conversion

Så många gånger har den här bilden säkerligen cirkulerat runt och visats på flertalet bloggar, men jag anser att den helt klart är värd att visas flera gånger. Det är en fantastiskt talande bild som visar den skeva syn många med mig, har på sig själva.

Jag har sagt så många gånger att anorexin aldrig blir nöjd, samtidigt som man allt som ofta förnekar att man överhuvudtaget är sjuk. Framförallt inte nu när man gått upp några kilo och värdena är bättre. Det känns som att jag står i ett vägskäl, det ena avtaget är en bred och inbjudande väg, anorexins väg, den andra är en smal och snårig stig och det är min väg till ett friskt liv. Även om den friska vägen har blivit en aning tydligare och inte fullt lika snårig, så är det förbannat svårt att orka gå den, för varje steg man tar sjunker man ner i djup gyttja. Flera gånger har jag gått in på den friska stigen, tagit några steg, kämpat mig upp ur gyttjan, förtvivlat tagit ett steg till och sedan vänt om tillbaka till den breda, trygga vägen. Vet Ni varför? För när jag vänder om är det plötsligt varken snårigt eller gyttja, utan vägen är fri och med en stark medvind i ryggen flyger jag tillbaka till mitt vägskäl och den breda vägen.

Nu när det är jul, tänker de flesta att de ska njuta av julmaten, lägga på sig några kilo och bara unna sig en ledighet.
Jag ser en frihet framför mig, en ledighet från alla krav, en chans att få gå ner mer i vikt, festa, njuta av livet. Visserligen ska jag prova olika saker, men bara så att det känns bra. Hur kan det någonsin kännas bra för en anorektiker? För attd et ska kunna kännas acceptabelt krävs kompensation och kompensation är något jag är hejdundrande bra på.

Är det inte fantastiskt att slösa bort sitt liv på grund av kroppsfixering?