conversion

Det känns som att alla försvinner ifrån mig, som om jag inte längre är en del av andras liv.
Det är hemskt, för det är då anorexin verkligen tar större plats.

Det ständiga malandet, "När du är smal så har du ändå mig vid din sida, dygnet runt. Men när du går upp i vikt, så kommer inte heller jag finnas kvar och då kommer du vara fet och ensam".

Jag vet att det låter sjukt och kanske till och med patetiskt, men det är verkligen så det känns. Det är som hon vill pressa mig till döds, vilket skapar en otrolig konflikt nu när jag försöker följa matschemat. Beslutsångesten och bråken med mig själv, som hon oftast vinner.

Det är som hon har tagit min själ, när hon visar sig så existerar inte jag längre, då är jag en elak person. Det är som hon inte enbart styr mina tankar utan även tar över mitt handlande och mina ord.

Jag vill inte vara en elak person, jag vill må bra i mig själv, jag vill kunna sitta och prata med personer som jag älskar, utan att tankarna enbart fylls av mat, kalorier och vikt.

Hon hatar mig nu för att jag inte tränar, ifrågasätter när jag känner mig trött. Hon undrar om jag överhuvudtaget är värd henne när jag äter mat och gud förbjude när jag någon gång faktiskt tycker att maten smakar bra.

Hon är en drog, min bästa vän, min värsta fiende och mitt liv.