dagens<3
Det har gått bra idag, fast har haft ångest, framförallt i morse som alltid.. men det löste sig, fick lite luft och chans att prata av mig och höra peppande ord.
I morse var mina lår återigen tjockare än vanligt, varför?
Jag försöker förstå andra människor, människor som vill vara sjuka, för på ett sätt vill jag fortsätta vara sjuk. Men här kommer det en liten skillnad, jag är sjuk och jag ville inte bli sjuk från början, jag såg mig själv inte som sjuk. För mig är sjukdomen en identitet, som en livsstil. Folk som försöker banta ner sig och som peppar varandra helt åt helvete, är i mina ögon, så fruktansvärt fel ute. Jag blir helt chockad, jag kan inte påstå att jag blir ledsen, för jag kan inte sörja för andra människor som frivillgt sätter sig i skiten.
Mycket har jag själv gjort i mitt liv som är konstigt och inte okej, men jag har lärt mig av mina misstag och förstår att jag inte ska begå samma misstag igen. Det verkar som alla "galna" bloggar där ute bara peppar varandra till misstag, vilket för mig är helt oförståeligt.
Dagens frågor:
Ska jag våga ta pannkakor im? för annars blir det fisk igen, dessutom lax, eller nåt fläsk..
Ska jag våga ta en njalla tunnbröd? jag tror fan att jag vågar det.
Hur mycket väger jag egentligen?
Varför är mina lår så feta? Jag menar jag kommer inte kunna gå när jag väger 58 kg för mina lår kommer gå ihop, och jag kommer få skavsår.
Hur ska jag låta bli att träna?
Mycket givande frågor, stora frågor kräver stor svar, som jag brukar säga ;)
Jävla I-landsproblem, kan jag inte bara bli normal.
jag tycker att du ska våga ta pannkakor,och tunnbröd.liksom vad är det värsta som kan hända (jag menar med dig),visst du får ångest och skit men nästa gång du gör det blir det lite mindre jobbigt.och till sist är det inte alls jobbigt.
okej,får jag se din frisyr på fredag?
STYRKE KRAMAR <3
Helena, du är på väg att bli normal som i inte anorektisk, även om du har en bit kvar. Fast det märks att din friska sida blir starkare. Jag antar att kampen känns mer kluven nu, eller?
Låren blir inte hur stora som helst, men eftersom det är och förblir mitt komplexområde nr 1 så har jag all sympati för hur du känner. Jag väger ungefär vad du ska väga och även om jag ser bamselår i spegeln vissa dagar och inte riktigt kan acceptera dem så brukar alla andra tycka att jag är dum i huvudet ungefär som inte ser att jag har smala ben. Och jag tog mig ur anorexin ändå. Så det löser sig på vägen, man lär sig hantera det.
Ta pannkakor och njalla om du vill. Det kommer inte att göra någon skillnad. Ett tips är att om du har ett val så väljer du det som är lite jobbigare att äta bara för att det är en större seger mot anorexin.
Lycka till med håret! Själv gick jag från ganska röd till ljusblond igår.
Kram!
Mål är superviktigt, utan det (eller dem) finns det inget att jobba mot, då jobbar man bara utan att ritkigt komma någonvart. Tänk ut någon, helst flera saker som du vill göra :)
Om du vågar och orkar ta pannkakor lovar jag att äta det med dig, vi kan sitta vid det runda bordet tillsammans. Jag har inga mackor på eftermiddagarna förrän i helgen, men nästa vecka kan vi göra det tillsammans för jag antar att du inte vill äta mackor istället för gröt :)
Du är bäst vännen! <3
Vi får se. Ja, jag vet inte. Alla säger samma sak om min kropp, men jag kan bara inte hålla med dem.
Hoppas du med orkar vara stark så du kommer ur skiten!
Nej, jag hade inte alls tänkt sådana tankar om en kompis... det är lätt att vara självkritisk och bry sig om en fettklump som inga andra ser egentligen fast man tror det.. Hm. Förut, innan kaoset brakade loss ordentligt trodde jag att folk glodde på mig för att jag var söt eller fin på andra sätt, nu är jag övertygad om att de glor på mig för mitt fett och för att de ser skuld skrivet i pannan på mig.
Kram. :)
älskling, jag känner mig glad efter jag läst de här inlägget, de känns som att du verkligen e på rätt väg nu =)
puss <3
