conversion

Nu är snart tisdagen slut, sitter och vet inte vad jag ska göra, funderar på att strökolla lite på det där programmet "drömjobbet". Har ätit middag med familjen, gick bra, ny rätt, men kändes jätte lugnt, var ungsgrillade grönsaker och lite kantareller som jag kunde ta också. Kanske inte får ta det som en proteindel men orkade inte sitta med bara en massa kött typ.

Det blir allt mörkare ute, troligtvis kommer tankarna bli allt mörkare även dem.
Jag har en sån komplex bild av hösten, jag älskar den för den friska och klara luften. Jag älskar höstnätterna i oktober, när det stormar ute. Kylan är det negativa, den biter enda in i benmärgen. Samtidigt så börjar jag tänka och anylsera allt mer, framförallt nu, jag har ingen sommar att se tillbaka på som andra år. Inga spännande resor, bortsett från allt kalas med kära C. Det mesta har varit en kamp, en sommar som jag har gråtit fruktansvärt mycket.

Jag hatar att jag är så fet, jag hatar att jag inte kan få bli smal, fantastiska fett som aldrig vill ge med sig.
Jag vet att det kan låta stört, men jag vill frysa, jag vill fortsätta ha ont när jag sitter eller ligger, det är totalt paradoxalt. För ibland hatar jag det också, kan bli lite äcklad när jag känner hur min säng skär in i revbenen.

Varför blev jag såhär?
Vad var den utlösande faktorn till att jag hamnade i den här onda cirkeln?
Hur kan man bli besatt av vågar, träning och kalorier?

Jag önskar att jag aldrig hamnat i det här, att jag gått runt och varit helt normalt, blivit deppig över småsaker som alla andra. Småsaker i mina ögon är exempelvis killar och att man råkar dricka för mycket o s v. Visst det kan beröra mig om jag råkar supa ner mig totalt och tappar omdömet, men det är mest för att jag tappar kontrollen och kontroll är otroligt viktigt för mig. 
Istället blir jag deppig över mat och hur jag ser ut och folks kommentarer om hur jag ser ut.
Jag blir deppig när allt går åt helvete och jag låser mig själv, när jag går över en väg och inte bryr mig om att kolla om det kommer några bilar eftersom det är inte relevant. Blir jag påkörd så blir jag, då är det meningen.
Även om jag inte är i en sån svacka just nu, så har det varit så flera gånger, hopplösheten. Det är ofta som jag känner att jag vill ge upp, bara skita i allt och få ett slut på allt, det är då jag är deppig.

Imorgon är det onsdag, jag gissar att det är vägning, jobbig start på dan eftersom man känner sig ganska avklädd, bokstavligen.