conversion

Tänkte att jag skulle skriva lite om själva viktuppgången, eftersom det är nog bland det mest komplicerade i att bli frisk, i alla fall när man är på botten. Dessutom frågade "K" om det och jag hoppas att jag kan få till ett bra svar.

När man är som sjukast är det svårt att förstå varför man ska gå upp i vikt, för i sina egna ögon har man tillräckligt med fett på kroppen, man har så mycket att det både räcker och blir över.
Problemet är att man inte kan lyssna på sig själv vad gäller hur man ser ut, även om man tycker att alla är elaka som vill få en att bli ännu fetare. Varje måltid är en plåga och har man näringsdrycker är det än värre.

Klarar man av att äta tvinga i sig mat och förstår att kroppen faktiskt behöver den näring den får, så underlättar det absolut.
För ju mer man går upp i vikt desto mer vettig och klarsynt blir man i tänket, om man stegvis vågar släppa taget. det vill säga.
Jag kan inte säga att det finns någon magisk gräns för när man börjar acceptera att man faktiskt är underviktig och är i starkt behov av en viktuppgång. Men jag skulle säga att ett BMI på runt 18, det vill säga då man är på gränsen till normalvikt, det var i alla fall i samband med det jag vågade bestämma mig för att släppa taget nästan helt.

Att gå upp i vikt är jobbigt, det är få människor som  faktiskt vill öka i vikt, för allt man har kämpat för ska man helt plötsligt arbeta emot.

Jag vet hur fruktansvärt stor man känner sig, hur jävligt allting är och hur lång vägen känns.
Det jag gjorde hela tiden innan jag vågade släppa taget, var kort sagt att stänga av. Jag pinade mig i genom varje måltid, jag grät och hade panikångest. Jag tränade och spydde i smyg, för det var så förbannat jobbigt, jag plågade mig själv varje dag. Ständigt självhat:
Varför är jag så tjock för?
Varför får alla andra vara så smala och inte jag?
Varför måste jag gå upp i vikt när jag redan är så fet?

Många analyser hela tiden, en av mina lösningar till att jag kunde se så fet ut vid en låg vikt, var att jag hade ett väldigt lätt skelett. Det visar tydligt hur hysteriskt man lurar sig själv hela tiden, man måste fokusera på att det är sjukdomen som tycker att man är tjock och jag vet att sjukdomens ord alltid väger tyngst.

Har man inte kommit till den fasen att man vågar bestämma sig och släppa taget, är nog det lättaste att bara stänga av, våga lite, i alla fall lite, på dem som vill få en upp i vikt.
Något annat jag gjorde var att tvinga mig själv att ständigt tänka att jag måste upp i vikt, jag är för smal, plågsam tanke, men det fungerade faktiskt. I och med att jag fokuserade på att jag måste upp i vikt, så blev jag lite smalare för varje dag och jag vågade att äta lite mer varierat. Jag väger betydligt mer idag än vad jag vägt på flera år, men jag har inte känt mig så smal på flera, flera år. Vägen har varit lång, kämpig med mycket självdestruktivitet, men det gick.

Viktigt att tänka på att det är svårt att förstå att man måste gå upp i vikt när man är lågviktig, eftersom hjärnan fungerar såpass dåligt att man knappt kan läsa en bok.
Man måste koncentrera sig på att man ska upp i vikt, ta hjälp från all styrka till svält och maniskt beteende som ständigt haft med sig.

Hoppas svaret kunde hjälpa något, annars är det bara att ställa fler frågor så ska jag försöka förklara bättre.
En sak vet jag, det är ett helvete, men det går att våga gå upp i vikt, var inte rädd för att du inte är något utan din sjukdom och undervikt, för jag var förbannat rädd. När man når en mer normalvikt, så får man även tillbaka sin personlighet, som sjukdomen sedan länge motat bort och den är betydligt mer fantastisk en ett tomt och innehållöst skal.
Varje person är unik och betydligt mer fantastisk än en hemsk sjukdom.