conversion

Har glömt bort att skriva eller kanske snarare inte haft orken till det.
Nu är det varmt och massa sol och det är väl då man kanske mår som bäst?

Midsommar var supermysigt och trevligt, blev en jämn nivå och jag klarade av att äta riktigt bra, vilket jag fortsatt med.
När alla andra inte blir hungrig av värmen så har jag samma hungernivå som alltid, tack vare så sjukligt lång ätträning.
Har fått en del negativa tankar, men oftast går det att få bort.
Kanske handlar det o att man glorifierar eller att man söker sig till ett levanadssätt som var tryggt för en och som nästintill aldrig innebar några obehagliga överraskningar.

Försöker lära mig att kontrollera min ångest men det kan vara svårt om man känner sig trygg och samtidigt hamnar i obalans av något skäl, exempelvis alkohol.. Jag tror det mesta beror på att jag får ångest när andra människor mår dåligt, ungefär som att jag skulle kunna rädda hela världen? eller ja åtminstone bära dem jag älskar, vilket jag inte kan och ingen annan för den delen heller.

Tycker fortfarande att det kan vara svårt at höra att man ser bättre ut nu eller ser bra ut nu snarare, men även det börjar bli lättare.. Däremot hamnar jag i samma svacka varje månad när jag blir uppsvälld och känner att kroppen rent i vätska ökar några kilon, en stilla panik eller snarare relativt starka känslor av att jag känner mig tjock och skulle behöva gå ner i vikt. Helt klart ett förvirrat stadie..

Nu ska jag gå ut och sola, ikväll blir det jobb.

Det är helg, egentligen spelar väl inte det ngågon roll för mig, med tanke på att jag till mesta dels ledig.
Igår kväll kändes det mesta tungt, ångest greppade efter för mycket, jag orkade knappt prata och ångesten vände min kärlek till hat.. Precis som den alltid gör.

Sitter och äter frukost nu, ska ta mig mot stan snart och träffa Anna och shoppa lite :)
Dessutom ska jag fira en vän som tagit examen ikväll, så det behövs helt klart skumpa.

Jag inser att rädslan för att gå upp i vikt, ökar i takt med att jag minskar i vikt. Även om jag ibland längtar svälten, längtar efter kickarna och den svaga kroppen som går att pressa mer än vad någon annan egentligen orkar. Så  orkar jag inte gå och känna mig överflödig, jag orkar inte få panik när exempelvis med älsling klappar mig på kinden eller pussar mig på magen, paniken över allt fett. Vilket fett?
Egentligen vet jag rent rationellt att det inte är något fett där, men jag kan inte låta bli att tro det när ångesten tar över.

Samtidigt som jag kan få riktiga "jätte"tankar så blir jag förvirrad och nästintill förtvivlad när jag märker att små storlekar sitter för stort, för så ska det inte vara.

Kort sagt den här sjukdomen är en kantboll och ett ständigt vågspel av att finna den perfekta balansen för att inte förlora sig själv.

Så då har jag vait på Mando, det gick bra och jag förstår nu varför alla dessa nojjor, återigen hade jag tappat i vikt.
Hade sjuklig oro igår och mådde verkligen dåligt, så nu gäller det att kämpa på för att öka i vikt.
Annars gick det bra och lika trevligt som alltid att träffa min behandlare :)
Sen drog jag och tränade, riktigt skönt, åkte hem och mumsade 2 smörgåsar med smör och marmelad och varm choklad.
Tänkte Ni skulle få en hysterisk näringsdryckbild på mig ;)

Tack för alla fina kommentarer, tror Ni har rätt om att det är en svacka!

Igår hoppas jag in på jobbet efter träning, så jag åt verkligen uselt den dagen, mindre bra, för jag kände mig hungrig men höll på att få panik när jag skulle äta smörgås sen på kvällen.. Fan dumma tankar.. Idag har gott bättre, har precis ätit två smörgåsar med smör och marmelad och kaffe med mjölk, sjukt bra jobbat av mig..

Det är sjukt att man måste vara så noga med att följa allt för att inte falla tillbaka i några dåliga mönster.. Men om man inte gör det så får sjukdomen spelrum återigen. Bara förbannat tröttsamt.

Imorgon ska jag till Mando kl 12, känns ok, lite oro, framförallt över vikten.. Jag nojjar över att jag har gått upp i vikt, så är tankarna starkare nu än vad det var förut?
Jag kan bara gissa att de är det, eftersom alltför ofta de senaste dagarna har tankarna fått mig att gå in i mig själv och distansera mig till omgivningen..

Funderar på att dra in till stan och ta en promenad med en kär gammal vän, om hon hinner :)

Är det en evig kamp eller kommer det försvinna helt?
Jag saknar sjukdomen samtidigt som jag inte orkar köra ett varv till i det där jävla självhatsträsket.. Det är endast ohållbart och kan inte ge någonting annat än att man förlorar människor man älskar.
Tror faktiskt inte att någon av de jag känner orkar med det igen..
Så jag antar att det är ett orimligt och ohållbart alternativ.

Nästa vecka ska vi iaf åka i väg och fira midsommar, så det blir mys hoppas jag :)

Har spenderat veckan med att få ordning på saker och ting..
Gjort massa trevligt men också haft stark ångest och riktig taskig kroppsuppfattning.
Visserligen har jag ätit ändå, men tankar har varit starkare och jag fattar varför jag inte blivit friskskriven än..
Har ena stunden tittat mig i spegeln och sett en person som är riktig stabbig och rund och nästa stund en smal person.
Evig kamp?

Har känt mig som en flodhäst när jag legat brevid min älskling, typ totalt överflödig. Det är ett tecken på att sjukdomen försöker smyga tillbaka.. För annars brukar jag kunna slå bort det.. Nu har jag istället lockats av tanken att gå ner i vikt, ta mina mått, räkna kcal o s v. Men jag har inte kämpat för att gå ner i vikt, inte ens lite och jag har inte tagit mina mått (eftersom vågarna har försvunnit från det här huset för ca 1 år sedan).

Jävla helvetessjukdom, varför kommer den tillbaka nu för?
Dessutom har jag rädsla att jag gått upp i vikt, även fast det inte skulle egentligen spela någon roll så är jag fucking rädd ändå.

Träffar gärna min behandlare för hon är vettig och kanske kan hjälpa mig med olika metoder som motar tillbaka sjukdomen.. Men ångest att åka dit antar jag, ändå.

Varför lockar en jävla svältkropp så mycket?

FAN!