conversion

Hur släpper man kontrollen?
Visserligen kan man bestämma sig att an ska släppa kontrollen, att agera därefter är betydligt mer problematiskt.
Jag tror att de flesta personer som lider av n¨gon form av en ätstörning relaterar sin sjukdom till just kontroll.

På något sätt känns det som att en person med starkt kontrollbehov aldrig kan bli fri ifrån det, men däremot lära sig hantera det på en sund nivå och istället vända det till något positivt.
När jag bestämde mig att det fick vara nog med allt fuskande och jag kände att jag inte kom någonstans annat än i än värre självhat och känslor av misslyckande. Så var det otroligt påfresyande, helt plötsigt hade jag bestämt mig att inte fuska och sköta maten, det tog emot som sjutton, det var en ständig kamp med sig själv, men kampen emot sjukdom fick ett otroligt uppsving och ledde mig in på helt rätt väg.

Det var absolut inte lätt, men ag tog mitt kontrollbehov och applicerade det på att inte fuska och istället maximera allt jag åt. Jag intalade mig själv varje dag (även om jag inte själv trodde på det själv till en början) att jag var för smal och behövde gå upp i vikt. Jag låtsades helt enkelt inte om att jag var sjuk, jag började att ta ansvar för mina handlingar, började successivt stänga av mitt förakt gentemot andra och mig själv. Det var inte sanna tankar, utan det var sjukdomen och ångesten som hatade allt och alla, självklart hatade ångesten mig mest.

Kontrollbehovet vad gäller maten börjar släppa mer och mer, även om jag ibland kan tänka efter, så tänker jag lika ofta att jag måste få i mig ordentligt med energi, eftersom jag tränar regelbundet och är i större behov av energi än någon annan i min familj.

Men tyvärr är det så att till en början måste man tvinga sig själv att våga släppa kontrollen, hela tiden göra tvärtemot vad sjukdomen säger eller kan tänkas säga. När man efter det har kommit en bit på vägen så mräker man att man vågar lyssna på sina hunger och mättnadskänslor och kan då avgöra om man vill äta mer eller inte.

Kontroll är som sagt bra, men endast till en viss gräns, för det kan lätt bli ens fall.

Idag är min första dag ledigt på väldigt länge, jag har jobbat 11 dagar i sträck. Jag har spenderat min dag med att sova ut och vakna med min bättre hälft, tagit en runda på gymmet och en väldigt lång och varm dusch.

Att jag inte har skrivit beror helt enkelt på att jag har kommit hem så sent varje dag, att det enda jag kollat av med jämna mellanrum är min mail. Men som sagt idag och imorgon är jag ledig, snart kommer min kära Siri hit och vi ska avnjuta en god middag och sen blir det eventuellt en liten utgång. Imorgon står några av mina kära vänner på schemat, det ser jag fram emot.


Så vad har egentligen hänt bortsett från jobb den senaste tiden?
Jag valde att vara helt nykter under 2 veckors tid, fokuserade på att hitta tillbaka till mig själv, när den värsta ångesten hade släppt, fick jag chans att ärligt kunnat analysera varför jag agerat så fel som jag gjorde.
Handlar det inte om att ofrivilligt tappa kontroll och låta ångesten ta plats?
Jag insåg att mitt beteende inte var accepeterat, jag tänker inte bortförklara det med att alla kan begå sådana misstag efter en rejäl fylla under en dålig period, jag tänker inte ursäkta mitt bristfälliga omdöme med att alla andra dricker mycket mer.
Utan jag insåg helt klart att mitt pyke inte är stabilt och jag behövde en paus och en total omvändning, för jag vet att när jag dricker "lagom" d v s har fullständigt kontroll, har jag som roligast och dessutom slipper jag vara sängliggande eler hänga över toaletten dagen efter. Jag är en extrem person som gärna hamnar i situationer som för andra är otänkbara, just för att jag inte tar saker så allvarligt och har haft väldigt svårt att kunna värdera mig själv och mitt liv.

Jag satte för några dagar sen och funderade på anorexin och hade då svårt att se det som en sjukdom och mer som en del av min person "Vad har jag ställt till med egentligen?". Men det är en sjukdom som skapar en falsk karaktär och likväl en personlighet hos den sjuke. Man själv tror (och även andra) att det är man själv som väljer att inte äta, vilket det faktiskt är. Vissa påstår att anorexi är en psykisk sjukdom, jag kan köpa det till hälften, en bekant sa till mig att visst är det en slags psykisk sjukdom med tanke på att man får vanföreställningar och det kan jag inte annat än hålla med om.

Kanske gjorde allt kaos att jag fick en chans att stanna upp och fundera vart jag egentligen var på väg.
Höll jag egentligen inte på att låta sjukdomen långsamt ta mig i sina klor ännu en gång?
Ångesten som sparkade och sårade några av de människor jag älskar mest, den kvävande paniken dagarna efter som endast kunde skänka gråtattacker och en vilja att stänga av allt i hopplösheten. Den totala bristen på allt vad hunger kan kallas, rädslan och kalkylerandet och framförallt ensamheten.

Vissa människor blir, om de inte aktar sig, sina egna värsta fiender. Det är helt enkelt så att vissa människor måste se upp lite extra och våga analysera sitt egna beteende lite oftare än andra.

Jag anser att jag måste lära mig av mina misstag, bevisa inför mig själv att jag kan lita på mina ord jag säger till andra. Annars kommer jag tappa greppet och snabbare än vad jag tro återigen falla ner i mörkret där endast svaghet är accepterat.