conversion

Underbart, måndag, min ångest fungerar som en måttstock för mina relationer?
Varför i helvete gör jag det så fantastiskt svårt för mig själv?
Jag förväntar mig att folk ska bära mig, jag är för i helvete vuxen.

Är det så att en vecka med lite dåligt matintag resulterar i att jag inte klarar av att vara jag?
Att jag önskar mig ett annat liv?

Jag vill bara att allt ska vara lätt, jag vill älska mig själv, varför gör jag inte det?
Varför stötter jag bort den person som nu står mig närmaste? endast för att han inte förstår hur han ska hantera mina negativa tankar. Jag blir trött, otroligt trött på mig själv och mitt beteende. idag har det ju gått helt fantastiskt bra att äta, jag har ätit en hel frukost, för första gången på en vecka i princip. Helgen har faktiskt gått bra om man ser överlag, så vad fan är problemet?

Hur kan jag sitta och begära och förvänta mig att andra ska anpassa sig efter mig och mina vanor, är jag så jävla egoistisk?

Tacka fan för att jag till slut får ett negativt bemötande, utan det skulle jag väl inte tänka efter. Men sitta här och skriva om vad som är rätt och fel är en helt annan sak än att faktiskt handla rationellt.

Om man vill veta hur man sårar någon på mest förödande sätt så har jag de flesta tillvägagångssätt, stoltheten i sitt esse. Självupptagen och elak, är det något att eftersträva?

Fan ta den idioti som skapar avstängdhet, är det egentligen normalt?
Är jag normal?

Tror jag uppriktigt att jag kan behandla folk på ett sätt som passar mig hela livet? Då menar jag i negativa termer.

En liten liten jävla svacka och jag vänder upp och ner på allting och funderar över huruvida jag ska fortsätta med allt.

Det är tragiskt, det är fan på tiden att jag rycker upp mig på allvar.

Som toppen på isberget så ska jag på återbesök på mando imorgon.