anorexi, ett livsprojekt
Idag har allt gått bra, helgen är flutit på utan träning och mer spelats av ett försök till att vara motiverad.
Även om tankarna bränner likt öppna sår, så väljer jag att stänga av.
Jag smuttade på min näringsdryck idag och sen smög jag och hällde ut den.
Allt som allt, utan fusk, så har kaloriintaget nog blivit alldelse för lågt, inte för lågt för att bara vara hemma, men för lågt för att gå upp i vikt och även för att ta en promenad.
Problematiken ligger givetvis i mitt sätt att se på mig själv, jag ser en person som skulle må bra av att gå ner 5-10 kg, mitt BMI säger något annat. Även om folk ser att jag gått upp i vikt, vilket gör fruktansvärt ont, tro mig, så vet jag att jag att jag ska gå upp en del till. Än är jag kanske bara halvvägs och ångesten är stark för att öka än mer, hur kommer jag se på mig själv?
Varje morgon vaknar jag med tankarna, eftersom drömmarna speglar likt mardrömmar, mina värsta farhågor.
Varför det spelar en sådan stor roll, är just för att jag är sjuk och inte kan se på min kropp rationellt, men när väl den sjuka sidan tar över, låser det sig.
Jag vill inte ha den ångesten när jag är normalviktig, det är därför jag pressar mig nu, jag kan pressa mig mer, jag är skiträdd för att gå runt med en normalvikt och ha den ångesten jag har nu. Dock verkar det som att många av de tankar jag har, beror just på min vikt jag har nu.
Jag tror att många inte förstår hur länge jag varit sjuk, det är inget man går och skyltar med, dessutom finns det andra som varit sjuka betydligt längre. Men jag anser ändå att 6-7 år är tillräckligt länge, för att ändra ett beteende i en handvändning.
Jag var alltid den där smala tjejen, som utvecklades sent, så sent att det var först sommaren till nian som jag började att växa på allvar, innan det var jag väl dryg 158 cm lång. Att jämföra med mina 171 cm idag, är det en relativt stor skillnad.
Innan jag började att växa, ville jag mest av allt i världen gå upp i vikt och se ut som alla andra, få bröst och rumpa och kunna passa in. Men när jag väl kom dit och faktiskt helt plötsligt hade en normalvikt, var det inte lika roligt längre. Det fungerade ett tag, sen började alla tankar smyga sig på och jag började träna en massa och äta mindre, fast då hade jag kanske ett kaloriintag på runt 1300 KCAL om dagen. Självfallet gick jag ner i vikt och min mens försvann, skolsyster sa att jag skulle gå upp ett par kilo, vilket jag också gjorde och så var det inget mer med det.
Efter det etsade sig tankarna allt mer fast, jag gick upp till en normalvikt, men gick sedan ner till kanske 50-49 kg. Så fortsatte det, jag började festa en massa och flyttade till Milano, där åt jag, men ätstörningen fanns kvar, jag åt och spydde och promenerade en del, även om det inte går att jämföra med mina milslånga promenader före mando. Jag gick återigen ner i vikt, för att sedan gå upp i vikt, jag började att plugga i Uppsala och ångesten blev starkare, jag åkte till NY och arbetade med ett skolarbete. När min kompis satt och stillade sin bakfylla med godis och pringles, innan vi skulle återigen gå ut, tränade jag skiten ur mig och ursäktade det med att det var bra att detoxa kroppen.
Efter NY gick det återigen utför, men den här gången blev det allt starkare, jag kunde inte komma ur det, för jag ansåg det inte som ett problem, kilona rasade, promenaderna blev längre och jag var bäst i världen.
Jag blev i allt sämre skick, även om jag döljde det bra, folk var oroliga och jag sa att det berodde på stress. Jag fick feber i omgångar i flera månader och missade en massa i skolan. På min praktikplats undrade de om jag verkligen orkade träna, eftersom jag in åt. Men jag åt, självklart åt jag, det var bara att jag inte var den typen som åt pasta med pastasås, även om folk inte köpte argumentet, så vilka var dem att ifrågasätta en vuxen person de knappt känner?
Så nu sitter jag här, det är slutet på en helg som varit lugn som de flesta helger ter sig vara nu, jag orkar inte längre stilla min ångest med alkohol. För ångesten för kalorierna är än starkare.
Det är dags att få revansch, ett nytt liv, jag har alla möjligheter i världen att skapa mig ett liv som jag vill leva, som inte påverkas av hur någon annan är.
Jag är i en behandling som faktiskt gör folk friska, att bli frisk själv hade varit en omöjlighet för mig, som ni kanske förstår om ni orkar läsa hela inlägget.
Jag ska ge det en chans, för passar det inte vet jag att jag är tillräckligt stark att hamna i skiten igen.
Vägen är lång, längre än vad jag från början trodde, men jag orkar gå den en bit till, för vad är egentligen några månader av en evighet?
jag vägde 43 innan, bmi på 16,1. men nu har jag gått upp typ 4 kg. känns som flera ton, även om det är så löjligt, jag vet ju att det är bra. men det skriker av dubbelmoral i huvudet. :( jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag vill bara vara fin och känna mig fin. inte stor och äcklig. jag vill kunna ha vanliga kläder på mig och inte pappas tjocktröjor. jag vill tillbaka till mig liv för 3 år sedan. och jag vet att en dag, så kommer jag vara det. och du med! <3
Låter som du hunnit med en del i dina dar =)
Tycker du är grymt duktig som tagit tag i hela ÄS-biten! Tror och hoppas att ångesten, under vägen mot tillfrisknad, avtar. Även om vägen är lång, längre än de flesta av oss inser. Inser man var man befinner sig, hade man aldrig tagit sig dit man är, tror du inte?!
Och en helg utan träning, Starkt kämpat!!
Vad gäller min träning så har de inte sagt så mycke.. Jag har ändå gått ner från 5-6ggr/vecka till 4-5ggr.. Och eftersom jag inte är underviktig.. ^^ Tror det kommer komma upp mer längre fram.
Sköt om dig å kämpa på, gumman! Ett liv i fri(sk)het väntar! Kramar // Nikki
Oj vad mycket du hunnit med i ditt liv.
Och du skriver väldigt bra vännen.
Satsa på att blir frisk stenhårt,du har kommit långt i dina tankar.Men kanske inte lika långt i att ''utföra'' eller vad man ska säga tankarna.
Vi kanske ses imorgon,kram <3
Vägen är lång men du har kommit en bra bit påvägen som faktiskt har viljan att bli frisk. Önskar dig verkligen all kraft. Ta hand om dig
För 3 år sen hade jag normal vikt, runt 52-54 kg. Men jag hade bulimi, så jag var inte frisk. Jag är jätterädd att falla tillbaka i bulimin, den är en miljon värre än svälten. det är pga den senaste hetsen som jag gått upp 4-5kg och det känns så förnedrande. men jag tänker aldrig ge upp. och det hoppas jag att du aldrig gör heller <3 för det finns en bättre liv där ute, för oss båda.
Intressant att få veta mer om dig, Helena! Du har hunnit med en hel del, och du kommer att hinna med en massa mer roliga saker utan anorexin i släptåg. En ätstörning börjar nästan alltid flera år innan någon märker den och innan den blir ett problem, så det är klart att det tar tid att ställa om både tankar och beteenden igen, och inte minst att ändra ideal. Och det är klart att det är ursvårt när du inte kan se hur du ser ut och har ångest över en kropp som du just nu ser som större än vad den är. Det var likadant för mig, och det enda jag kan säga är att ångesten faktiskt försvann någonstans. Kanske pga viktuppgång och att jag äter tillräckligt, kanske tack vare mkt arbete med kroppskännedom, kanske för att andra saker blev viktigare. Jag vet inte. Men jag ser min kropp mycket mer realistiskt idag och tycker inte att jag är ett superfetto, som jag trodde jag skulle göra. Så det kan faktiskt ändras enormt! Och jag var inne i hela det anorektiska tänket i ca 25 år, från jag var 5 till året jag fyllde 30, så det går att bli fri hur länge man än varit inne i mörkret.
Tänker på dig och tycker att du är supermodig!
Kram
