conversion

Idag ska jag till Mando och ha möte med min behandlare, hoppas näringsdryckerna försvinner nu. Känner mig otroigt trött på att dricka dem hela tiden, dessutom vill jsg få äta fria mål. Skapa frihet och balans och bara lyssna på kroppen, för nu är jag fortfarande rätt fast i fokus kring mat eftersom jag måste ha ett visst intag varje dag o s v.

Jg tycker det  är fascinerande att människor kan uppfatta livet så olika, hur man ska leva och vad som är egentliga problem. Jag tycker ofta synd om människor som lever i en väldigt liten värld, för hur myket missar de inte?
Jag är glad för att jag upplevt, både på gott och ont, det ha gjort mig stark och jag har fått tillbaka tron på att människan är fullständigt kapabel till att klara av saker som hon tar sig för.

Ibland när jag får ångest och inte ser värdet i något, saknar jag svälen otroligt mycket, det kryper i benen för att de vill ut och röra på sig. Men om jag bara står ut så lättar ångesten och längtan efter svälten är inte längre lika stark.
Hur kan man sakna att svälta?
Hur kan man sakna att överträna varje dag?
Hur kan man sakna att väga sig konstant?
Hur kan man orka lägga tid på att ta sina kroppsmått?

Vad är det för jävla sjukdom egentligen, jag vet att många andra som är sjuka också väger sig hos sina kompisar. Varför? Varför orkar man plåga sig själv så otroligt mycket?
Är det ett sätt att fly verkligheten? Troligtvis, man flyr något man inte ens vågat prov att leva i.
Jag vägde sig på morgonen och så fick det avgöra om man kunde gå ut på kvällen eller om man kunde äta. Visade det fel så var stenhård nedbrytningsprocess som påbörjades.

Jag kommer ihåg så väl de gånger jag faktiskt hade ätit, hur dåligt jag mådde och hur gick ut i hysterisk takt med orden "du är så jävla dum i huvudet" som ekade i huvudet. Hur jag lät ångesten ta över och rökte cigg efter cigg och planerade hur jag skulle svälta och träna än mer.

Kläderna som blev större och större, minsta storleken satt stort och jävlar va stor jag var. Varför var jag så tjock? Varför? Jag kommer ihåg hur orättvist jag tyckte det var att jag skulle  ha så mycket fett, medan alla andra fick vara smala och dessutom fick de äta. Även om jag föraktade att andra åt, så älskade jag samtidigt att bjuda folk på mat/godis o s v.

Jag kommer ihåg när jag åkte tunnelbana så tyckte jag att det var så konstigt att jag alltid hamna på tarsiga sätten, eftersom de gjorde så ont att sitta på dem. Till sist insåg jag att det var inte sättena det var fel på, jag var jag som var för benig. Även om jag inte kunde se det överhuvudtaget. Samma sak när folk tog tag i min arm, blev jag uppröd över att de tog i så hårt. Inte fan tog de tag hårt i min arm, det var menat som mysigt, men jag fick blåmärken.

Det värsta är att när man låter ångesten ta över, så minns man inget om ALLA de nackdelar svälten förde med sig. Utan då är svälten en vacker och den bästa trygghet man kan leva i.