conversion

Tänkte att jag skulle börja med att berätta vad W-base är för något.
Vi använder en våg, som kallas "Mandometer", på den finns, lunch, middag och w-base. Vid lunch och middag ska man bara väga upp mat till 100%, enkelt förklarat, sen när man äter så ska man trycka in med jämna mellanrum, hur mätt en frisk person blir under måltiden. Vid w-base, ska man helt enkelt väga upp vad man tror är en normal portion och sen fylla i hur mätt man själv är under måltiden. Man får inte väga in grönsaker, utan målet är att väga upp 280 gram mat.
För 6 veckor sen när jag gjorde w-base, vägde jag upp kring 140 gram. Igår vägde jag upp dryga 230 gram, så jag har verkligen vågad chansa och försöka lita på mig själv. Dessutom var det svårt, för jag kunde inte titta på någon annan och ris är alltid svårt att väga upp.

Hade hursomhelst sjuklig panik igår, kändes som att hela livet höll på att kväva mig, jag fuskade inte eller så, oavsiktligt missade jag 2,5 dl juice. Paniken försvann när jag hade sällskap, men jag var själv var den där igen och alla människor såg så himla konstiga ut och jag undrade varför alla levde. Men som tur var åkte jag in till söder, träffa värda människor och drack vin och idag är det inte alls kvävande. Även om den ligger där och väntar på att få ta över. Anledningen jag tror att den släppt är att jag verkligen gått emot sjukdomen, den kommer hålla på att försöka jävlas så fort den får chansen. Men jag står inte ut med att försöka kämpa om sjukdomen ständigt försöker ta över, så jag tänker helt enkelt blunda för den. För i mina ögon är det relativt enkelt, antingen väljer att vara sjuk och ha en extrem undervikt eller så väljer att vara helt frisk och ha en normalvikt. Jag har bestämt mig för att välja det senare alternativet för jag vill faktiskt kunna leva ett liv och jag kommer alltid ha vetskapen om att jag kan gå ner i vikt om jag vill. Men ett sjukt liv är aldrig något att föredra, när man börjar gå åt ett friskare liv. Det är fruktansvärt, jag känner fortfarande stundtals följder av sjukdomen, både psykiskt och fysiskt. Jag är fruktansvärt osäker och tror att det inte går att lita på folk, samtidigt känner jag att min balans och blodcirkulation fortfarande är totalt kass.

Men det kommer att bli bättre varje dag, jag tror att paniken måste få komma ibland, för att jag ska inse att jag måste vara uppmärksam.

Idag har jag sökt jobb och en språkkurs, så det känns bra, försöka komma igång, för första gången på länge så känns det kul. Förut var jobb och skola ett problem, dels för den ständiga huvudvärken, koncentrationssvårigheterna och det ständiga behovet av att träna och röra på mig.

Nu har jag helt plötsligt sjukt mycket tid över och vet Ni vad?
Det är förbannat mycket mer värt än att sitta och räkna 5 kcal hit eller dit, ständigt vara trött och tvinga sig ut i snöstormar.