conversion

Jag fick en fråga om hur jag hanterar ångesten och tänkte försöka förklara hur jag känner.

Ångest är något som ofta onkontrollerat isolerar en och man kan inte göra så mycket annat än att försök ge utlopp för den. Det kan vara genom att lyssna på anorexin, svälta, träna, fuska o s v.

Faktum är att jag inte har tillåtit mig att ha någon ångest, efter min extrema ångestattack förra måndagen som var helt kaos, bestämde jag mig nu får det var nog. Visst var jag rädd, tro mig, rädsla att försöka gå emot anorexin. Men jag tänker såhär, den styrka jag har haft till att svälta, träna, vandra timmar med att hjärta som egentligen inte orkar slå, kan jag vända till att få leva ett liv.

Det här är inte lätt, man kan inte säga vad som måste ske för att personer som lider av olika ätstörningar måste bestämma sig. För mig är det känslan av hopplöshet och besvikelsen från de som stöttat mig så länge. Jag känner att det är nog, jag har gått och haft panik och hatat mig själv i 6-7 år och de senaste åren har jag manipulerat och ljugit, för mig själv och för de jag älskar.

Jag känner mig förbannat trött på att tro att anorexin kan göra allting bra, visst har den gett många kickar, men desto mer helvete, för enligt anorexin gör man aldrig tillräckligt. Alltså är man ständigt misslyckad och får aldrig uppnå de man så gärna vill, perfektion.

Det jag känner nu när jag är bestämt mig, är att jag inte är misslyckad längre, jag är stark, jag är oövervinnlig och framförallt lycklig. Mitt projekt är att få bort anorexin ur mitt liv, det mest elimentära är att förlja matschemat, ta alla de alternativ anorexin hatar, sluta räkna kalorier och framförallt bestämma sig för att "jag ska upp i vikt".

Jag har räknat kalorier i flera, flera år och nu har jag slutat, det är en underlig känsla, tro mig, jag har väldigt mycket tid och koncentration över till viktigare saker.

Det handlar om att intala sig själv att man måste upp i vikt, även om man tycker att det absolut inte behövs, så är det bara att köra det som en mantra varje dag. Jag menar inte fan behövde jag gå ner i vikt när anorexin tog överhand, men likförbannat rasade jag kilo efter kilo.
 
Varje dag är en ny dag, en ny dag med nya möjligheter och utmaningar.
Man måste fokusera på sig själv, se sig själv som värdefull eller som jag brukar säga "jag är bäst" för juh mer jag säger det, desto mer kommer jag tro på det. Juh mer jag kan lära mig att tycka om mig själv, desto mer kommer jag kunna ge kärlek till de människor som finns runt omkring mig.

"Om mitt liv har något att säga någon, så är det här jag säger det."