vis i helvetet
Jag är trött på att jag ständigt hittar anledningar att fly undan, jag flyr faktiskt bara undan mig själv.
Veckan har varit helt oki, har sagt hejdå till Angelica<3 vilket var jätte mys, men trist att hon åker :(
Jag sitter här och känner mig förvirrad och ensam. Min behandlare sa till mig att jag måste bestämma mig, hon har rätt, det vet jag också, men måste det vara så svårt?
Klart det känns värre, det bli alltid värre när man går ner i vikt, för då tycker man att man är ännu större och fulare.
Det är inte värt det, men samtidigt så går det anorektiska tankar enda ut i fingertopparna, det är komplicerat, men jag måste bestämma mig och jag måste välja rätt.
Problemet är att jag har så svårt att be om hjälp, jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig utan att jag frågar, dessutom vill jag alltid klara allt själv och därför blir det en aningen svårt.
Helgen bjuder på ingenting förutom lite julklappsköp/koll och lussebulle ikväll, kanske tillochmed en liten pepparkaka?
För det är juh faktiskt så att man går upp i vikt av vissa livsmedel med samma näringsvärde, även om anorexin säger att man är svag och dum i huvudet. Visst är jag svag, men å andr sidan för att bli stark gäller det att spela stark, juh mer jag spelar desto mer kommer jag tro på det själv. På samma sätt som man gått i flera år och intalat sig att man är tjock, lura sig själv är egentligen väldigt lätt, desto lättare är att få sig själv att tro att man är otillräcklig.
Idag blir det tomteluvan på, så man kan sprida lite julkänsla i vår konstiga lilla värld.
Min visdomstand har börjat växa upp, det är faktiskt ganska obehagligt, har Ni fått era?
Den dök bara upp under natten, fast jag har känt av den i flera veckor.
Om det blir värre får jag väl leva på yoggi under julen typ, fast det löser sig säkert.
Jag har inte glömt dig, jag fakkar upp mitt liv bara!!! Förlåt... Jag ska skärpa mig, kan inte håll på så här längre... Kramis!
hehe tack (; fast jag tycker helt klart att mats var den snyggaste tomten! hoppas du haft en mysig lucia och att du får en lugn helg som du hoppas på :) KRAM <3
Jag känner mig verkligen igen i det du skriver! Ibland känns det som om man står i mitten av en stor cirkel med människor och bara ropar och skriker på hjälp men ingen hör eller ser en, och det är ju inte så konstigt i och med att man egentligen är helt tyst. Man ropar på sitt eget lilla vis.
Hoppas du kryar på dig!
//Emma.
Tyvärr är det nog så att du måste bestämma dig,och att ingen annan kan göra det åt dig. Men ge inte upp nu när du har kommit så här långt! Jag minns att jag var redo att ge upp när jag tyckte att jag hade gått upp alldeles för mycket i vikt, men att en superklok behandlare sa att det var då jag minst av allt skulle ge upp, för det är just när det känns så jobbigt som jag håller på att ta ett stort steg framåt och behöver någon som får den friska sidan att sätta ner foten och bita ihop. Hon hade rätt. Jag ville egentligen inte ge upp, min anorektiska sida kämpade bara för att överleva och besegra min friska sida, och jag behövde höra det för att stå på mig och välja det friska. Det är ett val jag gjort gång på gång sedan dess, och som nu sker i stort sett automatiskt.
Det du behöver nu är peppning till din friska sida, saker som påminner dig om vad ett liv utan ätstörning kan erbjuda, saker som är så mkt viktigare än kilon och en mager kropp. Du har kämpat så himla bra, och det är inte så långt kvar som det kan kännas, så ge dig själv en chans. Åh, vad jag önskar att jag var där och kunde peppa dig.
Jättekram och en massa mod!
Bagis getto gang, ödlipödli, ullabella, barbie o catrin!! 4 ever!
