conversion

Panik, eller vad ska man kalla den? Ett varaktigt tillstånd som ständigt återkommer, ibland utan anledning.

Jag är trött, jag orkar inte, ska jag orka?
Fick en fin peppande kommentar på mitt förra inlägg, som jag verkligen tog till mig. Men hur?
Kämpa för vad? Kämpa för ett liv som en jätte?
Nej jag ska inte överdriva, det är ett förakt mot andra, men stor känner jag mig allt. Alla kläder sitter tightare, hur mycket har jag egentligen ökat? Varför har jag helt plötsligt börjat öka i vikt, det känns som jag ätit mindre och kört betydligt mer konditionsträning. Kanske all alkohol och skräpmat i samband med det? Har min förbränning blivit sämre?

Fan vad jag önskar att vågarna hade kommit tillbaka hem hit så jag kunde få en chans att väga mig? Visserligen skulle paniken troligtvis bli än värre än vad den blir om man står frenetiskt och tar sina mått.
Shit vilken patetisk människa jag är, varför smger det sig på såhär?
Det är bara på kvällarna eller när jag är ensam. På jobbet känns allt bra och jag trivs verkligen hur bra som helst, ett jobb jag vill satsa på.

Fyfan för den här kroppen och den här förbränning, orättvist som sjutton, men jag kan ju inte rå för det, lla människor är olika och jag är helt enkelt inte en smal person längre.

Förlåt alla som sett det här som en peppande blogg, just nu känner jag mig värdelös och patetisk.
Snart kommer min älskling hit, han har jobbat och fan ta mig om jag inte rycker upp mig.

Igår åt jag min grötfrukost sen långt senare åt jag couscous med 5 kycklingköttbullar, tog en promenad med Angie<3 och sen fortfarande när jag kom hem halv åtta var jag supermätt och 9 bitar sushi tog säkert en halvtimme att få i mig, hade fått nog efter några bitar.

Vad är det som händer? Är det min kropp som reagerar?

Fan också!

Throw me in the fire now, come on!

Igår efter jag uppdaterat här och mestadels säkerligen rullat tummarna fick jag stark ångest som höll i sig till kanske halv tio. Även om det kändes bättre när jag träffade Ida.

Man ska inte lyssna på sjukdomen, den  skapar bar beteenden som är värre och genast blev jag så himla tjock och värdelös, jag skämdes över hur jag såg ut och vad jag hade för kläder och hur ful och rund jag var. Det var en såndär känsla jag vill inte ens visa mig upp.

Idag är det mycket bättre, har jag jobbar hela dan och sen drog jag och tränade, men efter träningen så insåg jag att mina lår helt plötsligt har växt en massa. Vilket fantastiskt liv man har ibland.

Vill jag vara sjuk?
För jag orkar inte känna mig så värdelös, det jag minns av mian riktigt sjuka tid är att jag faktskt inte var värdelös hela tiden.

Det är farligt det där, jag vet inte om jag orkar..

Jag som trodde jag var frisk, jag orkar inte vara en människa med så stark ånget att jag slutar fungera.

Har i alla fall ätit stadig middag och kommer säkert mumsa lite choklad, borde få hjärnan att fungera bättre. Dessutom har jag gjort lunchlåda till imorgon.

Idag har jag blivit 800 kr fattigare eftersom mn visdomstand bråkar lite. Knasigt men värt det, antar jag.

Jag träffade min kära M i lördags ute, efter en mysmiddag med Ida och Sofie.
Hade fantastiskt roligt hela kvällen, blev lite kaosartat sen, vilket jag börjar förstå mycket beror på att jag får ångest när jag inte känner att jag till fullo kan kontrollera läget.

Min baby får semester idag, medan jag börjar jobba ordentligt imorgon, ingen bra tajming där inte. Men han behöver fanimej ledigt :)

Hade tänkt att jag ska äta frukost, gick upp vid åtta typ, men har slappat och sen varit hos tandis och direkt efter kändes inte läge att äta. Utan jag läste ut min bok istället och satte i gång en tvättmaskin, vilket verkligen behövdes.

Kl re ska jag träffa Ida, kommer bli super :)

Igår tränande jag, vilket var helt stört skönt, totalt egentid, även fast min handled värkte lite väl mycket kanske?
Den mår bättre idag i alla fall, är jag en total klant eller en olycksfågel? Jag röstar för det första, varje vecka kommer jag med nya extraordinära blåmärken och andra härliga missöden.

Pendlar väl lite fram och tillbaka i ångestträsket, det samma gäller viktnojjan, vet hur jag ska lösa det faktiskt, min förhoppning är att det blir bättre när jag jobbar varje dag. Men kan också vara enbart ett flyktbeteende.

Jävla skitsjukdom, att den fortfarande har något att säga till om efter så otroligt lång tid och kämpande.

Nej nu får det blir frukost och lite tv.

Lyssna på "pistol dreams" med Tallest man on earth

Har totalt glömt min blogg, hur kunde jag?
Kanske för mycket tankar?

Har varit totalt jävla upp och ner, sjukdomen finns helt klart kvar. Ett ständigt räknande, en väldigt beräknade sjukdom på många sätt.

Ska till mando om 2 veckor men måste ändra tiden för jag ska jobba en massa då, trivs helt klart på mitt nya jobb, det är värt att fortsätta kämpa för i alla fall!


Önskar att ångesten kunde släppa, önskar att jag kunde sluta bry mig för att jag är uppsvälld, som varje frisk kvinna är några dagar i månaden.
Jag önskar att ett lågt kaloriintag och kläder som sitter för stort kunde sluta symbolisera lycka.

Jag kämpar emot, kör på och oftare än förut glömmer jag eller snarare slutar bry mig att eftersträva sjukdomen. Vill inte glorifiera den skiten, den är inte värd det.

Däremot har jag ett starkt behov av att känna mig smal, men jag vet att jag allt för ofta förlorar uppfattningen om vad som är smalt. I mina ögon gör sjukdomen mig alltid med extra fett och andra skavanker, mer än vad som är normalt.

Imogon ska jag i alla fall träffa Jessi och sen da mig ut till Ida med Sofie och dricka vin och äta middag. Sen kanske det blir kalas, vem vet. Jag tränade efter jobbet idag, sen drog jag hem tog ett glas vitt och åt sushi och umgicks med min älskade bror. Sen kom min bättre hälft och vi kollade lite på Rocky. Jag kunde inte sova, för idag har jag haft en krypande panik, men kanske mysigare att krypa ner hos min älskling än att sitta här och grubbla?

Så får det bli.
Om jag har tid imorgon så ska jag uppdater, kanske jag kan få några läsare igen haha :)