Normalvikt?
Har återigen inte skrivit på ett tag, har känt mig totalt ur form.
I lördags blev det fest, lite för mycket fest för min del. Väldigt sliten på söndagen, eftersom jag somna vid fem på morgonen och mams väckte mig för frukost före tio.
Annars har jag följt matschemat, jag och min R har gjort en liten pakt att vi ska följa matschemat nu. För vi har kommit på att ångesten säkert kommer ge med sig. Bättre att va i det här två stycken än att stå ensam.
Jag ska åka bort till landet några dagar, men tänker ändå uppdatera bloggen.
Mycket är dåligt just nu, mycket tankar och har panik över att gå upp i vikt fortfarande, vilket säkert kommer finnas tills jag nått en högre vikt. En kompis till mig som varit sjuk i anorexi, berätta för mig att hon har aldrig känt sig så smal som hon gör nu. Hon sa att hon hade uppnåt en mer normalvikt, vilket ger mig en otrolig styrka. Då kanske jag också kan klara av det här.
Fortfarande kommer tankar om att jag kanske inte är sjuk, de varvas med tankar om att jag är för fet.
Jag försöker intala mig att det inte gör något när min kläder i storlek 32 inte passar längre, för det kommer de omöjligt göra med tanke på att jag är över 170 cm. Men hur normalt är det att ha storlek 32 då?
Pratade med mams om det och hon sa att jag skulle tänka på hur jobbigt det varit att inte kunnat köpa kläder, hur jag har letat efter kläder som skulle passat. Hur alla kläder har varit förstora, t e x den klänningen jag ville ha på min examen, som är en tight vit klänning, satt pösigt och mer liknade en soppsäck, vilket inte alls passade ihop med en examen ;)
Jag har faktiskt inte likblå händer längre, vilket är helt sjukt, jag fryser lixom inte på samma sätt.
Den jävla sjukdomen tycker att jag passar bättre att frysa än att va varm.
Mycket trassel, men det ska väl lösa sig.
Hur går det för er? Orkar ni?
Jag vill så gärna höra hur ni tänker, det är både hemskt och fantastiskt på samma gång att veta att man inte är ensam i det här.
I lördags blev det fest, lite för mycket fest för min del. Väldigt sliten på söndagen, eftersom jag somna vid fem på morgonen och mams väckte mig för frukost före tio.
Annars har jag följt matschemat, jag och min R har gjort en liten pakt att vi ska följa matschemat nu. För vi har kommit på att ångesten säkert kommer ge med sig. Bättre att va i det här två stycken än att stå ensam.
Jag ska åka bort till landet några dagar, men tänker ändå uppdatera bloggen.
Mycket är dåligt just nu, mycket tankar och har panik över att gå upp i vikt fortfarande, vilket säkert kommer finnas tills jag nått en högre vikt. En kompis till mig som varit sjuk i anorexi, berätta för mig att hon har aldrig känt sig så smal som hon gör nu. Hon sa att hon hade uppnåt en mer normalvikt, vilket ger mig en otrolig styrka. Då kanske jag också kan klara av det här.
Fortfarande kommer tankar om att jag kanske inte är sjuk, de varvas med tankar om att jag är för fet.
Jag försöker intala mig att det inte gör något när min kläder i storlek 32 inte passar längre, för det kommer de omöjligt göra med tanke på att jag är över 170 cm. Men hur normalt är det att ha storlek 32 då?
Pratade med mams om det och hon sa att jag skulle tänka på hur jobbigt det varit att inte kunnat köpa kläder, hur jag har letat efter kläder som skulle passat. Hur alla kläder har varit förstora, t e x den klänningen jag ville ha på min examen, som är en tight vit klänning, satt pösigt och mer liknade en soppsäck, vilket inte alls passade ihop med en examen ;)
Jag har faktiskt inte likblå händer längre, vilket är helt sjukt, jag fryser lixom inte på samma sätt.
Den jävla sjukdomen tycker att jag passar bättre att frysa än att va varm.
Mycket trassel, men det ska väl lösa sig.
Hur går det för er? Orkar ni?
Jag vill så gärna höra hur ni tänker, det är både hemskt och fantastiskt på samma gång att veta att man inte är ensam i det här.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Din kompis har rätt: Jag känner mig smalare nu med normalvikt och massor av kilon mer än i anorexin, plus att jag insett att jag är fan så mycket snyggare än jag någonsin kunde känna mig då. Tro mig, tjejen, det är ett helvete att ta sig ut, men det ÄR värt det!
Jag är så impad över hur bra du följer Mando, för jag tror inte att jag hade vågat vara lika modig och duktig som du är - tänk på det när det känns motigt. Du är jättemodig och stark som vågar, och just därför kommer du klara det. Det finns ett friskt fritt liv som väntar på dig!
Trackback
