fusk fusk fusk never ending
Idag har jag väl inte missat lika mycket, 1 näringsdryck, 2,5 dl juice, 0,5 dl yoghurt + diverse fusk med mandometern och russin.
Jag orkar inte ens bry mig längre, jag tycker att allt är konstigt och tugnt och jag har jätte svårt att se mig själv kunna sluta fuska eller få i mig alla mål perfekt.
Det är så lätt att fuska och jag klarar inte att ta ansvar själv.
Jag är 22 år och klarar inte att ta ansvar, istället går jag ut och festar och dansar en massa vilket drar ner behandlingen.
Dessutom gör klassikern med en promenad genom stan, som givetvis inte uppfattas som för mycket av mig, och ersätter mellanmålet med en cola light. Fantastiskt, bra Helena du har verkligen kämparglöd.
Problemet är att jag bara är förvirrad och kan inte ens fundera i banor hur jag ska kunna ändra mig.
Sen kan jag inte låta bli att förundras över hur härligt det känns att räkna ut KCAL och se att det är betydligt mindre än vad det ska vara, jag undrar om jag kan bli frisk.
Nästa vecka har jag varit i behandling i 5 månader, visserligen håller jag med om att jag har gjort framsteg, men just nu är jag till mesta del min sjukdom. Jag orkar inte stå emot och jag tycker att det är förbannat skönt att slippa äta eller fuska.
Hur har ni det?
Jag har varit dålig på att svara på kommentarer, men jag har haft väldigt mycket ångest och känt mig orkeslös.
Fan jag hatar att jag inte är stark alls just nu, jag mår stundtals så jävla skit att jag inte ens orka se på människor som jag tycker om, när de pratar med mig.
Jag hoppas verkligen inte att andra som går i behandling tror att det ska vara såhär efter 5 månader, det är bara jag som är jävligt svag och skräckslagen. Det är som att alla gamla mönster överöser och kväver mig.
Jag är skiträdd för allt, tänk om jag gått upp i vikt ändå även fast jag missat?
Hur fan ska jag klara det?
Jag kommer juh gråta ihjäl mig och känna mig värdelös på alla sätt, värdelös för att jag inte kan förmå mig att följa behandlingen som jag gått med på att följa. Värdelös anorektiker som inte kan göra något tillräckligt, å andra sidan är man fanimej alltid en värdelös anorektiker, inget är tillräckligt, det kan finnas glimtar av beröm men oftast är bara ångest och självhat.
Problemet är att jag inte förstår vem eller vad som ska kunna hjälpa mig och ge mig det stöd jag tydligen behöver.
Jag klarar juh uppenbarligen ingenting själv, riktigt pinsamt.
usch, fortsätt kämpa! Tänk på att det är en sjukdom som tar lång tid att bli frisk från.. alla har svackor ibland, det behöver inte betyda att allt är förstört! ta hand om dig :) kram
Åh hjärtat det här måste fixas, du får inte ge upp :( Jag vet och förstår hur du känner när det känns som att ingenting kan hjälpa med det kan det! När jag missade en massa hjälpte det mig att bli inlagd, då har man inget val längre. Jag menar inte att du ska bli det, men det finns alltid en lösning. Jag tror på dig!
LOVE
Jag vet inte varför, men jag fastnar verkligen för din blogg. Önskar verkligen jag kunde skjuta sönder den jävla anorexian i dig.
Men Helena, du är sjuk. Det är en sjukdom du har. Klandra inte dig själv för det. Skulle du klandra någon med cancer? Nej, för det är också en hemsk sjukdom som människor dör av.
Förstår att du mår riktigt dåligt nu=( Hoppas verkligen att du pratar med någon som står dig nära eller ett annat stöd. Även fast det inte känns bra så ÄR det jätte bra att prata,prata,prata. Prata sönder den jävla sjukdomen. Vrid och vänd på alla tankar så mycket du bara kan. Ifrågasätt.
Jag tror du kommer klara det här trots att du säger du gått 5 månader i behandling. Det tar tid att bli frisk. Du måste framförallt tillåta dig själv att ta den tiden.
Jag hoppas på dig. Jag hoppas på dig. Kom igen. Du kommer klara det här! Kram
Jag har läst din blogg ett tag å har känt att du är en tjej med en enorm power o styrka.. Du har just nu en "svacka", man får det från o till. tyvärr.. tror du inte att det är ett sätt för sjukdomen att hålla sig kvar, försöka skämma dig lite grann så du kan backa 2 steg? jag kanske har fel.. Men för varje gång du tar dig förbi den "svackan".. så blir du ännu starkare.. DU har en sån enorm styrka.. jag ser det när jag läser.. Försök att plocka fram din styrka o "sparka" ner den där jävla anorexian.. Jag vet att du eg vill det.. Vill iaf att du ska veta att jag tror på dig o finns för dig.. o vill du prata eller så, du har säkert massor att prata med.. Men iaf ska du veta det, så är det bara att höra av sig.. Kram Lena
Du har en svacka, och du är så medveten om hur du tänker och varför du gör det. Det är inte konstigt att du är rädd! Du har varit på Mando ett bra tag, du har gjort enorma framsteg fysiskt och känner inte att du hänger med, och då blir det stopp. Så är det för många. Alla får svackor och behöver få den där pushen för att våga ta nästa steg, få höra saker som går rakt igenom det anorektiska och direkt till din friska sida, som åtminstone märks väldigt väl i det du skriver, även när du skriver om hur du fuskar. Att du går ut och festar visar bara att du vill ha ett normalt liv, och det kan du få.
Använd din frustration och styrka MOT ätstörningen. Våga! Jag vet att du känner dig kluven nu och du skulle behöva prata med någon om de tankarna. Kan du göra det på Mando?
Massa styrkekramar!
Jag var aldrig så sjuk och fast i anorexin som när jag börjat bryta den, eftersom den kämpar för sin överlevnad. Men du är stark Helena, du har gått i behandling i 5 månader utan att avbryta fast att det stundtals är mer är skitjobbigt! Det är inte alla som skulle göra det, många orkar inte göra det. Du har bestämt dig och varje dag du går dig, oavstet om du furkar eller inte, så vinner du lite mer mark i förhållande till din sjukdom.
Kanske skulle du må bra av någon form av samtalskontakt där du får ventilera dig, gråta och spy galla? Sånt är svårt att lasta sina nära och kära med, men nog så nödvändigt ibland!
Kramar
Jag vet precis vad du menar, jag är likadan. Vad gör JAG för något med mitt liv? Ingenting. Jag slösar bort all min tid på en värdelös jävla sjukdom medan mina kompisar pluggar vidare och jobbar.
