viktövergång
Jag tror att jag är uppe på den vikt nu som jag uppnådde nån vecka i februari, jag fick panik.. Herregud vad hade hänt.. Jag hade varit på semester och tiden innan hade sjukdomen lika starkt grepp om mig. eftersom jag var säker på den vikt jag hade.. Jag gick ner 4 kg på väldigt kort tid.. För den paniken jag hade, jag grät bara, gömde mig i mjukisar och powerwalkade till stan och åkte o pluggade. fick panik när en av mina bästa vänner bjöd mig på ett äpple.. Var jag värd ett äpple?
Samtidigt då blev min "förbjudna lista" allt längre.. Kanske var det då allt gick utför ordentligen, stark ångest.. Ett otroligt självhat.. Ständig panik.. Enda gången jag kunde må bra, vad när jag tränat riktigt mycket och inte ätit nåt. För då var jag värd att äta nåt. Samtidigt all press från jobb+skola.. Hysteriskt.
Det här är en otroligt skör gräns för mig, det vet jag om. Jag vet juh inte vad jag väger, men jag kan känna på ett ungefär.. Jag har inte alls lika lågt BMI längre.. Nu är det bara att hoppas att jag pallar ta mig över gräns och komma in på det trygga området. Inte stå och tveka vid gränsen, för då dras jag tillbaka till den mörka gropen.. Som är både min identitet och det jag älskar så mycket.
Hej!
Vill bara säga att jag känner igen mig själv i sista inlääget. Så rätt så.Där e jag nu. S skööör och gömmer mig i mjukisbyxor och använder stora tröjor. Jag avstår till och med från att duscha föra att slippa se min feta kropp.
Du skriver jättebra, och jag hoppas verkligen att du blir frisk! Tycker så synd om dig att du känner som du gör.. Kan du inte lägga upp en bild på dig?
Godagens! Fin blogg du har! :)
Svar på kommentar:
Ja jag vet, jag tyckte också att det var skitsvårt i början. Jag hade inte ätit så stora portioner på jättelänge och jag var så himla ovan. Magen kändes fylld hela tiden och det kändes som att man åt och åt och åt, hela tiden! Men det som är bra är att jag har vant mig vid det nu. Förut trodde jag att jag aldrig skulle vänja mig, men nu känns det (oftast) helt okej. Men sen hetsäter jag ibland och då går blir allt skit igen. Men jag tror att du har rätt- alltså att man kan bli frisk. Vissa stunder känner jag mig faktiskt som en helt normal, frisk människa. Så det är nog bara att kämpa på! Precis som vi gör :)
Kramar <3
Du kommer att komma till gränsen, vara livrädd för att gå över den och tveka. Flera gånger vid olika gränser. Men jag hoppas att de på Mando pushar och peppar dig så att du besegrar den ena gränsen efter den andra och lägger ett större och större avstånd mellan dig och den där mörka gropen.
Jag hade flera kriser vid olika gränser, kunde bara inte förmå mig att gå över gränsen till min tidigare maxvikt (under anorektiskt BMI) på egen hand, men det fick jag hjälp av på Capio i Varberg. Ynka 8 veckor. Och att gå över anorektiskt BMI, gränsen för undervikt och - hjälp - gränsen för normalt BMI var lika läskiga de. Varenda gräns jag satte upp kändes livsfarlig och oöverstiglig, men jag gick över dem. Jag besegrade mina rädslor, för det jag trodde skulle hända har nog inte hänt än.
Du kan också! Pepp pepp pepp...
Lite av min historia kommer bit för bit på en annan av mina bloggar; länkarna finns på min vanliga blogg.
Stor kram
Lisa
