Arg att vara
Jag vet att jag kan klara av saker, rent kunskapsmässigt är jag ganska stark. Men det är allt det andra som väger tyngst, alla tankar och allt självhat. Att ständigt känna sig fel, kan inte kunskap i världen stå över.
Kunde inte låta bli att träna lite i morse heller, känns som jag håller på att tappa greppet. Även om jag följer matschemat, så kan jag inte låta bli aktiviteten. Jag tänker att om jag bara varit smalare skulle jag kunnat accepterat ingen aktivitet och all mat.. Egentligen tror jag inte att det stämmer.
Fick ångesten över middagen igår, vilket inte brukar hända hemma, satt och grät. Men det gick över och allt gick bra och jag försöker trampa på alla elaka tankar.
varför gör jag såhär?
Saknar Anna Banana skitmycke också, så jävla tomt utan henne, hon mår skit och jag mår skit, men tillsammans är vi oslagbara!
Idag har jag verklig ångest över allt jag ätit, sjävklart inte över matschemat, men det bara känns, det är fruktansvärt.
Började gråta förut innan middagen.. Hur svårt kan det vara?
Hoppas jag klarar av att bestämma mig för att inte träna och följa behandlingen stenhårt nu..
smygträni
Även om man ibland kan le och skratta, så är det ändå alltid ångesten som omfamnar en tillslut.
Maten har gått bra, jag har följt schemat, förutom att jag slängde lite av frukosten imorse. Men det berodde enbart på att jag skulle få sitta själv i labb och jag kan inte klara av att äta själv. Nu undrar jag om jag skulle kunna fixa frukost själv hemma, vilket jag kunde tidigare. Det är som att är helt handlingsförlamad när det gäller att ordna det jag ska äta själv, jag kan liksom inte förmå mig att ta det steget. När jag inte är på Mando, så är jag med min familj, så jag är juh faktisk aldrig själv. Sen när det kommer till det stadiet så får jag helt enkelt se hur det går.
Nu har jag börjat röra på mig allt mer, känner att jag vill träna varje dag, även fast det är bara lite, så växer det allt starkare. Om jag inte skulle göra det, så skulle jag känna mig fruktansvärt dålig, helt plötsligt så måste jag träna lite på morgonen, för att jag ska kunna äta sen under dan. Jävla skit.
gå upp i vikt skit
Ibland försöker jag intala mig själv när jag är går fast jag inte får, eller göra lite sit ups, att om vid nästa vägning ändå gått upp i vikt, så ska jag inte träna något alls mer. För då ger det ingenting annat än mer ångest och jag går ändå upp i vikt.
Nu vet jag juh inte alls, jag vet juh att jag bara känner mig tjock, men det betyder egentligen inter så mycket. För flertalet gånger har jag känt mig fetast och bara gråtit och knappt vågat visa mig, samtidigt som jag faktiskt gått ner i vikt.
Hursomhelst så självklart önskar jag att jag är en sådan person som inte går upp i vikt så lätt, utan att det krävs mycket mer. Men jag tror faktiskt inte att jag är det. Jag är en person som kommer gå upp en massa, anledningen till att det stod stilla ett tag. Är enbart för att jag ätit potatis vid dom flesta målen istället för pasta, på den senaste tiden, dessutom väljer jag dom kalorisnålaste bröden. FAN!
smal vs me
Jag ser juh till och med när jag mäter allt.
Allt jävla fett.
FAN va jag hatar det här.
Jag vill försvinna, svälta ner mig, leva med cola light, sluta vara tjock. Det är inte fint, jag är inte fin, allt fett som täcker mig kropp i överflöd, helt jävla meningslöst.
Jag försöker se saker positivt, men Mando tar upp alldelse för lång tid och där är alla så jävla mycket smalare. Jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp så mycket heller, det är orimligt, jag kommer se helt gigantisk ut, det är verkligen inte normalt. Jag har en fet kropp i grund och botten vafan.
Dessutom känner jag mig ensam, jävligt ensam, varken Anna eller Rebecca är där.
Jag kan njuta mer av saker, som tillexempel prata med folk eller se kvällssolen spegla sig i husen. Men samtidigt är det bara korta sekvenser av lugn. Hela tiden kommer ångesten och tankarna tillbaka. Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Tvång
När blir allting lättare?
Imorse kände jag att det var en dag då jag var extra tjock.
Har velat fly hela dagen, men har inte gjort det. Tog en promenad, bara en halvitmme, men jag märker att allt är tvångsmässigt. Samma sak gäller med mina sit ups, även om det bara är runt 30 st, så är dom likförbannat tvångsmässiga. Dessutom känner jag en trötthet, jag känner att min kropp egentligen orkar, men frågan är hur det kan vara så?
Hade glömt att beställa mat, men det fanns en över, så jag fick kycklingfilé med potatis, vilket absolut kändes lugnt. Säkert eftersom det var rätten med minst kalorier idag.
Just nu känner jag mig jätte varm och jag har även en krypande ångest, typ som att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill så gärna bli frisk, men jag vill inte gå upp mer i vikt. Jag vet inte ens om jag skulle kunna lära mig leva med den kroppen jag har nu, men hellre det än massa kilo till. Jag vet inte ens vad jag väger nu.
Även om jag hör att andra i samma situation väger mer än mig, kan jag inte se det. Jag tycker fortfarande att jag är en person som ser fet ut. Även om min vikt inte har ökat riktigt som den ska utan gått lite åt fel håll, vilket är skönt, så är det min syn som väger tyngst.
Jag ska hänga med paps ihelgen, så det blir ändå mysigt, då är det inte laddat på samma sätt som på Mando, att äta. Hålla mig lugn och inte tänka. Men fan va svårt det är.
Jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag inte har något liv och inte heller orkar ha det.
JA jag är inte smal
Idag var det en som jobbar på Mando som frågade varför jag behövde taxi, då svarade jag ja det undrar jag också. Så frågade hon om jag bodde långt i från o s v.. Tack så mycket, årets fetto klampar in för varför ska jag ha taxi när till och med dom som jobbar på mando tycker att jag kan gå? Dessutom tittade hon på mina ben när hon frågade det, så det så. Jag sa juh det jag har rätt, jag vet precis hur jag ser ut, jag har ingen skev bild av mig själv.
Annars är det inget som händer, jag och Britt<3 tog en promenad idag ute i solen, bara kort, men skönt, det kändes som vår.. Självklart ska jag inte gå, men jag orkar inte mer. Sitter och göder mig själv och har alldelse för mycket fett att ta på. Det är inte oki, jag är totalt jävla missplacerad, jag vet faktiskt inte om jag orkar. Helvete! Jag är förfan inte ens sjuk, jag är en B-anorektiker, alla är sjukare än jag och för den delen smalare. Helt enkelt patetisk och det bästa är att jag inte ens kan jobba nu eftersom jag är sjukskriven, jag är ingenting, jag har inget liv, inga pengar, ingen livsglädje.. Ingenting, förutom en vilja att försvinna.
Anna banana
jag orkar fortfarande ingenting, bästis kommer hit. vill gå ut på en långpromenad. men går nog inte alls nej.
Får i alla fall prata.. Digestivkexen gick bra idag.. satt med Rebecca och Britt :)
Men nu till det viktigaste, jag vill att Anna<3 ska komma tillbaka till Mando..
Anna fatta att du är skitsmal ditt pucko, dina ben sticker juh för i helvete ut. Du kommer dö om du går ner mer :( Det vill inte jag, jag vill att du ska kunna hänga med din älskade boyfriend och inte vara arg. Jag vill att du ska må bra, sippa ångesten, som bara blir värre och värre när man svälter vidare, även om man faktiskt inte först märker det.
Jag vill att vi ska kunna gå på äventyri, festi jaa allt bra!
Du är bäst, kom tillbaka, snälli?
<3
att inte lyckas
Även fast jag skakat i hela kroppen av att gå ner för en trappa eller suttit och stirrat apatiskt framför mig, eftersom inget betyder någonting annat än vikt och kalorier. Så har jag alltid orkat höra av mig till mina vänner och träffa flera av dom varje dag. Men nu när jag får behandling, orkar jag ingenting, jag accepterar situationen och sover bort min tristess. Ångest är för djupt rotad för att orka bry sig. Jag börjar istället lita på nya personer, glömmer dom andra, för dom kommer väl ändå aldrig förstå? För att allt dom säger, väljer att tolka fel, även om jag egentligen inte vill.
För jag tror att mina vänner tycker att jag allt är lite rundlagd och samtidigt känner jag mig ofta för fet för att visa mig ute. I mina ögon är jag inte anorektiker, i sådan fall en jävligt misslyckad sådan.
Eftersom mitt liv kretsar kring mat och nu även kring att äta 6 gånger varje dag, hinner jag inte med så mycket mer. Jag ser mitt liv rinna ut i sanden. Samtidigt som livet minskar, så växer jag och blir att tjockare. Vissa människor som jag inte sett på länge, som vet att jag är sjuk, vågar jag inte ens träffa, för att jag är just för tjock.
Många av mina vänner har nog glömt bort mig, det är inte många som hör av sig längre. Förutom Ida, som ständigt står vid mina sida<3 Hon lyssnar på min ångest, min panik och mina besvikelser dagligen. Samtidigt som min värld faller bort, blir hennes värld allt större. Jag sitter på en klinik, äter och känner mig tjock, hon är smal och vacker, går i skolan, träffar vänner och spinner vidare på sitt sociala nät. Jag får aldrig vara själv, utan är i princip under ständig bevakning, hon ska snart flytta med sin pojkvän.
Hur blev det såhär? Jag som började så bra, jag har en utbildning, som jag nu inte ens vet om jag vill använda.
Missförstå mig rätt, även om jag är avundsjuk på min bästis, så är det i en postiv bemärkelse, jag vill att hon ska ha all lycka i världen, för Ida är en fantastisk person. En person som alla egentligen borde få träffa, för det finns ingen som hon. Men jag önskar att även jag kunde få en del av livet tillbaka, alla fester, träning, frihet, sovmornar o s v. Nu har jag nämligen ingenting. Faktum är att jag vet inte längre vad jag vill ha, för jag vill inte leva ett liv som ännu tjockare,
Om jag ändå bara kunde få vara smal.
TJOCKIS
Även om jag har hängt med coola personer på Mando, så är faktiskt Mando en miljö man gärna undviker..
Veckan har väl gått relativt bra, d v s jag har inte missat något.
I söndags flippade jag och flydde matsalen, hade halva portionen kvar.. Fick kompensera det med näringsdryck på måndagen, hemskt. Kände mig jätte utsatt.
Har ändrat matschemat idag, lagt till grönsaker (typ broccoli 70 gram vid lunch och middag) så nu blir det full portion. Dessutom slipper jag juicen vid 10-mellis då :) Ändrade på eftermiddagen och bytte torkad frukt+nötter mot 1 frukt och 2 matskedar russin :) Så har jag lagt till leverpastej som ett alternativ på kvällen..
Visst matschemats har följts, tycker inte heller att jag haft någon speciell aktivitet. Tydligen såg juh vikten inte bra ut, även fast jag följt matschemat, känslig kropp? Har ändå en känsla av att jag kommer gå upp en massa nu.
Igår åt jag på w-base, va lika nervös som förra gången typ. la typ upp mindre mat än förra gången, la väl upp runt 135 gram mat eller nåt. mycket spännande..
Ångesten har inte släppt, idag efter middagen började jag gråta, även fast vi hade ätit wook med ris, så som det var en MASSA grönsaker. Kändes fel.. I måndags pratade jag med mams och sa att hon inte förstod hur tjock jag är och hur tjock jag kommer se ut när jag nått min målvikt, grät en massa.
För jag vet att jag är tjock, jag känner juh fettet på min kropp. Det är så orättvist att jag inte kan få vara smal. fettet bara väller ut. jag orkar verkligen inte det.
<3 till Anna och Rebecca, ni är grymma!
jävla kamp
Har nästan ingen tid att skriva.
Kort sagt så är det verkligen upp och ner, mest ner tyvärr.
Det som får dagarna att går och till och med kan ha jävligt kul, är för att det finns underbara människor att hänga med (ni vet vilka ni är) <3 :)
Gråter varje dag, är arg varje dag. Hatar allt.
Fryser och tappar hår, mycket fascinerande. Vikten är inge bra tydligen, fast ändå känner jag mig tjock..
Ikväll händer det inte mycket, ska väl typ kolla tv. fast egentligen orkar jag inte så mycket annat.
även om jag ständigt tycker synd om mig själv och inte har nåt liv.
nästa vecka ska jag göra lite ändringar på matschemat. Får se vad det blir, vil slippa nötterna och eller framförallt juicen ;) dricker nämligen en massa juice. kommer säkert få sås och grönsaker på schemat också, vill inte :( sås blä..
hur går det för er?
jag=fel
Men vet ni varför? För att det är så förbannat jävla svårt att vara i det här.
Allt som alla säger, tolkar jag fel.
Allt som alla gör, tolkar jag fel.
Alla blickar, tolkar jag fel.
Hela tiden tror jag att allt som händer omkring mig har med att folk antingen inte tycker om mig, eller att dom tycker att jag är fet. Det är obehagligt, inte oki men så himla svårt att ändra.
Så varje dag går jag och blir besviken, känner mig misslyckad och mindre värd.
Varje dag gråter jag över min misär.
Varje dag är en kamp, en kamp som jag egentligen inte orkar utkämpa.
Juh mer jag ifrågasätter, desto mer ifrågasatt blir jag.
Juh mer jag hatar, desto mer blir allt mörkare.
Vet ni vad?
Kanske klarar jag inte det här, kanske går allt åt helvete.
Men kanske går det bra också och jag försöker verkligen nu ge det en chans.
Istället för att skrika nej och att jag inte vill ha och sedan fly.. Kanske jag ska försöka stanna upp och ge det en chans.
Annars kan jag alltid skita i allt och dra till Milano till min kära Angelica, där jag egentligen skulle varit, om jag inte hade erkänt min anorexi.
that's it.
berätta gärna vad som händer hos er, så att jag har nåt kul att läsa ;)
Dagarna blir nämligen SÅ jävla långa.
/H
Anorexiskit
Tänk om jag vågar följa matschemat en hel dag.
Tänk om jag vågar gå upp i vikt, istället för att alltid kämpa emot.
Tänk om jag vågar sluta smygträna eller ta trapporna.
Tänk om jag vågar ta emot den hjälp som erbjuds.
Tänk om jag vågar lite på att tankarna försvinner när man ökar i vikt.
Tänk om allt bara kunde bli bra.
sjuk?
är juh på mando hela dagarna nu, kom hem nyss.. så jag hinner inte skriva så mycket.
har flytt några gånger idag, men det får bli bättre. typ im..
feta jag
jag är värdelös helt enkelt, fetast på mando helt klart :(
depp..
middan tog alldelse för lång tid, ville inte alls =/
skit hatar det här, jag hatar hatar hatar..
Lite svar
Sökte du själv till behandlingen på Mando?
Bor du ensam?
Mitt lägsta BMI vet jag inte exakt, eftersom vågarna i min omgivning försvann, men nog 15.
Jag blev remitterade till Mando av en person jag gick och prata med för att jag mådde så dåligt och med mycket ångest.
Vet faktiskt inte om jag skulle vågat söka själv, blev totalt chockad när jag fick höra att jag skulle på "ätutredning".
Nej, jag bor tillsammans med mina föräldrar, tanken var att jag skulle flyttat när jag avslutade mina studier, men i samband med att jag gjorde det så började jag på Mando. Så då har jag varken pengar och eller möjlighet att bo själv, för då skulle inget fungera.
Har du några fler syskon än din bror?
Vad säger din familj om din situation? Är dom ledsna? Bråkar ni mkt?
Ja, jag har två bröder, men den äldsta bor lite längre bort med sin familj.
Jag upplever att dom tycker att det är jobbigt och är oroliga, eftersom det egentligen inte finns något de kan göra för att hjälpa till. Självklart ställer de upp 100 %, men det är en otroligt svår situation. Min familj bråkar aldrig med mig, däremot bråkar jag väldigt mycket med dem. Jag är oftast arg och rentav hatisk när allting låser sig och jag får panik. Det är skitjobbigt att bli så elak och trampa på dem man älskar.
Hur länge har du levat med Ana? Hur lång tid tog det innan din omgivning fick veta något? Har du några husdjur?
Som mest påtagligt, runt 1,5 år, lite mer.. Min omgivning började märka ganska omgående, men när man är sjuk är man bra på att manipulera och förminska saker. Dessutom låtsas att ens maniska tränande beror på att man vill vara hälsosam o s v.
Jag har inte husdjur just nu, hade världens bästa katt förut, men han är död nu :(
ångestattack
Gick inte bra på 3-mellis, återigen risifrutti+juice+banan. Banande rörde jag inte överhuvudtaget, fick ångest när jag åt och började gråta. Tillslut jag det som var kvar och slängde det, sen vi jag värsta paniken och det kändes verkligen som världen gick under.. Flydde ut med en tjej på Mando och satt ute, hon prata en massa bra så jag lugnade ner mig.
Känner mig bara så fet och fattar inte varför jag ska äta.
Jag vill inte vara så fet, känner mig totalt obekväm i min kropp.
Nu ska jag svara på er lilla frågestund<3
Sen bara måste jag svara på lite kommentarer och läsa hur det har gått för er :)
anorexihelvete
Det kommer inte bli bra, jag vill vara normal, nu kommer jag bara ha fet ångest. Oroar mig redan för allt jag måste äta imorgon. jävla dumma mig.
mando full time
Eftersom allt går så dåligt för mig, har min behandlare bestämt att jag ska vara på mando och äta middag varje dag (först kvällsmellis också men jag kände mig totalt anti och ledsen) dessutom ska jag vara där på helgerna. Så nu blir det lite tufft, vi ska köra 2 veckor och se hur det går lixom.
Idag har jag ångest över allt jag ätit, känns inte alls bra, mycket deprimerande. Kommer att ha ätit typ lika mycket kalorier som jag ska äta på en dag, eftersom jag inte gjort det på sista tiden så känns det rätt tungt.
Men jag kommer gå upp en massa i vikt nu och känna mig ännu mera ledsen.
Jag har säkert ett bmi 16 nu eller nåt, hjälp :(
Jag fattar fortfarande inte varför allt ska vara så jävla svårt, jag vill verkligen bara fly, låååångt bort. Leva på cola light och cigg och bara andas.
Jag kanske ändå inte kommer klara det här, fatta va meningslöst att ha lagt ner så mycket tid på det. Men å andra sidan om jag klarar det, så är det här en investering. Fast ska jag vara ärlig så tror jag verkligen inte att jag kan klara det.
frågestund+fest
Igår blev det fest, lite skumpa och massa dans, va faktiskt ett riktigt bra avslut på den här veckan. Mindre bra idag, eftersom jag mår skit. Vakna med blodsockerfall, insåg att jag var tvungen att äta frukost, så allt var bara kaos. Sen mådde jag jätte illa och kände för att spy, men gick och gömde mig under täcket.
Min bror har varit här idag och vi har bara segat.
Blir nog lite jobbigt att komma tillbaka im, jag har liksom missat rätt så mycket, känns bara dumt och som om jag inte ens orkar försöka.
Det var någon som frågade om jag inte kunde ha en frågestund, självklart kan jag ha det :)
Så skriv gärna och fråga om vad som helst :)
Nu ska jag gå ut och få lite frisk luft och möta min bästis.
