conversion

En fantastisk dag som avslutades med blödande, avskavda knogar, men jag gillar kickboxning det passar mitt psyke.

Har insett att jag troligen äter som en byggarbetare, vilket är lite underligt men jag bryr mig inte.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om fördelen med att verkligen bestämma sig att bli frisk.
Lättast är att beskriva det med ett kort men starkt ord, frihet.

Alltför ofta fick jag höra att anorexin var ett fängelse och som att jag levde i ett fruktansvärt vakum.
Det är först nu jag förstår vad de menar med fängelse, för jag har älskat anorexin i flera år, vi har fungerat bra ihop, tro mig.
Problemet är att anorexin styr allt, varje steg man tar och ändå tror man att anorexin är en stöttepelar, en bästa vän.

Anorexin i en sjuk persons ögon är:
- En trygghet
- En framtid
- En lycka
- En jakt på perfektion
- En kärlek
- En kick

Kort sagt något man alltid kan lita och som alltid finns där.
När man är riktigt sjuk, så skrattar man åt de som kallar anorexin för fängelse, för behandlingen är då det största fängelset. När man sedan vågar ta vägen mot ett friskare liv, så ser man ett behandlingen är ett fängelse för anorexin och inte för en själv, som man så pliktskyldigt trodde innan.

Även om jag nu ser anorexin som ett helvete, så vet jag att jag lätt kan falla tillbaka och glorifiera demonen. För i mina ögon är anorexin ett missbruk, något som när man väl börjat med har svårt att sluta med, för varför ska man sluta när man mår så bra? Men det är en falsk lycka, en lycka som enbart beror på någon annans villkor.
När man istället lyssnar på enbart sig själv, så är det först då man kan uppleva äkta lycka.

Tro mig när jag säger det, för att uppleva den äkta lyckan och livslusten, måste man släppa alla spärrar och då menar jag verkligen alla. Det handlar inte om att göra något halvdant, utan man måste göra allt till fullo, ständigt kämpa emot det som hör sjukdomen till. Men vet Ni vad? Det är värt det, för få den chansen att se på världen med andra ögon, är mer värt att något missbruk i hela världen.

Senaste för en timme sen märkte jag hur jag på ren automatik började att räkna kalorier, det är då det krävs att ha styrkan att började koncentrera sig på annat. Det kan vara något banalt som att tänka på vädret, alltför att säga "Nej" till anorexin, säga "Du är inte välkommen här längre". För anorexin ska inte vara välkommen i någons liv, alla har rätt att vara fria och älska sig själva. Jag försöker varje dag se på mig positivt och när jag känner mig stor, så intalar jag mig själv att det är bara hjärnspöken.

Glöm inte att det är ett missbruk, en sjukdom, visserligen en förfärligt stark sjukdom, men den går att bota, för den mänskliga styrkan, är starkare än något missbruk.