back on track
Nu är det varmt och massa sol och det är väl då man kanske mår som bäst?
Midsommar var supermysigt och trevligt, blev en jämn nivå och jag klarade av att äta riktigt bra, vilket jag fortsatt med.
När alla andra inte blir hungrig av värmen så har jag samma hungernivå som alltid, tack vare så sjukligt lång ätträning.
Har fått en del negativa tankar, men oftast går det att få bort.
Kanske handlar det o att man glorifierar eller att man söker sig till ett levanadssätt som var tryggt för en och som nästintill aldrig innebar några obehagliga överraskningar.
Försöker lära mig att kontrollera min ångest men det kan vara svårt om man känner sig trygg och samtidigt hamnar i obalans av något skäl, exempelvis alkohol.. Jag tror det mesta beror på att jag får ångest när andra människor mår dåligt, ungefär som att jag skulle kunna rädda hela världen? eller ja åtminstone bära dem jag älskar, vilket jag inte kan och ingen annan för den delen heller.
Tycker fortfarande att det kan vara svårt at höra att man ser bättre ut nu eller ser bra ut nu snarare, men även det börjar bli lättare.. Däremot hamnar jag i samma svacka varje månad när jag blir uppsvälld och känner att kroppen rent i vätska ökar några kilon, en stilla panik eller snarare relativt starka känslor av att jag känner mig tjock och skulle behöva gå ner i vikt. Helt klart ett förvirrat stadie..
Nu ska jag gå ut och sola, ikväll blir det jobb.
ångest
Igår kväll kändes det mesta tungt, ångest greppade efter för mycket, jag orkade knappt prata och ångesten vände min kärlek till hat.. Precis som den alltid gör.
Sitter och äter frukost nu, ska ta mig mot stan snart och träffa Anna och shoppa lite :)
Dessutom ska jag fira en vän som tagit examen ikväll, så det behövs helt klart skumpa.
Jag inser att rädslan för att gå upp i vikt, ökar i takt med att jag minskar i vikt. Även om jag ibland längtar svälten, längtar efter kickarna och den svaga kroppen som går att pressa mer än vad någon annan egentligen orkar. Så orkar jag inte gå och känna mig överflödig, jag orkar inte få panik när exempelvis med älsling klappar mig på kinden eller pussar mig på magen, paniken över allt fett. Vilket fett?
Egentligen vet jag rent rationellt att det inte är något fett där, men jag kan inte låta bli att tro det när ångesten tar över.
Samtidigt som jag kan få riktiga "jätte"tankar så blir jag förvirrad och nästintill förtvivlad när jag märker att små storlekar sitter för stort, för så ska det inte vara.
Kort sagt den här sjukdomen är en kantboll och ett ständigt vågspel av att finna den perfekta balansen för att inte förlora sig själv.
Mando & jag
Hade sjuklig oro igår och mådde verkligen dåligt, så nu gäller det att kämpa på för att öka i vikt.
Annars gick det bra och lika trevligt som alltid att träffa min behandlare :)
Sen drog jag och tränade, riktigt skönt, åkte hem och mumsade 2 smörgåsar med smör och marmelad och varm choklad.
Tänkte Ni skulle få en hysterisk näringsdryckbild på mig ;)
tankar som isolerar
Igår hoppas jag in på jobbet efter träning, så jag åt verkligen uselt den dagen, mindre bra, för jag kände mig hungrig men höll på att få panik när jag skulle äta smörgås sen på kvällen.. Fan dumma tankar.. Idag har gott bättre, har precis ätit två smörgåsar med smör och marmelad och kaffe med mjölk, sjukt bra jobbat av mig..
Det är sjukt att man måste vara så noga med att följa allt för att inte falla tillbaka i några dåliga mönster.. Men om man inte gör det så får sjukdomen spelrum återigen. Bara förbannat tröttsamt.
Imorgon ska jag till Mando kl 12, känns ok, lite oro, framförallt över vikten.. Jag nojjar över att jag har gått upp i vikt, så är tankarna starkare nu än vad det var förut?
Jag kan bara gissa att de är det, eftersom alltför ofta de senaste dagarna har tankarna fått mig att gå in i mig själv och distansera mig till omgivningen..
Funderar på att dra in till stan och ta en promenad med en kär gammal vän, om hon hinner :)
Är det en evig kamp eller kommer det försvinna helt?
Jag saknar sjukdomen samtidigt som jag inte orkar köra ett varv till i det där jävla självhatsträsket.. Det är endast ohållbart och kan inte ge någonting annat än att man förlorar människor man älskar.
Tror faktiskt inte att någon av de jag känner orkar med det igen..
Så jag antar att det är ett orimligt och ohållbart alternativ.
Nästa vecka ska vi iaf åka i väg och fira midsommar, så det blir mys hoppas jag :)
anorexins styrka
Gjort massa trevligt men också haft stark ångest och riktig taskig kroppsuppfattning.
Visserligen har jag ätit ändå, men tankar har varit starkare och jag fattar varför jag inte blivit friskskriven än..
Har ena stunden tittat mig i spegeln och sett en person som är riktig stabbig och rund och nästa stund en smal person.
Evig kamp?
Har känt mig som en flodhäst när jag legat brevid min älskling, typ totalt överflödig. Det är ett tecken på att sjukdomen försöker smyga tillbaka.. För annars brukar jag kunna slå bort det.. Nu har jag istället lockats av tanken att gå ner i vikt, ta mina mått, räkna kcal o s v. Men jag har inte kämpat för att gå ner i vikt, inte ens lite och jag har inte tagit mina mått (eftersom vågarna har försvunnit från det här huset för ca 1 år sedan).
Jävla helvetessjukdom, varför kommer den tillbaka nu för?
Dessutom har jag rädsla att jag gått upp i vikt, även fast det inte skulle egentligen spela någon roll så är jag fucking rädd ändå.
Träffar gärna min behandlare för hon är vettig och kanske kan hjälpa mig med olika metoder som motar tillbaka sjukdomen.. Men ångest att åka dit antar jag, ändå.
Varför lockar en jävla svältkropp så mycket?
FAN!
Lite svar på frågor om kontroll
Hur släpper man kontrollen?
Visserligen kan man bestämma sig att an ska släppa kontrollen, att agera därefter är betydligt mer problematiskt.
Jag tror att de flesta personer som lider av n¨gon form av en ätstörning relaterar sin sjukdom till just kontroll.
På något sätt känns det som att en person med starkt kontrollbehov aldrig kan bli fri ifrån det, men däremot lära sig hantera det på en sund nivå och istället vända det till något positivt.
När jag bestämde mig att det fick vara nog med allt fuskande och jag kände att jag inte kom någonstans annat än i än värre självhat och känslor av misslyckande. Så var det otroligt påfresyande, helt plötsigt hade jag bestämt mig att inte fuska och sköta maten, det tog emot som sjutton, det var en ständig kamp med sig själv, men kampen emot sjukdom fick ett otroligt uppsving och ledde mig in på helt rätt väg.
Det var absolut inte lätt, men ag tog mitt kontrollbehov och applicerade det på att inte fuska och istället maximera allt jag åt. Jag intalade mig själv varje dag (även om jag inte själv trodde på det själv till en början) att jag var för smal och behövde gå upp i vikt. Jag låtsades helt enkelt inte om att jag var sjuk, jag började att ta ansvar för mina handlingar, började successivt stänga av mitt förakt gentemot andra och mig själv. Det var inte sanna tankar, utan det var sjukdomen och ångesten som hatade allt och alla, självklart hatade ångesten mig mest.
Kontrollbehovet vad gäller maten börjar släppa mer och mer, även om jag ibland kan tänka efter, så tänker jag lika ofta att jag måste få i mig ordentligt med energi, eftersom jag tränar regelbundet och är i större behov av energi än någon annan i min familj.
Men tyvärr är det så att till en början måste man tvinga sig själv att våga släppa kontrollen, hela tiden göra tvärtemot vad sjukdomen säger eller kan tänkas säga. När man efter det har kommit en bit på vägen så mräker man att man vågar lyssna på sina hunger och mättnadskänslor och kan då avgöra om man vill äta mer eller inte.
Kontroll är som sagt bra, men endast till en viss gräns, för det kan lätt bli ens fall.
mando&att våga
Det gick väldigt bra på mötet och med 6veckorskontrollen, jag känner mig frisk och verkar även uppfattas som det, vilket känns riktigt bra. Hade tappat lite i vikt, vilket bara kändes otroligt förvirrade med tanke på hur mycket saker jag ätit, men jag antar att det stabiliseras väldigt snart, om det inte redan är så. Det är inget jag reflekterar över faktiskt, min kropp mår bra och jag äter allt jag behöver, oftast lite till ;)
Jag fyller år på fredag, 23 år, en ålder som innebär vadå?
Jag minns delar av mina två senaste födelsedagar, födelsedagar som närdes på ett kommande kaos, mitt kaos, min värld och min skapelse.
Det här året har gett mig insikter, om mig själv och andra, hur jag vill vara som person, sakta men säkert börjar jag förstå hur jag faktiskt fungerar som person. Senast idag förstod jag nog vad det var som gjorde att jag blev sjuk, den totala känslan av misslyckande, att man är en liten, ensam och patetisk person.
Kanske är det sant, kanske inte, jag vet inte, litar jag på min ångest har jag redan börjat min vandring till avgrunden. Om jag istället försöker att inte se ångest som en respekterad aktör i mitt liv, förstår jag att det handlar om att själv skapa det liv jag faktiskt vill leva. Jag har alla möjligheter, jag är fri att kontrollera eller inte kontrollera mitt eget liv, så länge jag aldrig låter ångesten få spelrum.
Jag tror att alla människor kan skapa ett liv med relationer som gynnar dem, jag tror att alla är kapabla till att ständigt utvecklas, bli fria ifrån sina demoner. Så länge dessa människor helhjärtat kämpar, äger de min respekt och mitt engamang, men när de väljer att misslyckas gång på gång och försöker släta över det men tomma ord och förklaringar, då vänder jag mig bort.
För mig är det enkelt, jag lever efter ett sätt som passar mig, misslyckas jag, reser jag mig upp igen, även om det kanske ibland behövs en liten skjuts. Tappar jag totalt grepp och låter ångest ta över helt, vilket då resulterar i att jag kan bli ångest personifierad, dvs en riktig mardröm, stannar jag upp och på allvar börjar en process dels att sona för det jag gjort och även analysera orsaken till varför det faktiskt blev som det blev.
För mig är det en orimlighet att återigen begå samma misstag, gång på gång, det är inte ett fungerande koncept.
Våga kämpa, våga visa Er svaga, våga ta ansvar för Era handlingar, för det kommer utveckla Er till starkare personer.
Jag är ingen stark person, inte ännu, men jag är betydligt starkare än vad jag var för bara några månader sen.
Det har krävts mycket för att komma hit och hopplösheten har fler än en gång knackat på min dörr, men det går, jag vet det. Så länge man bara vågar.
6veckors
Imorgon ska jag till Mando och göra 6veckorskontroll, kan bli intressant eller det kommer gå bra. Även om vägningen inte är lika lockande så kan det vara skönt att höra att det ser bra ut, så jag kan känna mig lugn kring vikten.. Halvpaniken kring vikten sitter givetvis kvar eftersom det sker på automatik, vilket antagligen är helt naturligt, eftersom man lätt handlar kring invanda beteende. Däremot i nuläget känns det inte som att jag skulle bry mig om vad jag väger för jag känner mig nöjd med min kropp och är smal..
Ska ge mig själv en tidig kväll och sova ut, är lite halvt trött efter jobb och en vända på gymmet idag.
Jag fick en fråga om jag har tagit några mediciner under behandlingen, det har jag inte gjort, vilket känns riktigt skönt.
Nu ska jag spana vidare på nätet, återkommer imorgon med updates kring mötet.
anorexins sista kamp?
Idag är min första dag ledigt på väldigt länge, jag har jobbat 11 dagar i sträck. Jag har spenderat min dag med att sova ut och vakna med min bättre hälft, tagit en runda på gymmet och en väldigt lång och varm dusch.
Att jag inte har skrivit beror helt enkelt på att jag har kommit hem så sent varje dag, att det enda jag kollat av med jämna mellanrum är min mail. Men som sagt idag och imorgon är jag ledig, snart kommer min kära Siri hit och vi ska avnjuta en god middag och sen blir det eventuellt en liten utgång. Imorgon står några av mina kära vänner på schemat, det ser jag fram emot.
Så vad har egentligen hänt bortsett från jobb den senaste tiden?
Jag valde att vara helt nykter under 2 veckors tid, fokuserade på att hitta tillbaka till mig själv, när den värsta ångesten hade släppt, fick jag chans att ärligt kunnat analysera varför jag agerat så fel som jag gjorde.
Handlar det inte om att ofrivilligt tappa kontroll och låta ångesten ta plats?
Jag insåg att mitt beteende inte var accepeterat, jag tänker inte bortförklara det med att alla kan begå sådana misstag efter en rejäl fylla under en dålig period, jag tänker inte ursäkta mitt bristfälliga omdöme med att alla andra dricker mycket mer.
Utan jag insåg helt klart att mitt pyke inte är stabilt och jag behövde en paus och en total omvändning, för jag vet att när jag dricker "lagom" d v s har fullständigt kontroll, har jag som roligast och dessutom slipper jag vara sängliggande eler hänga över toaletten dagen efter. Jag är en extrem person som gärna hamnar i situationer som för andra är otänkbara, just för att jag inte tar saker så allvarligt och har haft väldigt svårt att kunna värdera mig själv och mitt liv.
Jag satte för några dagar sen och funderade på anorexin och hade då svårt att se det som en sjukdom och mer som en del av min person "Vad har jag ställt till med egentligen?". Men det är en sjukdom som skapar en falsk karaktär och likväl en personlighet hos den sjuke. Man själv tror (och även andra) att det är man själv som väljer att inte äta, vilket det faktiskt är. Vissa påstår att anorexi är en psykisk sjukdom, jag kan köpa det till hälften, en bekant sa till mig att visst är det en slags psykisk sjukdom med tanke på att man får vanföreställningar och det kan jag inte annat än hålla med om.
Kanske gjorde allt kaos att jag fick en chans att stanna upp och fundera vart jag egentligen var på väg.
Höll jag egentligen inte på att låta sjukdomen långsamt ta mig i sina klor ännu en gång?
Ångesten som sparkade och sårade några av de människor jag älskar mest, den kvävande paniken dagarna efter som endast kunde skänka gråtattacker och en vilja att stänga av allt i hopplösheten. Den totala bristen på allt vad hunger kan kallas, rädslan och kalkylerandet och framförallt ensamheten.
Vissa människor blir, om de inte aktar sig, sina egna värsta fiender. Det är helt enkelt så att vissa människor måste se upp lite extra och våga analysera sitt egna beteende lite oftare än andra.
Jag anser att jag måste lära mig av mina misstag, bevisa inför mig själv att jag kan lita på mina ord jag säger till andra. Annars kommer jag tappa greppet och snabbare än vad jag tro återigen falla ner i mörkret där endast svaghet är accepterat.
updates
Har vart ett riktigt kaos och hamnade i en riktig svacka, vilket gick ut lite över maten, kände absolut ingen hunger och ville bara ut och gå för att bearbeta ångesten. Men det har löst sig nu och jag är back on track, låter jag det gå ut över maten mår jag bara sämre. Men anorexin finns kvar helt klart, även om jag kämpar emot och oftast hörs hon inte alls.
Har tränat och jobbat en massa, träffat vänner och hela den här veckan innebär jobb varje dag, så jag tänker mest vila upp mig och träffa människor jag tycker om.
Har precis köpt en ny liten mobil, en svart gullesak som har en massa spel, kan bli intressant.. :)
Imorgon är det jobb 11-19 sen träning och sen sova massa :)
På fredag efter jobbet ska jag ut till Ida och hennes Marcus och mumsa middag och mysa. Ska bli jätte trevligt :)
Nu är jag trött som fan och tänkte dra mig mot drömmarnas land, känner nämligen ångesten krypa lite för nära nu.
Jag ska skriva igen, när vet jag inte. Förhoppningsvis kan jag ta upp bloggandet, men min ångest och panik var så stark att jag knappt klarade av att åka till stan..
Ta hand om Er.
Anna panna är inte myanalife, utan är en av mina bästa vänner.
Visserligen känner jag myanalife också men vi har inte setts på allt för länge!
mobil stulen & allmänt kaos
Hursomhelst efter allmänt kaos tog jag mig till ungdomsmottagning igår, för att få nya p-piller som funkar för mig. Men eftersom jag varit såpass sjuk, var jag tvungen att träffa läkaren senare på dagen, vilket enbart kändes jobbigt och tungt. Spenderade tiden mellan besöken med träning och mysdag med mams.
Idag har jag dragit med mig min älskling till jobbet och sen födelsedagspresentshopping, mycket spännade ;) ikväll ska jag fira min kära bror och sen åka och byta mobilen jag köpte igår, eftersom den var trasig. Någon som har något omdöme om sony ericsson w595?
Imorgon ska jag till Mando för möte och lunch, känns inte alls motiverande, tycker det är otroligt jobbigt. Eftersom jag får viktnojja av att gå dit eller jag blir orolig över allt det där igen. Fast nu äter jag bra och har balans, men är rädd att jag då istället ska ha ökat mer än min målvikt och då kommer jag bli otroligt ledsen och förvirrad. Eller kanske mer panikslagen.. Återkommer imorgon med mer fakta om det helt enkelt.
Nu tror jag att det snart vankas födelsedagsmiddag!
helg o sol
Lunchade med Ida<3 ute i solen och pratade en massa, dessutom unnade vi oss en lite shoppingrunda.
Tog en promenad med min kära Siri på Skogskyrkogården som alltid, mysigt och värt som alltid.
Drog hem och pratade lite med mams och paps och gjorde mig i ordning, sen bar det av mot central för att möta upp fina flickor. Mumsade sushi och jag insåg att sushi inte alls är en bra middag när man ska ut och festa. Herregud, inte alls mycket dricka men full och förvirrad blev jag. Så jag och min älskling drog hem och åt oxfilé med pasta(?) mycket givande, men behövdes. Mådde inte alls toppen idag när jag vaknade. Men efter stadig frukost, promenad med mams och bror och massa glass känner jag mig faktiskt back on track. Eventuellt blir det lite fest ikväll också, men får se hur jag känner mig. Ska i alla fall äta hamburgare med familjen innan jag ger mig av på äventyr.
Imorgon ska jag och Rebecca ses och ta en promenad och bara ha det mys. Blir kanske lite träning också, beroende på vad kvällen bjuder på.
Nu ska jag ut i solen med paps.
svaga människor?
Vad är att vara svag?
För mig handlar inte svaghet om att inte våga, utan snarare mer om att äga en bristfällig syn på sig själv och inte kunna erkänna fel som man gjort.
Svaga personer är mina ögon, personer som ställer sig hatisk till mycket och föraktar det mesta som inte följer dem själva. Jag har själv varit där, kanske man kan kalla det stark osäkerhet som i sin tur gör en till en svag person.
Att vara sjuk gör en till en osäker och svag person, både psykiskt och fysiskt, det enda man gör är att hata och förakta. Dessa ständiga jämförelse och brist på empati för andra människor i sin omgivning.
Stark osäkerhet är något som kan vara farligt, en person som inte inser att denne måste arbeta med sig själv i första hand, kan agera otroligt irrationellt och överdrivet. Vad gäller gentemot sig själv och andra.
Hur ska man kunna bygga upp självsäkerhet hos människor?
Är det överhuvudtaget möjligt eller är det något som långsamt måste växa fram?
Jag var osäker otroligt länge, jag hade en sådant otroligt stark förakt för andra, att jag istället trodde att jag var en självsäker person. Men en självsäker person bedömmer inte andra efter hur de ser ut eller hur de för sig och den hatar inte själv heller för den delen.
Satt bara och fundera på det, tycker det är intressant att se hur människor utvecklas åt olika håll och vad det i sin tur för mer sig.
Igår jobbade jag till kl 17, drog och tränade med Anna panna<3
Sen blev det lugn kväll med massa god mat och mys.
Idag jobbade jag till halv sju, så kvällen blev inte mer händelserik än mat och promenad med mams.
Imorgon efter jobbet ska jag och Anna panna träna iallafall, känns så otroligt skönt och träffa henne mycket oftar nu när vi är mer synkade.
Det var någon som kommenterade och sa att jag verkade träna mycket och skulle tänka på det.
Jag tränar 3 dagar i veckan, aldrig mer oftast inte heller mindre, det får mig att må bra och jag hoppas att sjukdomen inte kommer få spelrum igen, å andra sidan äter jag nu, vilket jag inte gjorde förut. En normal person som tränar, gör det 2-3 ggr i veckan. Så det är inte så att jag har någon träningsmani och måste träna varje dag.
Däremot är även träning ett missbruk för mig som försöker hålla på en normal nivå, det är inte heller så att jag tränar 2 timmar per gång, utan jag tränar lika mycket som vem som helst.
Fredag bjuder på date med Johanna, blir sushi och skumpa, ser fram emot att träffa henne.
Anna kommer jag nog också träffa. Ida?! Vet jag inte om vi skulle ses, men hon är ju som sagt alltid välkommen kan är jag till och med ledig på fredag annars jobbar jag ju bara till kl 17:00!
Nu ska jag gå och ringa Jessi<3 och ta en cigg.
människor mer stora planer
Idag har jag grym träningsvärk, men det får allt vara över imorgon.. Ska jobba 11-17 och sen dra och träna, förhoppningsvis med Anna<3
Veckan bjuder inte på så mycket överraskningar annat än jobb och träning och träffa mysiga människor som alltid. Känns riktigt skönt i alla fall!
Det går upp och ner med tankarna, mitt självhat är inte allt idag, men det går alltid upp och ner som sagt.
Jag kan erkänna att jag saknar svält och att gå ner i vikt, men att äta och leva ett sunt liv värderas högre, även om suget är väldigt starkt så orkar jag inte bli en förlorar i mitt eget liv.
Det finns allt för många personer som ska ta sig för saker och aldrig lyckas, jag orkar inte vara en sådan person. Sen att det är deras problem huruvida deras drömmar och idéer sträcker sig långt högre än vad de egentligen kan klara, säger jag ingenting om.
Det finns många personer som jag ser har otroliga potenial att klara det svåraste, om de så ville, men som ännu inte vet om de själva. Sen finns det ett flertal människor som tror sig klara mer än vad de egentligen gör.
Nyss var jag och mams ute på en promenad och handlade, riktigt trevligt som alltid, min lilla ängel.
Imorgon är tanken att jag ska få till en bra flyer och ett utkast på en ny utformning på vår annons, känns lugnt och skönt, det är juh som sagt ändå det jag är utbildad i!
Börjar känna allt mer vilja att göra något vettigt och utvecklande, vilket känns otroligt bra, då har jag alltså för mig själv tagit ett steg i helt rätt riktning.
Nästa onsdag blir det Mando, ska vi hoppas på att det sista gången innan friskskrivning?
Känner inte att jag har lust att ta mer tid till det där, maten går ju faktiskt riktigt bra nu och jag tar otroligt bra ansvar hela tiden faktiskt.
Saknar min Jessi, kanske man borde åka upp till henne snart, hon lockade med Valborg men min plan är fira med alla sötnosar här hemma, för jag har nämligen bestämt att det ska vara strålande sol.
ångest i sitt esse
Har varit alldelse för mycket upp och ner, vet varken ut eller inte, men det kanske så det ska vara?
I fredags var jag ledig, drog och tränade med Anna Panna, hängde lite med min pojke och mams och sen bar det av till söder för lite skumpa med Ida<3 Drog hem och åt middag med familjen, drog till Siri och ännu mer Skumpa och promenad.. Möte upp min sötis och lite annat värt folk och gick ut på medusa för öl o dans :P
Lördagen bjöd på totalt lugn, mys med pojke sen familj och min siri.. Sen tillbaka till min sötis och så kolla vi Spiderman..
Vaknade med ångest och idag och är fullständigt säker på att jag ökat i vikt, tankarna är starkare än på länge, känner mig jävligt låg vad gäller den biten.. Drog och tränade och fick lite egentid och det kändes i alla fall bra, psykiskt sätt är det på samma nivå. Jag lyssnar i alla fall inte på tankar och skiter i maten utan gör totalt tvärtemot vad tankar säger.. För jag har insett att det inte brukar ge särskilt mycket än ännu mer självhat och destruktivitet..
Får se vad kvällen bjuder på, kanske ska måla om min brors hall eller ta en promenad..
Imorgon blir det i alla fall jobb antar jag..
Hej hopp.
svar på frågor
I fredags körde vi mysfest, med lite värt folk och en massa dricka och underliga händelser som alltid, Somna kl 5 på morgonen, eller var det halv sex? Hursomhelst påsklunch hos min älsklings föräldrar kl 14, jag trodde jag skulle svimma.. var riktigt trevligt.. Sen drog vi hem och myste med min älskade bror, satt och skrattade, åt massa godis och kolla filmer. Riktigt värt!
Idag har jag träffat jessi och gått en liten promenad och suttit och pratat ner i årstaviken, sen blev det dejt med Anna Panna på gymmet, tränade bra och det var riktigt skönt. Mindre skönt efter höll på att dö av hunger eller snarare lågt blodsocker. Nu sitter jag och äter couscous, köttfärssås, sötsur sås<3
Ikväll ska jag eventuellt på spelning, ska se hur kvällen artar sig..
Tänkte att jag skulle svara på Era frågor.
Nattis: Ja jag gick upp i vikt innan jag slutade fuska med matschemat, eftersom mitt matschema var så stort jämfört med vad jag ätit tidigare. Dock ökade jag aldrig som jag skulle och tappa lätt i vikt. Så det tog väldigt lång tid, vilket bara gav mig en otroligt psykisk press.
Grace: Jag tror inte att du har tänjt din magsäck, jag känner igen det där. Du har stängt av hunger/mättnadssignalerna och då kan det bli att man inte äter något eller otroligt mycket. Dessutom äter du troligtvis väldigt dåligt annars, dvs din kropp anser sig fortfarande i svält och tar varje chans att lagra allt som du äter eftersom den vill fortsätta fungera.
Mitt tips är att om du vill bli frisk måste du gå upp i vikt och för att göra bästa möjliga viktuppgången som fördelar sig snyggt är genom att gå upp runt 0,5 kg i veckan och äta regelbundet. du måste få igång din förbränning och dina hunger och mättnadskänslor. Eftersom jag gick behandling åt jag 6 ggr om dagen, visst det var ingen dans på rosor men min kropp fick verkligen en nystart och nu känner jag exakt hur hungrig eller mätt jag är.
Fråga gärna mer om Ni vill!
Jag ska skutta i väg på en spelning nu och måste hinna fixa mig lite ;)
mando bla bla
Kändes inte alls lockande att åka till Mando, men å andra sidan kan det vara skönt och bara få det gjort.
Hursomhelst gick det bra, hade tappat lite i vikt, men det var juh ingen större nyhet. Blir fortfarande förvirrad över det där med tanke på att man vägs efter frukost o s v.
Träffade min sötis Martina, så det var helt klart värt, hon är en helt fantastisk person<3
Jag kommer gå i behandling ett tag till för att vi ska se att allt fungerar, så det inte blir knas på något sätt. Jag vill bara hitta min balans, men jag tror jag är på god väg.
Sen drog jag till stan och har promenerat runt med Sofie och sen min sötis..
En bra dag, unnade mig ett par vita tygskor och leopardstrumpbyxor, galet fint!
Imorgon blir det jobb, tror jag, men det återstår att se om jag är sjuk eller frisk..
Nu blir det mat o lugna grejer.
ångest
Idag har jag jobbat 11-19, spenderade den mestadelen av tiden ut i solen med en cigg.. Sen drog jag till gymmet och tränade med Anna och nu har jag precis ätit blodpudding med lingonsylt, hade otroligt sug efter det nämligen.
Varför jag har ångest?
För att jag inte vet hur jag ska hantera livet och alla tankar längre.
Jag tror att vissa personer är missbrukare, absolut inte alla som är sjuka i anorexi, men vissa är det och då är det förbannat svårt att kunna komma på rätt spår. Hela tiden söker man kickar som kan lugna en, problemet är att det bara är tillfälliga kickar som efter ett tag går över och då står man där själv.
Jag har det livet som är få förunnat, jag har fantastisk familj, vänner och pojkvän, så på det planet kan jag inte bli lyckligare. Men inombords pågår en ständig kamp i mellan rätt och fel, vad jag ska och inte ska göra.
Tappar greppet ofta, inte lika ofta som förut, men klättrar upp igen, samtidigt som jag förbannar mig själv och min impulsiva sida.
Jag tror aldrig att jag kommer bli fri från ångest, men ju fler ångestattacker och fel jag begår, desto bättre kommer jag bli att hantera den. De kommer inte lika ofta längre, men de finns där och lurar.
Får skriva mer imorgon före eller efter Mando.. Måste verkligen duscha nu.
panik o lugn
Spenderade dagen med att jobba, ta det lugnt ute i solen och sen möta min favorit<3 och så åt vi middag med min älskade bror!
Imorgon ska jag jobba 11-19, ev dra och träna med Anna panna efter om hon orkar träna så sent. Återstår att se, annars kör jag det på onsdag. Blir lugn kväll imorgon helt enkelt.. På onsdag är det Mando kl 11 och köra 6 veckors, sen är jag ledig, ska spendera dagen på något givande sätt!
Har absolut nojja inför vägning o sånt på onsdag, eftersom jag inte vill fokusera på siffror.. Men det löser sig.
Veckan bjuder på jobb, påskmys, vin, gym och förhoppningsvis sol.
Maten har hursomhelst gått bra idag, blev lite förvirrad över att alla tyckte jag åt lite, så har analyserat det med lite sötnosar under dagen och nu har det väl gått riktigt bra isf.
Jag kommer juh som sagt alltid vara smal, det finns inga tjockisgener, tunga eller lätta skelett.. Däremot kan man ha en matchvikt som är på ett relativt lågt eller lite högre BMI. Spännande tankar såhär på kvällen..
Har spelat lite guitar hero också, I ROCK eller? Nej verkligen inte, men det kändes rent pulsmässigt som ett riktigt träningspass, eftersom jag måste koncentrera mig så mycket.
Jag älskar alla värda människor i mitt liv, hur fan skulle jag klara mig utan Er?
fest o grejer
Jobbade hela dagen, drog och gymmade och sen kalas!
Somnade vid kl 06 i morse, så mår väl inte helt topp idag..
Visst har jag nog ätit lite för lite vissa dagar, men andra dagar mer. Jag har ätit bra idag, mumsat massa mat, cola och god efterrätt.. Imorgon blir det träning och promenad med en vacker vän. Så det kommer bli en riktigt skön söndag. Sen ska jag mysa med familjen, innan de drar till Sicilien, hoppas det är riktigt varmt och skönt där nere :)
Får se hur det går med maten, äter juh som sagt efter hunger och mättnad o s v. Vad jag väger har jag ingen aning om, har i alla fall byggt muskler så de väger nog en del. Får se vad som händer på Mando på onsdag, känns lite jobbigt att åka dit för jag pallar inte höra att jag fortfarande är på min målvikt, eller än värre väger mer.
Men life is a bitch, men jag ska väl överleva det också.
