conversion

Verkar som jag har blivit allt sämre på att förklara hur jag menar vad gäller olika saker här i bloggen.

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag själv aldrig lidit av hetsätning, i alla fall inte på det sättet som sjukdomen "bulimi" beskrivs. Visst har jag haft mina ätardagar, men som min behandlare sa så tror ofta anorektiker att dom äter kopiösa mängder, vilket det kanske egentligen inte är. Framförallt inte om man jämför med "svälten" som lever i alla andra dagar.
Att jag fortfarande inte kan se det som svält, är givetvis tråkigt. För jag tyckte att jag mådde bra, för gjorde jag inte det?
Faktum är att man lär sig leva med alla åkommor som anorexin skänker en. Att nästinill varje dag upptäcka groteska blåmärken eller ständig tro att man faktiskt håller på att frysa i hjäl, det var sådana saker som gick att bortförklara.
Svält och undervikt bjuder även på ett fruktansvärt taskigt balanssinne, vilket skulle kunna förklara blåmärkena. Vad gäller frusenheten, så kunde man släta över det med det taskiga vädret i Sverige.

Nu är det självklart så att mina blåmärken inte berodde på min dåliga balans, visst ramlade jag lättare och fick därigenom blåmärken. Men blåmärkena berodde även det på svälten och undervikten, nu vet jag inte det exakta medicinska begreppet, men det är kanske inte det som är det viktigaste i det här.

Jag har gått i genom mycket skit i mitt liv, vid varje händelse och när tårarna slutat, har blivit lite starkare.
Därför kan jag inte se mitt liv som ett helvete, jag ser det som en självklarhet, vilket gör att jag faktiskt kan säga att jag tror att hets är betydligt värre och i mina ögon än mer fruktansvärt. För jag anser i min lilla värld att många andra ofta har det mycket värre än mig själv.
 
Å andra sidan mår jag oftast inte så bra, det händer att jag står med mina händer runt det kalla gallret och skriker att någon måste hjälpa mig. Men när jag står där utlämnad, är det ingen som hör mig, för det är för djupt ner i avgrunden, dit ingen annan går. Jag känner ångesten och mitt samvetes beniga händer på mina axlar, den fruktansvärda tyngd som de skänker mina tankar.

Jag har flytt tusentals gånger i mitt liv, för mig har det varit dels den enkla vägen, men även den enda vägen.
Vid varje tillfälle som jag nu vill fly och jag känner mig tvingad att stanna kvar, är en seger, men som fylls med stark ångest.

Jag är ingen hjälte, jag kan klara saker, men så mycket mer är det inte.
Mina stora framsteg gäller enbart vad jag klarar av att äta, som jag ändå sedan gråter över.


Dagens tankeställare är:
Idag gick jag ut och rökte för att dämpa min ångest, vilket resulterade i en stark längtan efter att fly och jag hatade mig själv för att jag ätit pannkakor med grädde & sylt. Jag träffade en behandlare utanför som frågade om det mådde riktigt dåligt, vilket jag gjorde, jag grät i tysthet samtidigt om ångesten försökte att ta tillbaka min själ.

Då sa hon "Du är värd att äta pannkakor, precis som jag är och alla andra".

Det är nu vi kommer till själva problemet, jag tycker inte att feta personer är värda att äta pannkakor och i mina ögon är jag fet och därför är jag inte värd att äta pannkakor med grädde & sylt. Värt att nämna är att jag inte skulle reflektera över om en person som vägde 40 kilo mer än mig åt pannkakor.
Hur kommer det sig att min uppfattning kring rätt och fel i världen kan anses vettig och intelligent, medan min kroppsuppfattning är helt åt helvete?
Eller är den det?