conversion

Den jävla ångesten lättar juh förfan bara om man ger efter för det anorexin vill.
Å andra sidan får man en annan ångest, men som är lättare att trycka bort.

Idag har det väl gått sådär, lunchen skulle bli för sent, så mams frågade om inte jag skulle ta näringsdryck istället, eftersom vi kom hem helt sent (och jag alltid ska vara en pain in the ass och försöka förhandla och va allmänt förjävlig). Men självklart tog jag bara 1,5 dl.. så toppen. bytte ut 2,5 dl juice mot en clementine o s v.
Gah orkar jag med mig själv?

Jag känner mig så jävla misslyckad, är trött på att fly, men är samtidigt alldelse för rädd för att våga konfrontera verkligheten och alla problem.

Jag trivs bäst på flykt.

Jag lever med ett ständigt bedrägeri, låtsas som att jag gör allt så bra. Och om någon frågar hur det går, så svarar jag att det går oki. Går det oki?
Kanske?
Ur vems synvinkel?
Allt är juh förbannat relativt.


Dagens glada:
Har hängt med mams och vart på äventyr, hur trevligt som helst, she's the best<3

Sen måste jag bara rekommendera Er att läsa en fantastisk bok, vilken är J. Cashs självbiografi, helt fantastisk. Vilken karaktär. Verkligen ett alternativ för Er som själva har problem, som t ex ätstörningar, även då han under flera år var drogmissbrukare, så kan man känna igen sig i mycket av hans tankar och handlingar.

Sen kan väl inge undgå att älska hans version av "hurt"? ;)