conversion

Det är inte lätt att släppa taget, att säga att man ska göra det är däremot väldigt lätt.
Man intalar sig varje vecka, att imorgon börjar jag sköta allt, då får det vara nog, men när morgondagen kommer så vågar man inte.

Hur ska man våga säga att man är hungrig?
Hur ska man våga låta kroppen vara mätt?
Hur ska man våga gå upp i vikt?
Hur ska man våga släppa kontrollen?

Man ska aldrig underskatta sin egna styrka, man kan klara så mycket mer än vad man faktiskt tror. Det är lätt att glömma vilken styrka som krävs för att svälta och bära runt på en kroppen som långsamt dör.
Kan man ta den styrka man haft till att bryta ner sig själv till att bygga upp sig själv, så blir man bara starkare.

I och med behandlingen var jag helt enkelt tvungen att låta kroppen vara mätt, till en början grät jag av illamående och mättnad efter 100 gram mat. Men för varje dag accepterade jag mättnade som något ont jag var tvungen att gå i genom.
Jag känner mig mätt ofta, men lika ofta känner jag mig hungrig, hade jag hållit kvar i sjukdomen, hade jag haft panik. Det är svårt att förstå hur man behöver äta, jag behöver äta relativt stora mängder jämfört med mina vänner och familj, men min kropp behöver det just nu. Kroppen säger till vad den behöver för att vara stark, lyssnar man kommer det inte bli fel, även om rädslan finns där.

Att gå upp i vikt var det värsta tänkbara scenariot som kunde hända i mitt liv, det var en stark symbol för ångest.
Nu bryr jag mig inte väd jag väger om jag ska vara ärlig, visst funderar jag över det, men mer för att jag tycker det är intressant att hjärnan kan lura en så totalt, än att det är en viktfobi.
Jag känner mig smalare nu än när jag vägde 10 kg mindre, men ändå ser jag att jag är större. Revbenen lyser inte i genom lika starkt på ryggen, det gör inte heller ont att sitta eller när någon tar tag i min arm.
Jag försöker hela tiden vända på det jag var så rädd för till något positivt, när några kläder sitter som de ska nu, så väljer jag att skratta istället för att hysteriskt svälta mig själv och träna.

Det jag vill säga är att alla kan vända sina negativa banor till något positivt, tro mig. Jag har i princip ogillat mig själv hela livet, när jag var liten för att jag var ful och för smal, sen när jag blev lite äldre för att jag var tjock.
I grund och botten handlar det om osäkerhet, visserligen var jag väldigt smal när jag var yngre, men jag var varken ful och jag var inte heller tjock när jag blev lite äldre.

Fundera över vad som gör dig mest rädd, när du vet det är det lättare att fokusera på att vända rädslan.
För att ta exempel, jag var som sagt otroligt rädd för att gå upp i vikt, så jag började säga till mig själv flera gånger om dagen att jag behövde gå upp i vikt och att jag var för smal. Till slut var det inte längre bara ord utan ett faktum, vilket resulterade i att jag vågade äta svårare livsmedel vid varje mål.

Jag vet att det kan kännas som hela världen lika gärna kan gå under när man har ångest och det är ett rent helvete.
Men våga släppa kontrollen, ge det en verklig chans, först efter det kan du bestämma om det var värt det eller inte. Först då kan du bestämma om du vill leva i en sjukdoms fängelse eller i en värld som faktiskt kan vara väldigt vacker.