conversion

Vad väger jag nu?
Ingen aning, kanske 47 kg? Kanske 46 kg? Kanske mer?

Jag har inte vägt mig, jag har ingen våg, sist jag vägde mig, så vägde jag 45 kg med mat i magen har jag för mig.

Jag vet att jag har gjort framsteg, men idag är en ganska tung dag.
Jag känner mig fångad, anorexin känner sig fångad. Jag känner mig stor, tycker jag ser fet lite här o där.
Ändå kan jag se att jag ibland är smal på vissa ställen. Men aldrig tillräckligt smal, vad klassas egentligen som smalt?
Ett BMI på 15, 16, 17, 18 eller 19?

Jag äter en massa varje dag, efter två tuggor börjar känna mig riktigt mätt, sen är det bara att kämpa på.
Jag vet att när jag är frisk inte behöver äta mat till lunchen och flera stora mellanmål, men det är en ganska lång väg dit.

Jag undrar ofta vad fan jag håller på med egentligen, hur kan jag känna ett sånt sug efter att träna och att få röra på mig?
Känna en sån avsmak för en maträtt att jag är nära till min bristningsgräns.

För jag är i grund och botten en stark person, säkert därför jag kunde utveckla anorexi, jag går inför saker och bestämmer att jag ska klara av saker. Problemet med anorexin är att man aldrig blir nöjd.

Även om jag vägde 58 kg eller 60 kg till min 171 cm så ska jag inte behöva känna mig för fet för att gå ut.


Alla är så viktfixerad, frågar vad man väger, säkert för att jämföra sig, känns det bättre om ni bara väger 5 kg mer eller till och med 5 kg mindre? Är det lycka?
Ja det är lycka om man har en ätstörning, att äta mindre än andra är då en styrka.
Jag har "tvingat" mig upp på morgonen i vintermörkret och klätt mig i flera lager av kläder, för att kroppen inte har något underhudsfett och inte heller någon blodcirkulation. Sen har jag gett mig ut ensam i morgonen med peppande musik och gått, för att sedan komma hem och givetvis inte ens tänka på frukost, utan gå några timmar till innan man äter något betydligt långt senare. Självklart med några promenader efter det och gärna ett träningspass, det är lycka.
Men när jag tänker efter är det också en jävla pina, att inte få sova en timme längre eller avnjuta en frukost framför nyhetsmorgon.

Den ständiga fokuseringen på vikt, kalorier och mat 24 timmar om dygnet. Ångesten över att ha ätit med de ständiga frågor i huvudet "Vad fan håller jag på med, jag är juh helt jävla dum i huvudet, att jag inte lätt bli att äta, jag är en svag människa, helt patetisk. Jag orkar inte med mig själv, gå bara gå, rör på dig, jag kommer alltid vara fet och det blir knappast bättre av att äta".

Det enda jag kan säga till folk som tycker de behöver gå ner i vikt, som egentligen har ett bra BMI och vikt, don't even go there. Börja i alla fall inte läsa bloggar med folk som har ätstörningar som skriver hur lite de äter eller hur mycket de tränar. Det kommer inte ge er någonting positivt utan mer risk att hamna i ett helvete, med en dyr biljett tillbaka till livet.