perfektion i helvetet
Har spenderat en härlig dag med min älskade bästis Ida på söder.
Vi gick runt och kollade i butiker och Ida bjöd mig på risifrutti, så då fick jag i mig lite mellis också.
Det känns som jag har gått ner i vikt, vilket jag säkert inte har, men har en såndär skör och svag känsla. Å andra sidan kan det vara att jag missat nåt viktigt näringsämne och bara känner av det därför, alternativt att jag börjar bli lite sjuk.
Hur som helst så känner jag mig obekväm i min kropp lika som förut, som jag har gjort de senaste 6 åren. Eller kanske största delen av mitt liv när jag tänker efter. Jag var väldigt smal och rak fram tills jag typ fyllde 15, vilket är väldigt sent, fick härliga kommentarer om hur ful jag vara och att jag såg ut som "ett anorexioffer", ytterst fantatastiskt. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på all skit jag fått från andra människor.
Om jag inte hade lärt känna Ida när jag var tolv, hade jag väl brutit ihop totalt. Jag har kunnat lita fullt ut på henne i 10 år, hon har alltid ställt upp för mig, aldrig skällt på mig bara gett mig kärlek.
Mycket att jag ville gå ner i vikt var en jakt på perfektion, ge tillbaka på alla som var elaka, bli smalast, snyggast och mest framgångsrik. Jag förknippade det med total lycka, men att lyckas utveckla anorexi är en kamp i sig och helt plötsligt går man från att vara en ärlig person till en lögnaktig neurotisk person. Att hela tiden säga till folk att man var mätt och att man verkligen inte orkade smaka på någon efterrätt eller dylikt. Samtidigt glorifiera sitt tränade som något ytterst hälsosamt och något som man var i behov av. Ge folk goda råd, servera dem lite mer mat, säga att de var värda att att godis, men gud förbjude att man själv unna sig en godis. Att ge intryck av att aldrig vara sugen på saker och låtsas att de var andra personerns fel till att man aldrig åt exempelvis pizza, för skulle de äta så skulle jag, eh stor chans.
Att hela tiden behöva fråga vad det var för dricka, så man var säker på att den var light. Den ständiga paniken av att känna sig lurad att man inte fick en cola light utan en vanlig cola "smakar inte den här lite konstigt?".
Att vara konstant förtvivlad, ledsen, ångestfylld för att man aldrig räcker till.
Paniken som etsar sig fast när man ser sig själv i spegeln och ser att defekter, fett fett fett och återigen fett.
Det var den lyckan det, är det inte fantastiskt?
Vi gick runt och kollade i butiker och Ida bjöd mig på risifrutti, så då fick jag i mig lite mellis också.
Det känns som jag har gått ner i vikt, vilket jag säkert inte har, men har en såndär skör och svag känsla. Å andra sidan kan det vara att jag missat nåt viktigt näringsämne och bara känner av det därför, alternativt att jag börjar bli lite sjuk.
Hur som helst så känner jag mig obekväm i min kropp lika som förut, som jag har gjort de senaste 6 åren. Eller kanske största delen av mitt liv när jag tänker efter. Jag var väldigt smal och rak fram tills jag typ fyllde 15, vilket är väldigt sent, fick härliga kommentarer om hur ful jag vara och att jag såg ut som "ett anorexioffer", ytterst fantatastiskt. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på all skit jag fått från andra människor.
Om jag inte hade lärt känna Ida när jag var tolv, hade jag väl brutit ihop totalt. Jag har kunnat lita fullt ut på henne i 10 år, hon har alltid ställt upp för mig, aldrig skällt på mig bara gett mig kärlek.
Mycket att jag ville gå ner i vikt var en jakt på perfektion, ge tillbaka på alla som var elaka, bli smalast, snyggast och mest framgångsrik. Jag förknippade det med total lycka, men att lyckas utveckla anorexi är en kamp i sig och helt plötsligt går man från att vara en ärlig person till en lögnaktig neurotisk person. Att hela tiden säga till folk att man var mätt och att man verkligen inte orkade smaka på någon efterrätt eller dylikt. Samtidigt glorifiera sitt tränade som något ytterst hälsosamt och något som man var i behov av. Ge folk goda råd, servera dem lite mer mat, säga att de var värda att att godis, men gud förbjude att man själv unna sig en godis. Att ge intryck av att aldrig vara sugen på saker och låtsas att de var andra personerns fel till att man aldrig åt exempelvis pizza, för skulle de äta så skulle jag, eh stor chans.
Att hela tiden behöva fråga vad det var för dricka, så man var säker på att den var light. Den ständiga paniken av att känna sig lurad att man inte fick en cola light utan en vanlig cola "smakar inte den här lite konstigt?".
Att vara konstant förtvivlad, ledsen, ångestfylld för att man aldrig räcker till.
Paniken som etsar sig fast när man ser sig själv i spegeln och ser att defekter, fett fett fett och återigen fett.
Det var den lyckan det, är det inte fantastiskt?
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Ska försöka, det är ju trots allt bara den här veckan som kommer att vara så. Blir säkert lugnare sen.
Ja verkligen :) Du är så stark vännen. <3
Trackback
