conversion

Vet Ni hur svårt det är att lita på sig vad gäller hur mycket man ska äta? Jag försöker göra mitt bästa, men får självklart ryck och tror att jag äter för mycket. För det skulle ju vara katastrof, eller inte, men som alltid får jag lite halvt panikkänslor.

Jag tycker det har gått bra med maten i alla fall, även om jag är väldigt förvirrad och osäker.
Hursomhelst är det en stor frihet att få bestämma själv, skönt att ingen håller på att vaktar en hela tiden, för det är fruktansvärt jobbigt.

Jag använder mandometern fortfarande, men inte hela tiden, för det är sjukt omständigt. Dessutom åker jag och Catrin<3 till Seriben i 12 dagar och då kommer jag inte använda någon våg.

Nu har jag ett friskt BMI så det känns inte som jag behöver oroa mig allt för mycket, kommer nog hitta en bra balans snart.

Var på gymmet i lördags med Anna, vilket var skitkul, så otroligt skönt att få träna och dessutom slippa den maniska träningen.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om, men det bästa skulle vara att Ni sa vad Ni vill läsa om. Eftersom jag börjar närma mig ett helt friskt liv, jag har gått i genom alla faser och jag vet hur jävligt det kan vara.

För 9 månader sedan var jag på hemköp med min bror, jag hade sådan beslutsångest att jag började gråta. Jag var i så dåligt skick då att min bror hade tänkt köra in mig till akuten. Med det vill jag säga att man kan vända även det värsta, man kan klara allt.
Börja inte imorgon utan börja nu. Jag slösade nämligen bort alldelse för mycket tid med visionen om att "jag börjar imorgon, då ska jag sluta fuska". Det funkar aldrig, när jag väl bestämde mig gjorde jag det en kväll när jag hade ett mellis kvar, då fick det vara nog. Det var fruktansvärt tufft och konstigt, men det var verkligen värt det.

Vad hade hänt om jag inte hade bestämt mig?
Jag hade aldrig orkat med behandligen eller att leva, för livet var ett jävla helvete varje dag.