anorexi mot pro ana?
Jag har nämligen fått för mig att det är personer som vill vara sjuka, men inte lyckas bli sjuka.
Ofta verkar de vara rätt så normalbyggda till och med ett BMI som i den övre delen.
Har jag fel när tänker så?
Jag vet att jag skrivit flertalet inlägg om pro ana och mina tankar, men jag inte låta bli att förundras och ifrågasätta hela beteendet. Vad är det för typ av människor som väljer att peppa varandra till svält?
För om jag ska vara riktigt ärlig, så svälter jag gärna själv, man alla i min omgivning ska äta och jag bjuder gärna på godis och dylikt och tycker alltid att folk ska ta lite mer. Aldrig att jag skulle starta en "pakt" med någon om att vi skulle svälta oss tillsammans, helvete heller, jag ska vara smalast. Jag älskar att se andra äta, se hur de trycker i sig kalorier, i anorexin är ensam stark. På något sätt verkar det som att pro ana personer tycker att flera är starka.
Kanske är jag löjlig som hakar upp mig på hela det där fenomenet, men jag bli bara så förundrad över hur personer kan varje dag vakan upp och tänka "idag ska jag börja, idag ska jag svälta mig själv och jag ska gå ner 20 kg och träna minst 3 timmar om dan". I själva verket är varje dag ett misslyckande, åtminstone varannan dag, eftersom de faller tillbaka antingen i ett överätningsbeteende eller i enbart ett normalt ätbeteende, vilket givetvis är ett nederlag för dem.
När jag började gå ner i vikt, hade jag inga "onda avsikter" utan det var mer en dröm om att bli lite smalare. Från början innan det blev som värst tränade jag varje dag, blev starkare och starkare. Fast jag såg aldrig hur vältränad jag var och istället slutade jag äta, jag kunde bara inte äta när jag umgicks med vissa människor. Till slut gick det över ett dygn innan jag åt något överhuvudtaget, ändå motionerade jag överdrivet varje dag och jag mådda fantastiskt.
Även fast det bara blev värre och värre kunde jag inte inse att jag var sjuk, jag höll föredrag i skolan om den negativa påverkan pro ana ingav och den ständiga eftersträvan av seize 0. Efteråt fick jag kommentarer om att jag måste vara size 0 och visst var jag det, men mina förklaringar till min fallande klädstorlek berodde enbart på stress.
För det här jag ser en skillnad, jag levde under ständig förnekelse, medan pro ana hyllar en sjukdomsbild eller ett sjukt beteende som de försökre projicera på sig själva.
Givetvis är det här bara tankar, jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men jag försöker förstå.
Hur ser ni på pro ana?
Tycker ni också att det är en absurd livsstil eller är ni för pro ana och i så fall varför?
Skulle vara jätte intressant att höra hur ni tänker :)
Ja, du har en poäng de där med pro-ana, att dem vill vara sjuka men inte är det. Jag är medlem på en proana sida, men är inte aktiv, men om man läser de folket skriver där så är dom misslyckade varje dag, och har ätit hit och dit och mår dåligt..
Jag ÄLSKAR att mata folk. Jag älskar när dom äter och inte jag, älskar att se på, älskar att prata om mat men inte stoppa den i munnen
Jag ska fundera på de där med blåbärssoppan, men de är väl mest socker i sånt ändå?...
Det känns ledset även om det var förväntat :/
Hatar att man är så instabil, går aldrig en hel dag som är någolunda bra, alltid något (mat) som förstör. Vill bara ta ledigt från allt som har med mando att göra, slippa äta, kunna träna och bara leva mitt "normala" liv..
Vi ses imorgon hjärtat <3
d går uppåt för mig nu...känns helt okej faktiskt...kanske får jag snart käänna en ångestfri dag
tror iaf på mig själv o d e viktigast
hur går d själv?
fastna aldrig i proAna Misslyckande är d bara...Sorligt
<3 käämpaaaaa
Jag har sån sjuk ångest....... Tänker på det vi pratade om i kungsan, om mig och alla mina killar, mina val och hur det ska bli i framtiden. Och dagens besvikelse över utebliven kunskap. Jag känner mig så sjukt jagad i mitt eget liv. Jag vill bara stanna tiden och skrika och låta tiden springa och viska... vet inte.. Vad fan händer?
Pro-ana har två ansikten: Dels wannabes som glorifierar anorexin som ett sätt att bli smal och tror att det ska göra dem lyckliga, och som håller på med thinspiration, postar foton på magra kroppar, byter sjuka tips och peppar varandra att göra sig sjuka. Fast det förstår de inte. Men det är också anorektiker och bulimiker som inte vill bli friska, som hävdar att det är en livsstil som ingen kan tvinga dem att bryta och som hjälper varandra att stanna kvar i ätstörningen, ger tips om hur man kan fortsätta, ljuga för sin omgivning osv. Det blir som ett sätt att peppa varandra, men i ätstörningen, inte ut ur den, och det pågår en otrolig förnekelse om hur jävligt det är, hur dåligt man mår och hur farligt det är.
De sjukaste anorektikerna jag träffat var som drottningar på pro-anaforum och -sidor där alla som ville bli sjuka såg upp till dem för att de var SÅ magra. Alla av dem är inte kvar där idag. En del är döda, andra kom till insikt och är friska eller på väg ut. Så pro-ana är inte bara människor som inte lyckas, utan från början var det nästan fler som var sjuka men inte ville erkänna det (har varit med i äs-svängen på nätet sedan mitten av 90-talet, så jag har sett en del).
Helena - du ska ha en STOR eloge för att du inte publicerar massa foton på magra människor, för vad man än säger så fungerar det som thinspiration och gör att sidor fungerar som pro-ana för många.
