att bli frisk
Hur ska man våga släppa taget och bestämma sig?
För mig tog det hundratals samtal som handlade om att jag måste bestämma mig och visst försökte jag lite halvdant att ta tag i allt. För det var betydligt lättare att börja "imorgon" eller "nästa månad".
Till slut konfronterade min bror mig när jag la upp för lite mat på vågen, jag fick panik och det blev allmänt kaos och sjukdomen skrek inom mig. Paniken var så stark att det enda jag klarade av att göra vara att borra in naglarna i huden och slå mig själv i huvudet, för ångesten hade övertaget. Jag pratade med min bror och han sa att jag faktiskt gått ett halvår i behandling och alla hade ställt upp för mig och jag måste vara stark och inte förlora. Någon stans under vårt samtal fick jag kraft och jag tänkte nu jävlar får det vara nog, nu ska jag i alla fall prova att följa allting. Jag tänkte att ag kör i ett halvår till om det inte känns något bättre alls, så vet jag hur jag kan leva ett sjukt liv igen.
Men i och med att jag bestämde mig att följa schemat, ständigt att mer energirika livsmedel, inte väga/mäta mig och absolut inte räkna kalorier, desto mer fri kände jag mig för varje dag som gick.
Visst får jag ångestattacker lite då och då, men det är inte ens i närheten av de ångestattacker jag förut gick med dygnet runt med. Man ska inte vara rädd för att sjukdomen ibland smyger tillbaka även när man bestämt sig, det är helt normalt, men det betyder inte att man gått bakåt, snarare går man framåt varje gång orkar fortsätta kämpa.
Att bestämma sig för att gå emot sjukdomen är att faktiskt våga leva i verkligheten.
För mig tog det hundratals samtal som handlade om att jag måste bestämma mig och visst försökte jag lite halvdant att ta tag i allt. För det var betydligt lättare att börja "imorgon" eller "nästa månad".
Till slut konfronterade min bror mig när jag la upp för lite mat på vågen, jag fick panik och det blev allmänt kaos och sjukdomen skrek inom mig. Paniken var så stark att det enda jag klarade av att göra vara att borra in naglarna i huden och slå mig själv i huvudet, för ångesten hade övertaget. Jag pratade med min bror och han sa att jag faktiskt gått ett halvår i behandling och alla hade ställt upp för mig och jag måste vara stark och inte förlora. Någon stans under vårt samtal fick jag kraft och jag tänkte nu jävlar får det vara nog, nu ska jag i alla fall prova att följa allting. Jag tänkte att ag kör i ett halvår till om det inte känns något bättre alls, så vet jag hur jag kan leva ett sjukt liv igen.
Men i och med att jag bestämde mig att följa schemat, ständigt att mer energirika livsmedel, inte väga/mäta mig och absolut inte räkna kalorier, desto mer fri kände jag mig för varje dag som gick.
Visst får jag ångestattacker lite då och då, men det är inte ens i närheten av de ångestattacker jag förut gick med dygnet runt med. Man ska inte vara rädd för att sjukdomen ibland smyger tillbaka även när man bestämt sig, det är helt normalt, men det betyder inte att man gått bakåt, snarare går man framåt varje gång orkar fortsätta kämpa.
Att bestämma sig för att gå emot sjukdomen är att faktiskt våga leva i verkligheten.
Kommentarer
Trackback
