Kroppsnoja
Är det någon annan som bryr sig? Självklart ska man inte vara överviktig, men varför kan man inte nöja sig med att vara normalbyggd?
Samma sak gäller olika storlekar, för mig spelar det otroligt stor roll. Jag blir förtvivlad när jag tänker på att olika jeansstorlekar och vanliga klädstorlekar. Är man inte lika fantastisk, om man har strl 36? Egentligen borde man vara mer fantastisk, för det betyder att man lever otroligt hälsosamt (om man i samma längd som mig). Man äter och tränar precis "lagom" och kroppen får chans att förbränna som den ska. För det är inte sällan jag får ångest när jag tänker på storlekar och att jag faktiskt kommer att ha större storlekar, vilket jag börjar att ha redan nu (och då är jag fortfarande en relativt bra bit i från min målvikt). Igår köpte min mams en otroligt snygg pennkjol från Stockolm i strl 34, jag tyckte den såg jätte liten ut och trodde inte att jag skulle kunna ha den. Den var lite för stor i midjan, men jag kunde ändå ha den, jag menar jag skulle inte tappa den. Kan ni förstå strl 34, på mig? Förut hade jag byxor i från samma märke som faktiskt satt relativt pösigt i strl 32.
Det är nu frågan om hur man ska värdera saker kommer upp. Jag skäms över att säga att jag kunde ha 34 och att 32 är alldelse för tight. Men faktum är att jag över över 170 cm lång och jag har breda höfter, inte jätte breda, men jag har knappast någon pojkflicksfigur. Inte heller kan man säga att jag är kurviga, för jag har inte bröst att prata om, men likförbannat har jag höfter. Vet ni vad? Om jag skulle vägt 30 kg, skulle mina jävla höftbenen varit där ändå, för det handlar inte om fett, utan om själva benstommen. Sen att jag alltid tyckt jag haft för mycket fett på låren och rumpan, ären annan fråga. Även när jag var som smalast skämdes jag över mina höfter och rumpa, men ändå såg andra mig som fruktansvärt smal, till och med äckligt smal. Även då om jag kunde ha små storlekar i jeans, som inte är normalt för min längd, så är det kanske någon som vägde mer än mig som hade samma, eftersom deras kroppstyp är inte lik min.
Jag försöker lära mig att tycka om min kropp, även om jag som sagt inte uppnåt min målvikt, som är på 58 kg, som jag tycker låter helt fruktansvärt för det är juh nästan 60 kg. Men ska jag berätta en liten hemlighet, jag har en kär vän som har det BMI:et jag kommer att ha när jag är på den vikten och honser fantastisk ut. Vilken tjej, hon är smal, snygg, kvinnlig och INGEN skulle någonsin kalla henne "tjock".
Jag tror nämligen helt uppriktigt att jag kommer se tjock ut, jag har kollat på gamla bilder, då jag hade den vikten och inte tränade något, där uppfattar jag mig själv som normal - rundlagd.
Hur tänker ni?
Jag skulle behöva lite bra feedback så jag kan lyfta mig och andra ur träsket.
Jag vet hur du tänker och känner igen det från hur jag tänkte. Jag är också lång (175 cm) och har höfter som aldrig kan försvinna hur smal jag än blir eftersom mitt skelett ser ut så. Jag blir aldrig en size 0 hur mager jag än är. Men jag är hellre en frisk 36a än en sjuk 34a, även om det har skrämt mig enormt att acceptera att vikten ska få bli vad den blir utan att kontrollera den. Kroppen har sin idealvikt, sin friskvikt, som den ställer in sig på. Mod och tålamod är det som krävs, och påminnelser om varför det är bättre att vara fri(sk) än anorektisk. Man är ju så mycket friare på alla sätt utan viktfixeringen!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara smal på ett normalt BMI, jag som inte ens tyckte att jag var smal som anorektiker, och idag så är jag där. Det är lustigt, för det krävdes att jag gick upp en jäkla massa i vikt och släppte anorexin för att bli smal. Mysko hur fel jag såg och tänkte förr!
Det blir bättre och du kan också vara smal på en frisk vikt. Kanske kommer du att behöva ändra på dina ideal, men det ordnar sig nog längs vägen.
Du är modig och du kommer att bli fri!
Styrkekram
jag har sett dig när du vägde som mig (58 kg typ) och vi är lika långa och hade varandras kläder som alltid satt likadant på båda och vet du vad? du var så jävla jävla snygg då!!!!!!!! och jag ljuger inte jag skulle aldrig ljuga för dig, för du är min bästa vän. och när du mår bättra ska jag tvinga dig att stå framför spegeln och säga hur snygg du är, för det är sanningen :) nej inte tvinga, det är inge snällt men du fattar vad jag menar :)
JAG ÄLSKAR DIG!
