conversion

Dålig uppdatering, har inte haft tid att sitta vid datorn.
Men nu ska jag ta mig den tiden, blir mycket trevligare så.
Tillbringat dagen med en vända på gymmet med en kompis och sen runda på söder med mams.
Ikväll bär det av till Nacka och lyssna på när Ida och hennes vänner berättar om sin Burmaresa.


Jag har funderat en del på missbruk, varför vissa hamnar i det och inte andra.
Handlar det om  glorifiering av något dåligt?
Eller är det helt enkelt ett utlopp för alla tankar och all ångest som man inte vet vart man ska göra av?
För mig var det ett sätt att klara av att leva, jag klarade inte av att leva i verkligheten, utan flydde in i en värld där allt var accepterat.
Mitt missbruk var anorexin, ångesten dämpade jag med extrem träning och svält. Alkohol var även en stark ångestdämpare, alkoholen gjorde att jag stängde av noch fick en paus i från ångesten. Dagen efter blev ångesten starkare igen, jag vandrade i en ond cirkel som aldrig lyckades bli sluten.

Det finns många so missbrukar, många fler än vad man tror. När man själv har varit där är det otroligt lätt att känna igen beteendet, det handlar om rörelse och ordval som visar vilken fas av missruket de är i. Vissa har det mer extremt, andra har inte ännu utvecklat de mest extrema än.

Problemet är att man inte kan få ur folk ur missbruk, de måste inse det själva, däremot kan man göra de medvetna om att man känner till det. Att alltid finnas där när det behövs, undvika att ställa för stora krav, men successivt dra dem i rätt riktning. 

Problemet som många gör är att de blir arga på fel som någon gör i sin sjukdom,  det är det värsta man kan göra. Bli arg på sjukdomen, hata sjukdomen, men rikta aldrig din ilska mot den som är sjuk. För om man gör det, kommer personen glorifiera sitt missbruk och bli än sjukare.
Det man istället bör göra är att inte svara eller hålla med när personen glorifierar sitt missbruk. Det är viktgt att man lyssnar, men håll aldrig med om någonting. Visa att du förstår men lägg fram argument som slår hål på den fina med att vara sjuk. det finns nämligen inget fint med missbruk, det är att leva i en förbannad lögn.
"Varför ska jag sluta när jag mår så bra?"
För egentligen är det inte du som mår bra, utan det är sjukdomen som ger en falsk idyll och trygghet.


Jag är ingen flrebild på hur man ska leva, jag skapar ständigt kaos i mitt liv, men varje dag arbetar jag emot sjukdomen. Vissa dagar kan jag få ett sådant sug efter att gå ner i vikt och svälta, att jag bara har lust att ge upp allt. Men när abstinensen blir för stark försöker jag bromsa mig själv, ofta resulterar det i en ångestattack. Men det är värt det, för återigen skänker jag mig själv styrka. Det är betydligt lättare att leva i en sjukdom än att bli fri från sjukdomen. För när man försöker bli fri, blir man alldelse för medveten och även det kan ge en väldigt stark ångest.