conversion

I natt fick jag ångest igen, visserligen kontrollerad men den klassiska känslan av apati.
Det är då all lycka är som bortblåst och inget är längre vackert, allt är ett starkt mörker som långsamt försöker kväva en.
Det blev bättre, tack vare mina sötisar som hjälper mig, men jag kunde inte låta bli att bli riktigt störd på att sjukdomen fick så mycket plats igen och egentligen helt utan anledning. Men ibland faller man tillbaka, men idag är jag än starkare än jag var igår och jag vet att det kommer att bli bra till slut. Det handlar om att kunna balansera styrkan med svagheten, det är först då man kan uppnå något.

Även om jag låter ångesten tar över och får en stark abstinens av att gå ner i vikt, så väntar jag istället ut ångesten, tills den lägger sig och man återigen börjar att tänka rationellt. Ångest är inget farligt, det är fruktansvärt obehagligt, men det går över och det blir faktiskt bättre. För oavsett hur stark ångest man har, så fortsätter andra att leva sina liv och tar vara på sina drömmar. Ångest är dessutom alltid relativ, du kan aldrig jämföra din ångest med någon annan. Man ska för övrigt aldrig jämföra sig med någon annan överhuvudtaget, eftersom de ofta enbart resulterar i storhetsvansinne eller totalt misslyckande.

Jag vet inte hur många av Er som läser min blogg, som är sjuka i någon ätstörning.
Men jag vill att Ni ska veta att vägen tillbaka inte är lätt, men det är absolut inte omöjlig, snarare tvärtom.
För att gå emot sjukdomen så mycket som möjligt, så började jag redan i början av min behandling med att erkänna högt för andra om jag tyckte att någon mat smakade bra, för det är bland det värsta man kan göra som anorektiker eller ätstörd. Nu nr jag är mycket starkare och till största delen agerar friskt, så väljer jag istället att fokusera på att erkänna mina hungerkänslor högt, för vi är annars förbannat bra på att enbart erkänna våra mättnadskänslor. Att säga att mat är gott är inte längre något erkännande utan mer en självklarhet.

När man väl har bestämt sig för att våga leva ett liv utan en ätstörning så kommer de normala hunger och mättnadskänslorna tillbaka. Det är faktiskt inte så svårt och komplicerat som man vill tro när man bara kan se svart.