conversion

Ni vet den här saknaden i kroppen som ger en bitter eftersmak och känns så förbannat ihålig.
Ändå ska jag alltid stå stark, vara den som alla kan söka sig till, den vännen som ibland ger upp och är det ok?

Fick panik för några veckor sen, har fallit några steg neråt och fler kommer det att bli verkar det som.
Som en trotsig treåring vill jag bevisa, att jag kan visst.
Kan bryta ner mig själv?

Ibland är jag så förbannat tröttsam som person, förstår inte att folk orkar med mig.

Men det kommer bli bra, precis som allt annat, stegvis och trevande.