut mig.
Men nu väljer en annan väg, men i grund och botten är det den samma, kanske kommer det gå bra eller så kommer jag återigen hamna på botten. Det återstår att se.

Sjukt ledsen att jag inte skrivit men har inte ens suttit vid datorn i princip.

Det går framåt, men med diverse bakslag, jag försöker att inte hamna i dåliga mönster, vilket går bra i och med att jag jobbar nu och så.

Ångesten har jag stillat på andra sätt, om det är bättre eller sämre kan jag faktiskt inte svara på, kanske mer fusk att inte längre orka ta tag i sin ångest och bearbeta den, även om jag oftast gör det.

Har blivit en del gym, promenader, fest, födelsedagsfirande o s v.

Nu ska jag skutta i väg till bussen, lite bråttom, sitter och mumsar gröt.

Jag lever och jag kommer uppdatera mer antingen ikväll eller imorgon.

Hur mår Ni?

Sjukt seg idag, har spenderat dagen med äventyr och sen fika med Ida och ett varv på gymmet, riktigt skönt.

Ska försöka få in lite pass, blir lätt fast i att bara styrketräna, för jag tycker det är så roligt, men det är sunt att variera sig.

Sushi<3 ttill middag, galet gott :)

Imorgon ska jag i väg till stan med mams och köpa present till paps och så vill jag spana på ett par jeans, tycker fan jag är värd det ehhh..
På kvällen ska jag träffa en gammal kompis, så det blir trevligt.

Ska inte skriva mer nu för jag håller på att få panik känner, behöver nog lugna mig lite.
Helvete, att jag inte klarar något just nu. Men snart är allt över.

Fick en fråga om det är normalt att må dåligt i början av behandlingen, även då man äter mer.

Absolut, att börja att efter svält (som är det jag kan relatera till) är otroligt påfrestande.
Dels för att kroppen så smått börjar fungera igen, genom att förbränningen sätts igång. Sen är det givetvis en otrolig ångest som är förknippad med maten.

Tänk såhär det finns en anledning till att man valt att svälta, även den minsta näring man gav kroppen  resulterade i en lätt ångest och behövde oftas motas bort genom träning.
Det är fullt normalt att känna att det är otroligt tungt, jag tyckte att det var så påfrestande, att jag i princip sov rakt i genom hela sommaren, stressen och ångesten var så påfrestande att det enda jag kunde göra var att sova. Hela kroppen var slutkörd och det är även en stor ångestutlösare, inget att vara rädd för eftersom det går över.

För varje dag som man klarar av kommer ångesten lätta lite, även om man inte märker det.
Utan jag mådde i princip skit i kanske åtta månader, men ångesten efter åtta månader var inte lika helvetisk som den ångesten jag hade de första dagarna. Ju mer näring kroppen får, desto bättre kommer den att fungera, vilket kommer göra att hjärnan successivt börjar att fungera även det.

Ta det bara lugnt och håll ut, det kommer gå lättare, snart kommer du våga släppa taget och då kommer det kännas än lättare. Tillåt dig att må dåligt och erkänn att du är sjuk, men använd inte sjukdomen som ett sätt att förklara ett sjukligt och dåligt beteende. För man är starkare än sjukdomen och den ska aldrig få berättiga ett självdestruktivt beteende helt.

Igår blev en lugn dag, riktigt skönt att bara ta det totalt lugnt.
Idag gick jag upp "tidigt" och åkte hem till mams och paps och åt stor frukost, sen blev det gymmet. Skulle ha tränat med min kompis, men hon dök aldrig upp, så vi får träna tillsammans i början av veckan istället.
Sen har dagen bjudit på diverse äventyr och en massa jävla snö och kyla :P

Ikväll händer nog ingenting, kanske träffa världens vackraste pojke<3
Eller sitta hemma med familjen och kolla Beck?

Mycket turer fram och tillbaka och jag är i starkt behov av stabilitet och trygghet, annars kommer jag tappa bort mig själv känner jag.

Såg att dom hade satt in ett extrapass med Core på måndagar kl 12:00, det är verkligen helt perfekt, fast inte imorgon, då ska min kropp få vila upp sig lite.

Mycket folk på gymmet föresten, det brukar ju alltid droppa av i januari?

Har Ni tänkt på att människor aldrig slutar att förvåna en?
Det är sjukt fascinerande, tycker man märker något nytt varje dag, vissa saker mindre, medan andra är större.
Ah ja liten fundering, nu ska jag inte gör någonting.

En dag av förvirrelse börjar gå mot sitt slut.
Jag valde att stilla denna känsla med sprit, en del i mitt missbruk, men känns bra och faktiskt balanserat.

Idag var jag på Mando och efter frukost bestående av gröt, russin, äpple, mjölk. rågbröd med marmelad, tunnbröd med smör o skinka, kaffe och vatten och kläder hade jag nått min målvikt. Spännade?
Ska jag känna panik?
Jag blev förvirrad 58 kg för mig är förknippat med ångest, men jag vet att jag inte väger det egentligen utan något i kroppen heller.
Dessutom har mina p-piller spelat mig ett riktigt spratt, förbannade hormoner, som totalt kaosar kroppen, mens i en månad? och sen extra mens?
Härlig känsla av totald uppsvälldhet.

Hursomhelst, är jag smal men kvinnlig och riktigt vacker. Dock blir jag ledsen eftersom mina p-piller förtar mina balans i kroppen, jag kan lätt väga 58 kg med balans och muskler.

Spenderade dryga timmen på ymmet och insåg att jag blivit starkare.
Det var riktigt skönt, känner träningsvärken smyga på.

Jag är faktiskt 171 cm lång och med den här vikten blir jag sjukt vacker har jag insett, men jag vill inte ha den vikten när man har en massa i kroppen. Känns inte stabilt, hoppas på en lösning efter jag slutat.

Hur mår Ni?
Hur går det för Er?

Jag är fri, kan äta allt och jag mår bra.
Det Ni, det är något att uppleva ska Ni veta :)

Ny dag, vaknade med en känsla av att andas ut alkoholånger, otroligt vackert.
Jag var ute med Johanna och Helena och drack lite vin, riktigt mysigt och verkligen en härlig onsdag.

Sen träffa jag min älskling<3 på söders höjder och jag höll på att frysa ihjäl när vi kom hem, men efter en extra kofta, täcke och typ ett nåt litet gulligt blåselement och sömn så blev jag varm. Vaknade halv åtta i morse och kände totalt skabb, men så kan det gå ibland.

Maten har gått sjukt bra, har verkligen lyssnat på kroppen och ätit väldigt bra, så det känns tryggt.

Ida, min lilla snuttis kom hit, så tog vi en promenad, för även om det var nordlig vind så var det faktiskt en otrolig våreftermiddag, vi pratade massa och hade det riktigt bra.

Till middag blev det tomatssoppa med lite biffbitar o krutonger, självklart massa knäckebröd o mjukt bröd med smör och ost, riktigt mumsigt. Sen slog jag på stort och åt 3 kakor, kändes som en bra idé, för det är så sjukt gott :)

Imorgon är det Mando som gäller kl 11, ska bli intressant att äta lunch där, har inte vart där på 3 veckor faktiskt.
Tänkte ta med mig min mandometer och se om jag kan lämna tillbaka den för jag kommer inte använda den ändå, tycker jag fixar bra portioner, får se om jag får göra så, hoppas sjukt mycket på det i alla fall.

Sen ska jag skutta i väg och köra ett litet träningspass och förhoppningsvis göra något spännande på eftermiddagen.

På kvällen ska min familj och jag fira att det är vårdagsjämning, vilket självklart ska firas med smörgåstårta, kan det bli bättre?

Ångesten har lagt sig, hoppas inte den kommer tillbaka, jag vet ju som sagt varför jag fick den, så det borde gå att kontrollera och undvika.

Nu ska jag aktivera mig på något givande sätt, vad har jag ingen aning om.

Idag har jag tränat på gymmet, kändes otroligt lugnande, bara att träna själv och lyssna på musik.
Sen drog jag hem och åt lunch och tog en vårpromenad med mams, lite mycket motion idag kanske, men desto hungrigare är jag. Sitter och väntar på att maten ska bli klar, sen ska jag göra något så spännande som att hänga upp all tvätt ifrån Serbien.

Men efter det ska jag träffa min älskade Johanna och vi ska vina lite, ska hursomhelst bli sjukt mysigt. Det är juh ändå onsdag och VÅR<3

Imorgon ska jag träffa gullungen Ida, det är efterlängtad, tror det blir något lugnt och givande, som alltid.

Fredag är det möte på mando, så det ska bli intressant, känner som sagt ingen större lust att åka dit, men trevligt och träffa M<3 och min behandlare.
Sen ska jag träna och förhoppningsvis få med mig Anna till gymmet, om hon inte jobbar, hoppas hoppas :)

Annars är det lugnt nu, ångestattackerna ligger på is för tillfället, vilket känns skönt, ska se om jag kan lyckas hålla i det.
Jävla helveteskänsla det där, kvävande och så blir man helt illamående och avstängd och samtidigt hysterisk.

Jag har hamnat i en sådan fas när man inte orkar, just nu vill jag bara stänga av och vakna när det är riktig vår ute.
Jag känner att ångesten håller på att ta över hela tiden och jag orkar verkligen inte det.
Jag har haft nog med ångest, jag förtjänar fan att slippa ångesten.

Maten går väl bra, gissar jag, just nu vet jag inte alls faktiskt, äter efter hunger, så det är positivt, även om jag säkert skulle behöva äta ännu mer för min kropp har riktigt bra förbränning. Men jag känner mig trött, förvirrad, nedstämd och ledsen. Äter dessutom flera gånger om dagen och har absolut ingen rädsla kvar för olika livsmedel, utan allt känns bra på det sättet, jag vet att jag i princip lägget upp perfekta portioner vid lunch och middag.

Dagens positiva var att träffa söta Rebecca, hur mysigt som helst och vi tog en promenad och pratade en massa. Hon är en fantastisk person och har verkligen en stark positiv energi.

Tror inte att det är maten som är problemet nu, utan mer andra saker som trycker ner mig och min stresshantering hör ofta ihop med kontroll över maten. Det gäller att helt enkelt inte lyssna på sig själv just då, för då får jag bara kaos till svar. Så därför kör jag bara, har inget intresse av att bli sjuk igen, för mig handlar det om allt eller inget, antingen är jag sjuk och inte går en behandling eller så är jag frisk. Jag måste säga att ett frisk liv, som jag levt de senaste månaderna är betydligt roligare. Det är bara när ångesten får lite för stark övertag jag tappar all verklighetsuppfattning och då vill jag bara vara i fred och sjuk. Men sen inser jag att det verkligen inte alls är värt det, det är även därför jag ofta äter än vad jag vill, eftersom jag vet att ångesten och anorexin försöker ta plats.

Jag tycker inte om ångest, det är värdelöst, minnet slutar fungera och man hamnar i ett tillstånd som antingen gör en uppe i varv eller totalt avstängd.

Imorgon ska jag gå till gymmet, då kommer allt kännas mycket bättre, antingen med en av mina bästa kompisar eller så kör jag lite egentid med mig själv.

Just nu är jag sjukt tacksam för att min älskade pojkvän<3 orkar ta hand om mig, sjukt värd person som gör mig trygg och faktisk innehar den fantastiska förmågan att lugna ner mig.


Har glömt att skriva mitt första matschema, vet inte ens vart jag har det längre.
Tror i alla fall att det var såhär:

Frukost:
1 portion havregrynsgröt, 1 äpple, 1 dl mjölk, 1 glas vatten

10mellis:
1 knäckemacka, 1 skiva ost, 2 dl juice

Lunch:
100 gram husmanskost

3mellis:
2 dl yoghurt, 1 dl flingor, 4 torkade frukter, 2 dl juice

Middag:
100 gram husmanskost

Kvällsmellis:
2 mjuka smörgåsar, med 1 msk mjukost på vardera, 2 dl juice

Självklart utan någon fysisk aktivitet, schemat var för första veckan, sen ökade vid stegvis, bland annat portionsstorleken redan efter någon vecka tror jag. Anledningen till det är att man lätt kan tappa en del i vikt, när man börjar behandling och förbränningen successivt börjar att komma igång.

Hemma från Belgrad, kom hem i fredags men har haft fullt upp och haft sjukt mycket ångest och känt mig stressad.
Tur att jag har värda människor runt omkring mig som hjälper mig och stöttar mig.

Jag har haft mycket ångest som jag tryckt undan och som i sin tur har projicerats på tankar kring maten, skulle inte säga att jag fått ett återfall men om jag inte hade tänkt efter så hade det verkligen kunnat byggas upp spärrar igen.

Känner mig osäker på vikten, har rört på mig mycket och inte alls ätit tillräckligt, det troligaste är att jag har gått ner. Men de negativa tankarna skapar en otrolig rädsla, vad händer om jag stått still? Eller än värre gått upp i vikt?

Jag vet att jag behöver mycket näring och energi för att hålla en vikt, då jag inte ens tränar eller tar promenader. Men ändå ska tankarna börja bråka, intressant hur känslig man är fortfarande.

Hursomhelst så känns det inte som kroppen är i balans, känner mig mer frusen och tycker att vissa revbenen syns mer än annars bland annat. Så har jag gått ner i vikt, så betyder det att jag verkligen är på rätt vikt eftersom jag känner mig smalare nu, förut när jag gick ner så kände jag mig mycket större.

Har i alla fall gått och köpt godis och ska spana Beck och mums, behöver det, både energimässigt och för att verkligen vara säker på att spärrarna inte kommer tillbaka.

Igårkväll träffa jag människor som jag både värderar och älskar högt och vi gick ut och dansade och hade det trevligt. Det var riktigt skönt, kände att mycka anspänningar släppte och nu är jag på hemmaplan, så då kommer jag fortare in i rutinerna igen.

Hur mår Ni?
Hur går det för Er?

Jag är ledsen att jag inte uppdatera bloggen nästan alls där nere, men det känns så oseriöst att inte kunna skriva med hela alfabetet.

Idag har vi varit i en stor och fin kyrka, blev en liten promenad, otroligt bra att fa lite frisk luft.
Annars regna det hela dagen igar, sa vi var i princip bara hemma bortsett fran en tur till en galleria o fik.

Maten gar mycket bra, det kanns skont, oroar mig inte lika mycket langre. har val vant mig, men det kommer givetvis tankar ibland. men det ar nog naturligt antar jag.


jag kan skriva mitt 1:a matschema sen nar jag kommer hem, har det nog kvar hemma, sa kan jag visa.
Va valdigt lite pa det schemat i alla fall.

Det ar valdigt billigt i Serbien, kanns bra da behover man inte fa panik haha :)

Hur har Ni det?

Idag har vi vart pa ett riktigt aventyr, vi trodde attt det bara var 2 km dit vi skulle pa studiebesok, men det visade sig vara drygt 1,5 timmes promenad och vi hamnade i ghettot och stalllet hittade vi inte till.

Har lite noja over vikten, kanns som att jag ater mer har aven fast jag lyssnar pa kroppen sa far jag lite panik o tror att jag kommer ga upp flera kg. vi gar anda en del varje dag sa jag vet inte alls. det ar val ovanan och alla gamla negativa tankar som kommer tillbaka.
 blir sa att jag bara vill ga mer, far en kansla av mani igen nar det galler att ga. fast jag vet att jag kommer vinna, bara vanja mig mer.
kan det vara for att jag inte ar van att bara lyssna pa kroppen?
gah hatar det har :(

Nu ar vi i Belgrad, darfor har jag inte vanliga bokstaver och tangentbordet ar sjukt trogt sa kommer inte orka skriva langt.

Fick en fraga om hur jag tyckte matschemat var i borjan eller hur det fungerade.
nar man kommer in i behandling efter att ha varit i svalt under valdigt langt tid sa far man ett litet matschema som ar lite hogre an det intag man hade innan man kom in. till en borjan ar det jatte svart och valdigt jobbgt med alla hojningar som man maste gora nastan varje vecka.

jag hade jatte svart och hatade varje dag, pa samma satt som jag tyckte det var skont att fa slappa kontrollen och faktiskt fa ata varje dag och dessutom slippa trana hysteriskt hela tiden.

ju langre tiden gar desto mer normalt matschema far man, jag at 6 ggr om dagen och hade relativit hogt matschema. men det dar ar olika fran person till person hur hogt intag man ska ha.

fraga garna mer sa kan jag forklara battre :)
vad exakt ar det du vill veta, vad for behandlng ska du borja?
mitt matschema som ja hade i borjan gar nog att hitta i borja av bloggen, for jag har det inte i huvudet bortsett fran att lunch/middag bestod av 100 gram husmanskost. :)

Maten gar sjukt bra har nere, kanske kommer ga upp lite, men det ar inget jag oroar mig for aven om det gamla anorektiska tanket ibland vill ta over.
jag ater efter hunger, blir mer hungrig juh mer vi ror pa oss, eftersom vi i princip gar hela dagarna.

kommer iaf kunna skriva varje dag, aven om det ser lite konstigt ut.

Jag har precis kommit hem från en mysig kväll med familjen. 3rätters på italienska restaurang och efter det Buddy Holly musikalen :) Helt klart sevärd.

Igår var vi ute och festade, vilket var lika roligt som alltid.

Tänkte inte skriva så mycket mer, annat än att jag ska hur jag kan uppdatera de närmaste veckorna, för imorgon åker jag och Catrin<3 till Serbien och kommer hem 13 mars.

Ha det bäst.

Hur ska man våga släppa taget och bestämma sig?
För mig tog det hundratals samtal som handlade om att jag måste bestämma mig och visst försökte jag lite halvdant att ta tag i allt. För det var betydligt lättare att börja "imorgon" eller "nästa månad".

Till slut konfronterade min bror mig när jag la upp för lite mat på vågen, jag fick panik och det blev allmänt kaos och sjukdomen skrek inom mig. Paniken var så stark att det enda jag klarade av att göra vara att borra in naglarna i huden och slå mig själv i huvudet, för ångesten hade övertaget. Jag pratade med min bror och han sa att jag faktiskt gått ett halvår i behandling och alla hade ställt upp för mig och jag måste vara stark och inte förlora. Någon stans under vårt samtal fick jag kraft och jag tänkte nu jävlar får det vara nog, nu ska jag i alla fall prova att följa allting. Jag tänkte att ag kör i ett halvår till om det inte känns något bättre alls, så vet jag hur jag kan leva ett sjukt liv igen.

Men i och med att jag bestämde mig att följa schemat, ständigt att mer energirika livsmedel, inte väga/mäta mig och absolut inte räkna kalorier, desto mer fri kände jag mig för varje dag som gick.

Visst får jag ångestattacker lite då och då, men det är inte ens i närheten av de ångestattacker jag förut gick med dygnet runt med. Man ska inte vara rädd för att sjukdomen ibland smyger tillbaka även när man bestämt sig, det är helt normalt, men det betyder inte att man gått bakåt, snarare går man framåt varje gång orkar fortsätta kämpa.

Att bestämma sig för att gå emot sjukdomen är att faktiskt våga leva i verkligheten.

Tänkte att jag skulle skriva lite om själva viktuppgången, eftersom det är nog bland det mest komplicerade i att bli frisk, i alla fall när man är på botten. Dessutom frågade "K" om det och jag hoppas att jag kan få till ett bra svar.

När man är som sjukast är det svårt att förstå varför man ska gå upp i vikt, för i sina egna ögon har man tillräckligt med fett på kroppen, man har så mycket att det både räcker och blir över.
Problemet är att man inte kan lyssna på sig själv vad gäller hur man ser ut, även om man tycker att alla är elaka som vill få en att bli ännu fetare. Varje måltid är en plåga och har man näringsdrycker är det än värre.

Klarar man av att äta tvinga i sig mat och förstår att kroppen faktiskt behöver den näring den får, så underlättar det absolut.
För ju mer man går upp i vikt desto mer vettig och klarsynt blir man i tänket, om man stegvis vågar släppa taget. det vill säga.
Jag kan inte säga att det finns någon magisk gräns för när man börjar acceptera att man faktiskt är underviktig och är i starkt behov av en viktuppgång. Men jag skulle säga att ett BMI på runt 18, det vill säga då man är på gränsen till normalvikt, det var i alla fall i samband med det jag vågade bestämma mig för att släppa taget nästan helt.

Att gå upp i vikt är jobbigt, det är få människor som  faktiskt vill öka i vikt, för allt man har kämpat för ska man helt plötsligt arbeta emot.

Jag vet hur fruktansvärt stor man känner sig, hur jävligt allting är och hur lång vägen känns.
Det jag gjorde hela tiden innan jag vågade släppa taget, var kort sagt att stänga av. Jag pinade mig i genom varje måltid, jag grät och hade panikångest. Jag tränade och spydde i smyg, för det var så förbannat jobbigt, jag plågade mig själv varje dag. Ständigt självhat:
Varför är jag så tjock för?
Varför får alla andra vara så smala och inte jag?
Varför måste jag gå upp i vikt när jag redan är så fet?

Många analyser hela tiden, en av mina lösningar till att jag kunde se så fet ut vid en låg vikt, var att jag hade ett väldigt lätt skelett. Det visar tydligt hur hysteriskt man lurar sig själv hela tiden, man måste fokusera på att det är sjukdomen som tycker att man är tjock och jag vet att sjukdomens ord alltid väger tyngst.

Har man inte kommit till den fasen att man vågar bestämma sig och släppa taget, är nog det lättaste att bara stänga av, våga lite, i alla fall lite, på dem som vill få en upp i vikt.
Något annat jag gjorde var att tvinga mig själv att ständigt tänka att jag måste upp i vikt, jag är för smal, plågsam tanke, men det fungerade faktiskt. I och med att jag fokuserade på att jag måste upp i vikt, så blev jag lite smalare för varje dag och jag vågade att äta lite mer varierat. Jag väger betydligt mer idag än vad jag vägt på flera år, men jag har inte känt mig så smal på flera, flera år. Vägen har varit lång, kämpig med mycket självdestruktivitet, men det gick.

Viktigt att tänka på att det är svårt att förstå att man måste gå upp i vikt när man är lågviktig, eftersom hjärnan fungerar såpass dåligt att man knappt kan läsa en bok.
Man måste koncentrera sig på att man ska upp i vikt, ta hjälp från all styrka till svält och maniskt beteende som ständigt haft med sig.

Hoppas svaret kunde hjälpa något, annars är det bara att ställa fler frågor så ska jag försöka förklara bättre.
En sak vet jag, det är ett helvete, men det går att våga gå upp i vikt, var inte rädd för att du inte är något utan din sjukdom och undervikt, för jag var förbannat rädd. När man når en mer normalvikt, så får man även tillbaka sin personlighet, som sjukdomen sedan länge motat bort och den är betydligt mer fantastisk en ett tomt och innehållöst skal.
Varje person är unik och betydligt mer fantastisk än en hemsk sjukdom.
 

Vet Ni hur svårt det är att lita på sig vad gäller hur mycket man ska äta? Jag försöker göra mitt bästa, men får självklart ryck och tror att jag äter för mycket. För det skulle ju vara katastrof, eller inte, men som alltid får jag lite halvt panikkänslor.

Jag tycker det har gått bra med maten i alla fall, även om jag är väldigt förvirrad och osäker.
Hursomhelst är det en stor frihet att få bestämma själv, skönt att ingen håller på att vaktar en hela tiden, för det är fruktansvärt jobbigt.

Jag använder mandometern fortfarande, men inte hela tiden, för det är sjukt omständigt. Dessutom åker jag och Catrin<3 till Seriben i 12 dagar och då kommer jag inte använda någon våg.

Nu har jag ett friskt BMI så det känns inte som jag behöver oroa mig allt för mycket, kommer nog hitta en bra balans snart.

Var på gymmet i lördags med Anna, vilket var skitkul, så otroligt skönt att få träna och dessutom slippa den maniska träningen.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om, men det bästa skulle vara att Ni sa vad Ni vill läsa om. Eftersom jag börjar närma mig ett helt friskt liv, jag har gått i genom alla faser och jag vet hur jävligt det kan vara.

För 9 månader sedan var jag på hemköp med min bror, jag hade sådan beslutsångest att jag började gråta. Jag var i så dåligt skick då att min bror hade tänkt köra in mig till akuten. Med det vill jag säga att man kan vända även det värsta, man kan klara allt.
Börja inte imorgon utan börja nu. Jag slösade nämligen bort alldelse för mycket tid med visionen om att "jag börjar imorgon, då ska jag sluta fuska". Det funkar aldrig, när jag väl bestämde mig gjorde jag det en kväll när jag hade ett mellis kvar, då fick det vara nog. Det var fruktansvärt tufft och konstigt, men det var verkligen värt det.

Vad hade hänt om jag inte hade bestämt mig?
Jag hade aldrig orkat med behandligen eller att leva, för livet var ett jävla helvete varje dag.