destruktiv söker destruktiv
Vilka fantastiska kommentarer jag får i från Er, det värmer och jag blir så glad att Ni kan se det som en inspiriation, även det bara är lite, så är det helt klart värt!
Idag ska jag åka ut och träffa min bror, ännu ett steg till att bli frisk, för jag tror att han ska laga mat och det är alltid en utmaning att äta mat som andra lagar. Mcyket av spärrarna har släppt när jag inte längre räknar kalorier, jag trodde inte att det skulle vara så lätt att sluta. Men jag antar att det beror på att hela jag har bestämt mig för att lyckas, jag fokuserar på min inre styrka.
Jag har insett att människan har en styrka som jag inte trodde existerade, men som jag sagt tidigare så är jag medveten om att kunna lida av anorexi kräver en otrolig styrka.
Det jag undrar varför jag i helvete slösade bort så många fantastiska år av min ungdom, till att hata mig själv och försöka uppnå en perfektion som jämställs med döden.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att inse, att genom anorexin och andra stora problem har jag blivit en person som har en otroligt förståelse för andra människor. Helt plötsligt består mina dagar av glädje och trygghet, jag vågar tycka om andra människor. Människor som är snälla, inte enbart destruktiva personer som tillåter mig leva i misär.
För ofta när man mår dåligt, så umgås man med andra människor som mår dåligt, eftersom det är så lätt att umgås med människor som är på samma nivå som en själv.
Nu känner jag att jag väljer vilka jag umgås med, utifrån de egenskaper och personligheter de har. Jag undviker personer som fortfarande ser kärleken i anorexin. Sådana människor bär en fin personlighet innerst inne, men jag är på tok för svag för att klara av att bära även dem.
Men vet Ni vad?
Varje dag blir jag lite starkare och jag märker att jag lättare slår bort sjuka personers panik över en fisk som evenetuellt har 3 gram panering, för varför ska jag bry mig?
Däremot tycker jag synd om dem, för de missar så mycket, all glädje man kan känna.
Jag tycker om livet, det är fantastiskt och man kan lyckas med allt man vill lyckas med, så länge man bara vågar släppa taget.
Idag ska jag åka ut och träffa min bror, ännu ett steg till att bli frisk, för jag tror att han ska laga mat och det är alltid en utmaning att äta mat som andra lagar. Mcyket av spärrarna har släppt när jag inte längre räknar kalorier, jag trodde inte att det skulle vara så lätt att sluta. Men jag antar att det beror på att hela jag har bestämt mig för att lyckas, jag fokuserar på min inre styrka.
Jag har insett att människan har en styrka som jag inte trodde existerade, men som jag sagt tidigare så är jag medveten om att kunna lida av anorexi kräver en otrolig styrka.
Det jag undrar varför jag i helvete slösade bort så många fantastiska år av min ungdom, till att hata mig själv och försöka uppnå en perfektion som jämställs med döden.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att inse, att genom anorexin och andra stora problem har jag blivit en person som har en otroligt förståelse för andra människor. Helt plötsligt består mina dagar av glädje och trygghet, jag vågar tycka om andra människor. Människor som är snälla, inte enbart destruktiva personer som tillåter mig leva i misär.
För ofta när man mår dåligt, så umgås man med andra människor som mår dåligt, eftersom det är så lätt att umgås med människor som är på samma nivå som en själv.
Nu känner jag att jag väljer vilka jag umgås med, utifrån de egenskaper och personligheter de har. Jag undviker personer som fortfarande ser kärleken i anorexin. Sådana människor bär en fin personlighet innerst inne, men jag är på tok för svag för att klara av att bära även dem.
Men vet Ni vad?
Varje dag blir jag lite starkare och jag märker att jag lättare slår bort sjuka personers panik över en fisk som evenetuellt har 3 gram panering, för varför ska jag bry mig?
Däremot tycker jag synd om dem, för de missar så mycket, all glädje man kan känna.
Jag tycker om livet, det är fantastiskt och man kan lyckas med allt man vill lyckas med, så länge man bara vågar släppa taget.
Kommentarer
Postat av: Paris
Fyfan vad du är bra. Jag får nästan tårar i ögonen när jag läser det här inlägget och det förra.
Du är så jävla bra! Palla vara sjuk.
Postat av: Louise
Det var jättelänge sen jag tittade in på din blogg, men jag blev så himla glad av det jag läser nu. Du beskriver jättebra hur du tänker och jag kan känna igen mig i det mycket. Jag tror att jag har blivit mycket mindre fördomsfri av att gå igenom allt jobbigt som sjukdomen för med sig. Och jag har precis som du fått en större förståelse för andra människor och deras sätt att tänka och vara. Och vad stark du är som har lyckats vända din sjukdom och satsa allt på att bli frisk!
Lycka till med allt :)
Trackback
