apatisk
Igår åkte jag hem tidigare, kände mig så jävla risig. Sov en timme och bara låg och läste "flickan som lekte med elden".
Jag upplever att jag har en slag apatisk acceptans till hela behandligen och till att gå upp i vikt, vilket gör mig ganska kluven.
Å ena sidan vill jag bli frisk, men å andra sidan tror jag inte att jag kommer klara av det.
Framsteg har jag gjort, tro mig, men rent psykisk har det inte gått så mycket framåt. Visserligen har jag inte samma skräck inför nya livsmedel o s v. Men jag känner att anorexin fortfarande har en alltför stor del av mitt liv och jag är faktiskt väldigt osäker på att jag kommer förlika mig med den vikten jag kommer att få.
Dessutom känns det fortfarande skit att pressa upp sig i en vikt och totalt onaturligt.
Att vara smal väger tyngre för mig än att äta och det där hela problematiken ligger.
Ångesten har även den blivit som en del av mig, inget som kommer i vågor utan mer ständigt närvarande.
Mycket frågor, utan några svar känns det som just nu.
Jag skriver mer senare, ska svara på lite mail och sånt nu.
Jag känner att jag har precis samma tankar som dig just nu. Ger den här behandlingen mig verkligen någonting? Jag mådde ju inte bra, trivdes inte med mig själv när förut. Ska jag då gå upp till den vikten igen och må ännu mera piss över att jag är tjock..
Fan, som du säger. Många frågor utan några riktiga svar..
<3<3
Det är jättebra att du känner att anorexin har en för stor del av ditt liv; kan du inte använda det som motivation att bli friare? Av det du skriver här på bloggen så hörs det att du gör framsteg, vågar äta saker som du inte vågade förut, vågar verkligen utmana anorexin även om det kanske inte går perfekt alla dagar. Den fysiska förändringen kommer alltid före den psykiska, så har det varit för alla jag känt. Ingen känner att vi hänger med i viktuppgången, men jag kom åtminstone ikapp mig på något sätt. Problemet med Mando är väl (som jag förstått det) att man fokuserar helt på det fysiska först, och det är klart att det är jobbigt under den här perioden. Men det kommer att bli bättre, för dig också!
(Har ändrat vilken blogg jag visar, men det är fortfarande jag;))
Kram!
