conversion

Det är måndag, igen, jag har blivit riktigt förkyld men det blir man ibland.
Min kropp mår bättre och bättre och börjar fungera allt mer, känns jätte skönt.

Har precis tagit en promenad med mams, jätte skönt med frisk luft speciellt när det aldrig är maniskt.

Jag har inte haft någon ångest alls, bortsett i från i lördags, men det är sådana bakslag som kommer ibland. Jag vet att jag är starkare än någon sjukdom. Därför är det så hemskt att läsa om andra som är i den fasen, jag själv varit i alldelse för länge, men som sakta men säkert ger mig sig nu.

Internet är ibland en fara, med tanke på att information och idéer kan spridas fortare än vad man kanske räknar med. Jag tycker det är otroligt viktigt att tänka i genom vad man lämnar ut eller sprider för budskap genom sin blogg eller liknande. Jag vill aldrig påverka andra negativt, även om man ibland behöver ventilera sin ångest, men det är aldrig någon som kan kännas ens egna ångest och uppleva de känslor på samma sätt som man själv upplever.

Jag blir så ledsen när jag läser om människor som väljer sjukdomen istället för att välja livet. Även om det inte är underviktiga än, så har det sagt i gång ett hjul med självhat och då kan man inget göra. Det hjälper inte att man säger att det är ett helvete att ha ett bmi på 15 (som de så ofta eftersträvar), för det är helvetet som de glorifierar.
På ett sätt skulle man väl kunna se det som att man är en pakt med "djävulen" man tror att man ska få leva i paradiset, men istället lever man med en brännande ångest.

Jag skulle aldrig kommit såhär långt om det inte varit för mina vänner och familj. Det är svårt för dem att stå emot sjukdomen och faktiskt förstå vad som är rätt att göra. Tini är exemplarisk, hon hatar anorexin och vill verkligen inte va vän med den, så hon vet precis hur hon ska handla för att jag ska få övertaget igen.

Jag tänker på de som bryter ner sig själva, kanske i början för att få uppmärksamhet och sen bara för att de inte står ut med sig själva. Det är fruktansvärt, jag önskar att man kunde få människor att förstå. Många ser anorexi och bulimi som en psykisk sjukdom, vilket det absolut inte är, däremot påverkar de givetvis psyket och man bryter ner sig själv lite mer för varje dag.

Man ska älska sig själv, så att man kan älska andra. Låter man något onaturligt ta över kroppen och psyket, förlorar man  mer än vad man får tillbaka.