conversion

Anledningen till att jag sitter hemma är för att jag måste (enligt min familj och behandlare), eftersom jag inte äter som jag ska om jag är ute. För om jag är ute går jag promenader och på sin höjd tar en cola light eller en kopp grönt te. Jag faller alldelse för lätt tillbaka i gamla mönster. Jag går på samma gator som innan och nu under behandlingen. Gator som jag avverkat i snabb takt för att ångesten varit för stark. En ständig jakt på perfektion, ingen mat, mat är för mig överflödigt, hur ska jag då kunna sitta och äta på alla de platser jag tidigare endast har bränt kalorier? Det är ett ständigt kaos, jag tror inte att jag kommer bli frisk, jag är för beroende.

Dessutom är paniken starkare och starkare, jag vill inte gå upp i vikt eftersom jag redan är så tjock. Varför kan jag inte få vara smal som andra?
Det är fruktansvärt att ständigt förakta sig själv och ständigt känna ett hat överskölja en när någon vill att man ska äta något man för allt i världen inte vill ha.

Jag önskar att jag hade styrkan att sluta kontrollera allt, ge upp, istället kämpar jag emot, en patetisk och meningslös kamp.
Hela jävla livet är juh förfan en ständig kamp för mig!
Det kommer inte gå, jag har redan panik inför imorgon. Fan!