conversion

Mitt minne arbetar emot mig ibland och jag glömde givetvis att uppdatera efter mötet i fredags, spenderade hela helgen med otroligt värda saker nämligen.

Det gick väldigt bra på mötet och med 6veckorskontrollen, jag känner mig frisk och verkar även uppfattas som det, vilket känns riktigt bra. Hade tappat lite i vikt, vilket bara kändes otroligt förvirrade med tanke på hur mycket saker jag ätit, men jag antar att det stabiliseras väldigt snart, om det inte redan är så. Det är inget jag reflekterar över faktiskt, min kropp mår bra och jag äter allt jag behöver, oftast lite till ;)




Jag fyller år på fredag, 23 år, en ålder som innebär vadå?
Jag minns delar av mina två senaste födelsedagar, födelsedagar som närdes på ett kommande kaos, mitt kaos, min värld och min skapelse.
Det här året har gett mig insikter, om mig själv och andra, hur jag vill vara som person, sakta men säkert börjar jag förstå hur jag faktiskt fungerar som person. Senast idag förstod jag nog vad det var som gjorde att jag blev sjuk, den totala känslan av misslyckande, att man är en liten, ensam och patetisk person.
Kanske är det sant, kanske inte, jag vet inte, litar jag på min ångest har jag redan börjat min vandring till avgrunden. Om jag istället försöker att inte se ångest som en respekterad aktör i mitt liv, förstår jag att det handlar om att själv skapa det liv jag faktiskt vill leva. Jag har alla möjligheter, jag är fri att kontrollera eller inte kontrollera mitt eget liv, så länge jag aldrig låter ångesten få spelrum.

Jag tror att alla människor kan skapa ett liv med relationer som gynnar dem, jag tror att alla är kapabla till att ständigt utvecklas, bli fria ifrån sina demoner. Så länge dessa människor helhjärtat kämpar, äger de min respekt och mitt engamang, men när de väljer att misslyckas gång på gång och försöker släta över det men tomma ord och förklaringar, då vänder jag mig bort.
För mig är det enkelt, jag lever efter ett sätt som passar mig, misslyckas jag, reser jag mig upp igen, även om det kanske ibland behövs en liten skjuts. Tappar jag totalt grepp och låter ångest ta över helt, vilket då resulterar i att jag kan bli ångest personifierad, dvs en riktig mardröm, stannar jag upp och på allvar börjar en process dels att sona för det jag gjort och även analysera orsaken till varför det faktiskt blev som det blev.
För mig är det en orimlighet att återigen begå samma misstag, gång på gång, det är inte ett fungerande koncept.

Våga kämpa, våga visa Er svaga, våga ta ansvar för Era handlingar, för det kommer utveckla Er till starkare personer.
Jag är ingen stark person, inte ännu, men jag är betydligt starkare än vad jag var för bara några månader sen.
Det har krävts mycket för att komma hit och hopplösheten har fler än en gång knackat på min dörr, men det går, jag vet det. Så länge man bara vågar.