conversion

Japp då vaknade jag sjuk kl fem i morse, vilken fantastisk start, låg vaken till kl sju, bitterheten är ljuv.. Blåskatarr eller någon annan jävla skit, mycket trevligt.

Har ätit mycket idag, lunch på mando, middag o sen godis. Dessutom lite juice på det, för att försöka få bort bakterierna..

Mando gick bra, eller kanske är väl allt relativt. Prata om att jag måste kämpa på nu, vet inte fan om jag orkar bara.. Vi får se, allt kanske är underbart när jag vaknar imorgon.

Känner mig så himla trött nu, funderar på att krypa ner i sängen och sova tills jag ska till jobbet imorgon.

Är inte på humör idag, det känns inte så bra någonting, känner mig nere.

Underbart, måndag, min ångest fungerar som en måttstock för mina relationer?
Varför i helvete gör jag det så fantastiskt svårt för mig själv?
Jag förväntar mig att folk ska bära mig, jag är för i helvete vuxen.

Är det så att en vecka med lite dåligt matintag resulterar i att jag inte klarar av att vara jag?
Att jag önskar mig ett annat liv?

Jag vill bara att allt ska vara lätt, jag vill älska mig själv, varför gör jag inte det?
Varför stötter jag bort den person som nu står mig närmaste? endast för att han inte förstår hur han ska hantera mina negativa tankar. Jag blir trött, otroligt trött på mig själv och mitt beteende. idag har det ju gått helt fantastiskt bra att äta, jag har ätit en hel frukost, för första gången på en vecka i princip. Helgen har faktiskt gått bra om man ser överlag, så vad fan är problemet?

Hur kan jag sitta och begära och förvänta mig att andra ska anpassa sig efter mig och mina vanor, är jag så jävla egoistisk?

Tacka fan för att jag till slut får ett negativt bemötande, utan det skulle jag väl inte tänka efter. Men sitta här och skriva om vad som är rätt och fel är en helt annan sak än att faktiskt handla rationellt.

Om man vill veta hur man sårar någon på mest förödande sätt så har jag de flesta tillvägagångssätt, stoltheten i sitt esse. Självupptagen och elak, är det något att eftersträva?

Fan ta den idioti som skapar avstängdhet, är det egentligen normalt?
Är jag normal?

Tror jag uppriktigt att jag kan behandla folk på ett sätt som passar mig hela livet? Då menar jag i negativa termer.

En liten liten jävla svacka och jag vänder upp och ner på allting och funderar över huruvida jag ska fortsätta med allt.

Det är tragiskt, det är fan på tiden att jag rycker upp mig på allvar.

Som toppen på isberget så ska jag på återbesök på mando imorgon.

Vad glad jag blir att några faktiskt fortfarande kollar in här ibland, jag ska bli duktig på att uppdatera nu igen, det är riktigt mysigt att se att folk läser och kommenterar!

Jag var ju sjuk, halvseg vecka allmänt måste jag säga, en del jobb och väldigt trött.. Men igår blev det träning vilket resulterade i yrsel(?) och sen träffade jag R<3. På kvällen blev det kalas, gick ut, träffa fina människor och dansade massa, riktigt värd kväll med andra ord.

Det är inte alls bra för mig att bli sjuk, jag får totalt negativ syn på mat och blir en riktigt bitch, nojjor och allmänt icke behov av mat. Jag veta att det är fucked up och bara hjärnspöken, men jag har riktigt lätt att falla tillbaka i gamla önster tydligen. Inte för natt det ger något på vikten, än så länge så är det den mentala delen so är förvrängd, vilket inte alls är roligt. Det gäller väl att kämpa på och att gå emot alla felande tankar, eftersom det enda de resulterar i är ett helvete. Visst låter jag rationell?
Det är i alla fall lättare att tänka och prata än att faktiskt handla, men I will rock!

Hur går det för Er?

Jag ska ha en lugn lördagskväll.. Är ledig söndag, måndag också så det är riktigt skönt faktiskt.

Imorgon blr det träning och dejt med min fina Ida<3

Funderar på att börja skriva igen men jag har en stark känsla av att de flesta av Er som förut läste har slutat för länge, länge sen.

Nu har jag varit friskskriven i ca 2 månader, allt rullar väl på egentligen, det är upp och ner som för vem som helst, det som skiljer mig ifrån andra är att mina dåliga dagar ger sig uttryck i att jag känner mig tjock.

Jag har fortfarande otroligt svårt för att folk säger att jag nu ser ut att må bra, för under flera år har de orden endst betytt att jag är tjock. Lite komplicerat är det väl ändå kanske.

Jag äter bra varje dag, tränar sunt, som vem som helst och oftast mår jag faktiskt väldigt bra.

Sen ska jag inte ljuga och låtsas att allt är fantastiskt, jag får fortfarande längtan efter att bli "smal", svälta, överträna o s v. Bli den lilla människan som alla kläder sitter så stort på, vara den som ständigt är svag och fryser, även om jag förstår att det är bara helt skeva tankar. För det komiska är att jag oftast är en väldigt stark och bestämd person som varken låter mig själv eller någon annan ta skit för den delen heller.

Just idag är jag sjuk, igår mådde jag dåligt på jobbet och idag kändes det inte bättre, snarare tvärtom, men hoppas starkt på att kunna gå tillbaka imorgon, jag är ingen sitta hemma person.

Jag såg en fråga om hur man ska hålla sig ifrån återfall, om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning. Det som gör att jag ofta skärper mig när det börjar luta åt fel håll, är dels att min familj ifrågasätter vad jag äter o s v och jag själv känner en panik inför att svälta och överträna.
Det är som att mycket för mig har blivit omvänt, förut vägde jag mig så fort jag fick chansen nu mår jag dåligt jag bara ser en våg. Jag får panik av bars (typ atkins, naturdiet) och lättprodukter. Samtidigt vet jag att det är en hårfin kant till att jag går tillbaka till gamla mönster.

Fick din syster någon behandling? Isf vilken?
Jag ska fundera ordentligt och se om jag kan komma med någon hjälp.