conversion

Så nu är det måndag, solen skiner åtminstone lite halvt, jag ska möta D o träna snart. Har sovit över 13 timmar och sen städat lägenheten efter allt röj i lördags ;)

Det kan vara så att jag bara hamna i en kort svacka, men det kan även vara att det är något mer långtgående. Jag åt massa igår, vilket jag ofta gör när jag är sliten, även när jag var riktigt sjuk. Så just nu kan jag inte avgöra alls faktiskt. Får se hur det känns efter träningen och ikväll, när jag fått i mig frukost eller va det nu må vara. Just nu räcker det fint med bara kaffe!

Jag skriver mer sen, of course.

Somliga säger att saker blir lättare, just nu är det nog svårt att förstå.
Det är roligt att folk försöker peppa andra att vara friska medan de själva är sjuka. Ja ja that's life.

Trött som fan idag, jag och J drack otaliga mängder vin igår, men har i allafall fått i mig frukost. Ska dra och träna snart, ska bli toppen. Funderar på att åka utomlands. Känner mig uttråkad här och min ångest får mig att tappa greppet totalt, kanske blir bra då?

Snart födelsedag, orkar inte fira, vad spelar det egentligen för roll?

Vill ha en våg också, med tanke på att alla vågar försvann när jag var i behandling, kanske ska köpa en dag idag :) För det är väl knappast något man kan önska sig i födelsedagspresent va?! ;)
Skriver mer sen, är väl ingen som ens orkar läsa här längre.

Jag förstår inte hur ångesten ibland kan komma så starkt att man håller på att kvävas. Är det egentligen något annat som alltid skapar det hela eller vad beror det egentligen på?

Jag är så extremt trött hela tiden, orkes och viljelös.

Igår fick jag en sådan stark ångest att jag inte var säker på att jag skulle klara av att åka tunnelbanan.

Men det är stabilt nu eller hur?

Jag ska vara hemma ikväll, imorgon ska jag lämna min kissekatt till mina föräldrar, träna och sen åka bort lite.

over and out.

Min ångest släpper inte, jag har ätit bra, eller framförallt igår, drack alkohol och hade tränat.
Vet inte vad som är rätt och fel längre, jag försöker bara andas. HELVETE.

Försökte väga mig för några dagar sen, det var nog ett sign att vågen inte fungerade. Skulle bara få ännu mer panik.

Är konstant trött, överanalyserar allt, är i en jävla bubbla.
Glad att jag har mina vänner som pushar mig i rätt riktning.

Just nu är jag bara ett monster, en person som aldrig kommer få vara smal. Ett misslyckande rakt i genom.
Hur fan kan det bli såhär?

Man sitter ständigt i en situation där man ska välja vad som är rätt och fel. Är det rätt att tjuvröka om man redan slut?
Är det rätt att köpa förbränningsökande tabletter när man blivit friskförklarad ifrån anorexi?

Finns säkert svar som talar både för och emot, men hur ska man egentligen agera själv?

Jag sitter med ångest över min kropp, kanske gamla minnen med andra vårar som kommer tillbaka. Samtidigt så får jag ångest av när jag försöker göra något åt det. På samma sätt får jag ångest när jag röker fast jag sagt att jag slutat och själva anledningen till att jag röker är att jag har ångest.

Har inte skrivit här på evigheter, tror att det skulle vara bra för mig att börja igen.

Det ständiga känslan av att vara misslyckad, oavsett hur man än vrider och vänder på det.
Jag hamnar i bråk, får panikattacker och gråter hysteriskt. Den stunden det känns bättre är då jag är med människor som står mig nära eller när jag kör slut på mig på gymmet.

Vilket jävla dilemma, stackars mig, finns säkert ingen annan som mår sämre.
Hatar när jag får ångest över sån här meningslös skit, jag vill hjälpa andra, inte bli hjälpt själv. 

Ska ta en cigg nu och fundera lite, kanske blir det bättre?