maten bryter ner mig
För det är att to bort mig och den jag är, som det handlar. Hela mitt skyddsnät, slits sönder och bryts ner lite för varje dag och det känns inte alls bra.
Jag börjar att känna mig mer och mer obekväm i mig själv och den jag ä nu, i takt med att jag äter mer och går upp i vikt.
Närmare 40 kg sträcket är bara ett minne och jag är ingenting.
All mat, kalorier och viktökning tär på mig och på mitt jag. Jag försvinner långsamt som person, men växer rent kroppsmässigt, växer i den normala rollen. Men jag är inte normal, det är inte så jag fungerar, jag är en extrem person, hur ska jag kunna visa det på ett sätt som jag själv kommer att trivas med? Inget kan väga upp det gamla, som jag sakta men säkert går ifrån nu.
Jag vet att alla kommer säga nu att det är anorexin som slår tillbaka.
Kanske sant, men tänk om det inte är sant?
Tänk om jag grund och botten är en sådan person som på ett destruktivtsätt bygger en barriär kring min personlighet, som enbart yttrar sig i svält och jakten på att vara smal?
Tänk om jag är en person som inte vill vara nöjd med mig själv, eftersom jag bär på ständig rastlöshet och anorexin hjälper till att bota det. Värt att nämna är att anorexin har gett mig lika mycket kickar och lycka, som kärleken, om inte mer.
Nu säger jag inte att det är dans på rosor, tro mig, jag vet att mycket av tiden är tvärtom.
Men varför har det gått så bra att leva så i sådana fall?
Jag är rädd.
Du vet bara vad som är sant, och vad som är DU, när du kommit ut på andra sidan och anorexin inte längre definierar dig. Du ÄR inte anorexin, men just nu är anorexin du. Och det är klart att det är skrämmande och plågsamt att skiljas från det, men du kommer att hitta DIG och få tillgång till hela ditt JAG när de destruktiva bitarna inte längre har kontroll över dig.
Det är värt det, i slutändan.
jag har samma problem som du.
Men jag vet att vi alla kan ta oss ur det här helvetet, bara vi orkar kämpa och vill riktigt ordentligt. Tänk frampt om några år hur vill du att ditt liv ska se ut då.. så brukar jag motivera mig tex.
men det har ju inte gått bra att leva så. hade du inte gjort som du gjort (sökt hjälp) då hade du nog inte levt speciellt länge. eller hur?
du vet själv att du inte är en sån person.. du e cool o positiv i grunden... det vet jag för annars hade jag inte diggat dig så hårt!! gos i nyllet på dig!!
Helena, det där kunde ha varit mina ord för några år sedan. Precis så kände jag också. Men jag hittade en personlighet som inte var "Lisa i ätstörningen" och inte förknippad med mat, vikt och anorexi (det var en livsstil för mig också). Det tog lite tid, men när jag började släppa ÄS kunde jag börja hitta vem jag är utan den. Jag var livrädd för att bli osynlig utan den, men det blev tvärtom. Jag är mer synlig nu, mindre rädd och både tuffare, mer äkta och mer edgy. Jag är fortfarande en kicksökare som gillar att testa gränser, men utan att göra mig sjuk. Så jag vet att du kan göra samma resa till den du egentligen är. För den du är i ätstörningen är inte den du är utan även om en kärna av dig alltid finns kvar. (Jag vet också att det spelar väldigt liten roll vad andra säger, för man måste våga göra resan själv för att upptäcka att det stämmer.)
Stor kram <3
nejnej söto,du har fel.jag tror inte du är en person som bara bygger en barriär som enbart går ut på att vara smal.du är så mycket mer än det,tro mig.
och se inte dom bra sakerna med anorexian,se allt dåligt med den istället!
och du,du måste förstå att anorexian är inte du,det är en djävulsk sjukdom som inte är nöjd föräns du ligger död pågrund av svält.
tänk så,låt inte det här knäcka dej.
STYRKEKRAMAR <3
Jag slår vad om att du är en superschysst och speciell människa utan anorexin. Jag kommer ihåg det där inlägget med en bild på dig med rosa bollar på huvudet. Var det verkligen anorexin som gjorde dig lycklig då? Nej, ingen människa behöver svälta. Du så mycket mer än bara duktig på att svälta!
KRAMAR <3
