att inte lyckas
Även fast jag skakat i hela kroppen av att gå ner för en trappa eller suttit och stirrat apatiskt framför mig, eftersom inget betyder någonting annat än vikt och kalorier. Så har jag alltid orkat höra av mig till mina vänner och träffa flera av dom varje dag. Men nu när jag får behandling, orkar jag ingenting, jag accepterar situationen och sover bort min tristess. Ångest är för djupt rotad för att orka bry sig. Jag börjar istället lita på nya personer, glömmer dom andra, för dom kommer väl ändå aldrig förstå? För att allt dom säger, väljer att tolka fel, även om jag egentligen inte vill.
För jag tror att mina vänner tycker att jag allt är lite rundlagd och samtidigt känner jag mig ofta för fet för att visa mig ute. I mina ögon är jag inte anorektiker, i sådan fall en jävligt misslyckad sådan.
Eftersom mitt liv kretsar kring mat och nu även kring att äta 6 gånger varje dag, hinner jag inte med så mycket mer. Jag ser mitt liv rinna ut i sanden. Samtidigt som livet minskar, så växer jag och blir att tjockare. Vissa människor som jag inte sett på länge, som vet att jag är sjuk, vågar jag inte ens träffa, för att jag är just för tjock.
Många av mina vänner har nog glömt bort mig, det är inte många som hör av sig längre. Förutom Ida, som ständigt står vid mina sida<3 Hon lyssnar på min ångest, min panik och mina besvikelser dagligen. Samtidigt som min värld faller bort, blir hennes värld allt större. Jag sitter på en klinik, äter och känner mig tjock, hon är smal och vacker, går i skolan, träffar vänner och spinner vidare på sitt sociala nät. Jag får aldrig vara själv, utan är i princip under ständig bevakning, hon ska snart flytta med sin pojkvän.
Hur blev det såhär? Jag som började så bra, jag har en utbildning, som jag nu inte ens vet om jag vill använda.
Missförstå mig rätt, även om jag är avundsjuk på min bästis, så är det i en postiv bemärkelse, jag vill att hon ska ha all lycka i världen, för Ida är en fantastisk person. En person som alla egentligen borde få träffa, för det finns ingen som hon. Men jag önskar att även jag kunde få en del av livet tillbaka, alla fester, träning, frihet, sovmornar o s v. Nu har jag nämligen ingenting. Faktum är att jag vet inte längre vad jag vill ha, för jag vill inte leva ett liv som ännu tjockare,
Om jag ändå bara kunde få vara smal.
Du är så stark vännen, är verkligen stolt över dig, att du klarar av det här. Även om du inte själv kan se och märka det nu så är varje dag ett framsteg, varje liten måltid ett steg mot ett friskare och bättre liv.
Känner igen mig i precis hela inlägget, förutom att jag tänker att "skillnaden är att du är jättesmal och kommer vara det även när du nått ditt viktmål medan jag är fetast i norra Europa och alltid kommer vara det".
Om ett år ska vi kunna träffas och istället för att beklaga oss kommer vi prata i mun på varandra för att vi har så mycket att berätta. Om hur du har haft det i italien, om ditt nya spännande jobb och allt vi ska göra under hösten. Jag är verkligen glad att jag träffade och lärde känna dig, du är fantastisk.
Vi kommer att komma dit vännen.
KÄMPA!!!
SÄG INTE SÅ OM DIG SJÄLV
Ärligt..
Hellre feet än att vara så smal.du kan aldrug sen skaffa barn om du fortsätter,du kan ej leva..
va smal och ligg i sängen resten av LIVET.
vad fan håller du på med?
Jag tänker inte tycka synd om dig...det måste alla SLUTA..
Har du tänkt på det ironiska i att det troligen är ni som är smalast på Mando som klagar mest över att ni är tjocka? Så verkar det alltid vara, i alla behandlingar.
Du vet att du inte är tjock, så låt inte den tanken vara oemotsagd i huvudet, ifrågasätt alla anorexitankar. Målet är att du ska bli smal, inte anorektiskt supermager, och kunna leva ett bra liv. Det är inte så att man antingen är sjukligt mager eller fet, det finns ett jättejättestort utrymme däremellan. Jag tyckte inte att jag kunde se att jag var smal förrän jag slutade vara mager, vilket verkligen känns dubbelt så här i efterhand, med en massa extra kilon. Men det innebär att det går, kroppsuppfattningen ändras faktiskt.
Det finns ett liv utanför anorexin.
Styrkekram!
