conversion

Jag försöker komma på varför det är så viktigt att vara smal. Jag vet att de som är sjuk, känner precis likadant vad det gäller ens kropp. Frågan är bara, vad spelar det egentligen för roll?
Är det någon annan som bryr sig? Självklart ska man inte vara överviktig, men varför kan man inte nöja sig med att vara normalbyggd?

Samma sak gäller olika storlekar, för mig spelar det otroligt stor roll. Jag blir förtvivlad när jag tänker på att olika jeansstorlekar och vanliga klädstorlekar. Är man inte lika fantastisk, om man har strl 36? Egentligen borde man vara mer fantastisk, för det betyder att man lever otroligt hälsosamt (om man i samma längd som mig). Man äter och tränar precis "lagom" och kroppen får chans att förbränna som den ska. För det är inte sällan jag får ångest när jag tänker på storlekar och att jag faktiskt kommer att ha större storlekar, vilket jag börjar att ha redan nu (och då är jag fortfarande en relativt bra bit i från min målvikt). Igår köpte min mams en otroligt snygg pennkjol från Stockolm i strl 34, jag tyckte den såg jätte liten ut och trodde inte att jag skulle kunna ha den. Den var lite för stor i midjan, men jag kunde ändå ha den, jag menar jag skulle inte tappa den. Kan ni förstå strl 34, på mig? Förut hade jag byxor i från samma märke som faktiskt satt relativt pösigt i strl 32. 

Det är nu frågan om hur man ska värdera saker kommer upp. Jag skäms över att säga att jag kunde ha 34 och att 32 är alldelse för tight. Men faktum är att jag över över 170 cm lång och jag har breda höfter, inte jätte breda, men jag har knappast någon pojkflicksfigur. Inte heller kan man säga att jag är kurviga, för jag har inte bröst att prata om, men likförbannat har jag höfter. Vet ni vad? Om jag skulle vägt 30 kg, skulle mina jävla höftbenen varit där ändå, för det handlar inte om fett, utan om själva benstommen. Sen att jag alltid tyckt jag haft för mycket fett på låren och rumpan, ären annan fråga. Även när jag var som smalast skämdes jag över mina höfter och rumpa, men ändå såg andra mig som fruktansvärt smal, till och med äckligt smal. Även då om jag kunde ha små storlekar i jeans, som inte är normalt för min längd, så är det kanske någon som vägde mer än mig som hade samma, eftersom deras kroppstyp är inte lik min.


Jag försöker lära mig att tycka om min kropp, även om jag som sagt inte uppnåt min målvikt, som är på 58 kg, som jag tycker låter helt fruktansvärt för det är juh nästan 60 kg. Men ska jag berätta en liten hemlighet, jag har en kär vän som har det BMI:et jag kommer att ha när jag är på den vikten och honser fantastisk ut. Vilken tjej, hon är smal, snygg, kvinnlig och INGEN skulle någonsin kalla henne "tjock". 

Jag tror nämligen helt uppriktigt att jag kommer se tjock ut, jag har kollat på gamla bilder, då jag hade den vikten och inte tränade något, där uppfattar jag mig själv som normal - rundlagd.

Hur tänker ni?
Jag skulle behöva lite bra feedback så jag kan lyfta mig och andra ur träsket. 

Har låtit bli att träna alla dagar förutom måndag och tisdag den här veckan.. Å andra sidan har jag gått av en station tidgare när jag varit på väg till Mando och promenerade en bit för mycket i tisdag. Jag vill träna, så himla mycket.. Men å andra sidan vill jag bli frisk också. Skulle vara fantastiskt att inte hata min kropp eller varje dag klämma på mina feta lår..  Bara gå upp på morgonen, duscha, göra frukost äta den snabbt, göra sig i ordning och gå i väg till ett jobb eller nåt som i alla fall är givande.. Dessutom gå i väg utan att gömma sig, våga ha tighta kläder, tighta jeans, utan långa tröjor över.. Det skulle vara fantastiskt faktiskt.


Igår stod jag i över en halvtimme framför spegeln och anylserade min kropp, klämde på allt fett.. Jag tappade bort tiden totalt, hade stått längre om jag inte märkte att klocken började bli rätt så mycket.
Vad är det för jävla liv egentligen?
Den halvtimmen av självhat kunde jag spenderat på att ringa en kompis, pratade med min familj eller nåt annat. Nej jag är totalt jävla självfokuserad, inget över till nån annan.. Jag kunde också ha spenderat den halvtimmen på träning, vilket jag inte gjorde.. Som jag kanske ångrar nu, för allt man gör bli fel hur man än vrider och vänder på det.

Sen satt jag och läste runt lite på nätet igår, lite bloggar och sånt.. Fick panik, finns så många som får vara smala och som peppar varandra.. Blev galet avundsjuk..

Så tjock som jag känner mig och ändå ser inte min vikt bra ut. Hur jävla jävla svårt ska det här vara egentligen?
Varför tycker jag att jag är så tjock? Helvetes jävla skit.. Det är så orättvist att jag lyckades sätta mig i den här skiten..
Jag måste lära mig bearbeta min ångest och mina aggressioner.. För när jag bli arg blir jag inte lite arg, utan jag tappar behärskningen totalt.

Idag har väl gått bra, med tanke på den starka ångesten jag hade i morse.. Visst är det svårt, det tänker jag inte ljuga om.. Dessutom var lunchen en katastrof, fiskgryta med komprimerad fisk + en massa ben.. Så jävla hemskt, jag åt inte upp. Men hellre näringsdryck en sån där shit.

Jag längtar jätte mycket till att jag ska få börja träna.. Hoppas det kommer gå bra och att det inte blir maniskt.
Föresten så träffade jag ännu en friskskriven patient idag och det var superbra, jag kände verkligen att man kan bli frisk helt.. så är det..

Nu ska jag planera lite inför en kär väns födelsedag, måste hitta lite bra idéer :)

Imorse var bussen sen.. Gick av en station tidigare så jag hann ta en cigg på vägen, annars skulle jag bara blivit stressad. Vägning före frukost, hemskar än vanligt, eftersom jag VET att jag har gått upp i vikt.. Jag känner det i hela kroppen, en hemsk känsla. Nu sitter jag och undrar varför jag inte kunde vara nöjd vid 43-45 kg? Vad var dealen lixom? Jag kunde stannat där, fått det bli en balanserad vikt.. Oh samtidigt hoppas jag att jag snart är uppe på min målvikt, för jag klarar inte av att gå upp mer i vikt, jag har nåt min gräns.. Jag menar verkligen allvar, jag skulle kunna lära mig leva med som jag ser ut nu och jag fick lägg på några träningspass i veckan och bygga muskler. Jag skulle till och med kunna låta bli att svälta.. Men kanske äta runt 1500 kcal per dag + träning.. Fan va svårt allt ska vara.. Ni anar inte hur tjock jag har blivit.. Det är ett helvete :(


När går all svullnad ner?
Jag är svullen alla tider på dygnet.. Det ska väl andra inte vara så?

Jag äter och mår dåligt i smyg. Stänger av, om man är glad så syns det inte. Om man är ledsen tröttnar folk.. Jag har tänkt länge att jag ska sluta visa min ångest helt och hållet, alltid ha ett stort leende och bry mig om andra, För det gör bara ännu mer ont när folk inte förstår..

Jag gick i regnet hem idag, kände mig trött i benen, som om dom är totalt slutkörda. Hoppas på bättre väder imorgon så jag kanske kan ta en sväng på söder med mig själv och kanske kolla lite affärer.. Spana in fina höstsaker som kan pigga upp.. Ska försöka låta bli att prova kläder, för jag har nämligen en mani att jag måste prova små storlekar för att se om jag kan ha dom eller ännu bättre se dom hänga löst. Det kommer inte hjälpa mig ett skit att göra det, framförallt inte nu när jag är uppsvälld dygnet runt, vilket jag faktiskt inte förstår varför?

Även om jag så gärna vill fly behandlingen, bli "smal" och känna att jag lyckats med något.. Så har jag faktiskt inte möjlighet att göra det, det skulle vara som att sparka alla dom som hjälpt mig, i ansiktet. Jag vill inte vara elak.. Jag bara så gärna få se ut som jag vill.. Vad det än innebär, jag saknar fortfarande all träning och svält. Låter galet, men så är det tyvärr.. Men varje dag väljer jag att sparka anorexin i ansiktet istället.. För hon har ändå fått för mycket av mitt liv och hon hatar mig mest av alla. Hon kommer aldrig älska mig, inte ens om jag dog för henne, för jag skulle aldrig vara tillräcklig i hennes ögon..

Men likförbannat så hatar jag min kropp och jag vill bara bort från den. Jag vill finna EN mening med livet, snälla?

Idag åkte jag buss, mycket spännade och trångt..

Har gått bra idag, tränade inte i morse, vilket gav en del ångest.. Men å andra sidan tror jag att en höjning på matschemat kommer ge än mer ångest.. För då kommer jag inte kunna låta bli att träna..

Idag ska jag inte göra mycket, vill ut och gå.. men måste försöka låta bli eftersom det egentligen inte ger mig någonting mer än återigen en höjning.

Jag tycker att alla mina kläder sitter tight och det är mindre kul.. Har jag gått upp så mycket i vikt?
Tänk om jag har börjat gå upp i vikt en massa nu, för varför inte? Det är juh inte så otroligt jag kan verkligen tänka mig att jag snart kommer börja lägga på mig rätt mycket.. Även om jag helst inte skulle vara så.. så kan det lika gärna vara så..

Igår gick bra, tog det lugnt hemma med familjen..
Idag tränade jag som vanligt, svårt att låta bli, framförallt när det har blivit systematiskt nu och en del av min morgon..
Ska kanske få börja åka buss för att jag ska få röra mig lite och kunna bli av med träningsmanin.. får se hur allt blir..

jag tror iaf att jag gått i vikt den här veckan, jag känner det, det suger, men upp i vikt ska jag ändå.. kanske är förr bättre än senare? Det är som att jag inte hade räknat med att gå upp i vikt när jag började behandlingen, typ bara bli frisk från anorexin, haha snacka om dum :(

Hoppas att allt ska lösa sig på ett bra sätt, det är hursomhelst förbannat svårare än vad jag någonsin kunde tro.. jag trodde väl att jag kunde äta, men bara valde att inte göra det..


jag vill åka på sensation i danmark i november, lär juh inte vara så stor chans att jag får göra det.. fysisk aktivitet?

Jag måste hitta en lösning snart, det är inte mycket som gör mig glad, oftast blir jag bara sjukligt besviken på människor.

Imorgon ska jag träffa en utav mina bästa vänner, det ska bli fantastiskt, men sen får det vara nog. Jag slänger alla andra planer, jag är störd i huvudet och orkar inte med mig själv.

Det är sol ute, hur fint som helst, men jag kommer ändå inte få njuta av det vackra vädret. Idag är det faktiskt en ultimat promenaddag, även om alla väder är ultimata för promenader när man är sjuk..

Igår hängde jag och bästis, det va skitmys, mycket roliga saker att skratta åt :)

Men idag är jag har jag inga planer, igen.. Så jag är väl inte på sådär jätte bra humör. Jag vill ha massa kramar, men jag tycker inte om det eftersom det känns som alla känner allt mitt fett och jag vill inte att folk ska veta om hur mycket som sitter på min kropp. Lite jobbigt situation, jag är väldig kramig person egentligen.. Varje gång nån tar tag i mig så tror jag att dom gör det för att kolla hur mycket fett jag har på mina armar eller någon annan stans..


Dagens låt är helt klart: Infected mushroom "Becoming insane" hur bra som helst..

Jag har ätit frukost+mellis, hur skulle jag egentligen klara något utan min familj?

Dagens plan är att träffa Ida, typ gå på bio sen ska jag klippa lugg har jag bestämt nu. Typiskt mig att aldrig kunna vänta på något, är alldelse för impulsiv, men det är ok..


Jag skulle vilja ta en långpromenad, eller kanske är det anorexin?
Jag har märkt att mycket av det jag gör är inte längre min egna fria vilja, sånt jag inte märkte före behandlingen.
Då trodde jag att det jag själv som bestämde olika saker och all träning, mat och viktfixering var mina egna val och mer en livsstil än en sjukdom.. Nu börjar jag fatta att det inte är jag själv.. Jag skulle aldrig gråtit innan behandlingen för att jag skulle gå upp i vikt, eftersom jag aldrig ens tillät mig själv att gå upp i vikt, utan det var bara enbart ner jag skulle. om det någon gång händer jag gick upp lite i vikt, blev jag hysterisk och tränade och ännu mindre, tills jag pressat ner ytterligare 4 kg..

Vaknar, kan inte låta bli att passa på att träna, kan inte heller låta bli att fuska när jag mäter upp till min frukost. Eftersom man blivit så skillad på att fuska är det lätt att göra det även om andra i köket. Det skulle inte gå lika bra på Mando, även om man lyckas lite då och då. Sen är det juh knappast jag som lyckas, utan det är anorexin som är fantastiskt bra på att sparka på alla framsteg. Men varje avklarat mål om dagen är i sig ett framsteg, på samma sätt varje morgon som jag vaknar och inte ger mig ut på en promenad är ett framsteg. Helt enkelt all tid som jag la på träning och motion förut, lägger jag nu på att äta, det är otrolig vändning.


Idag händer det nog inte så mycket.. Jag funderar fortfarande på min vikt och vad jag kan tänkas väga. Helvete..


För att fortsätta prata på om yta, så funderar jag på att klippa lugg igen, måste verkligen göra nånting åt mitt hår.
Kan juh alltid prova, mitt hår växer sjukt fort, även fast jag typ tappar hår överallt. Härligt härligt.

Jag blir avundsjuk på folk som går ner i vikt, det är självklart, speciellt människor jag bryr mig om. Samtidigt som jag också vill gå ner i vikt, blir jag förbannad på att anorexin biter sig fast i dom allt hårdare. Ta Anna Banana<3 som exempel, det är en sjukt smal person, men hon fattar inte det själv (såklart) och nu går hon ner mer i vikt och jag vill så gärna att hon ska må bra och känna sig fri. För även om anorexin ger en otroliga kickar och man faktiskt stundtals mår fantastiskt, så är det bara på villkoret att man förlorar sin frihet.


Min mamma och jag pratade om hur det var innan jag kom till Mando, framförallt i slutet av våren. Hon pratade om allt negativt med anorexin som den gjorde med mig, hur kall och frusen jag var konstant, hur trött jag var och framförallt hur låg puls jag hade. Hon frågade mig idag om jag kom ihåg att jag satt vid bordet och inte lyssnade på något dom andra pratade om och lite då och då nickade till.. Jag vet inte, visst kommer jag ihåg att jag frös nåt förbannat, vinterjacka i sommarvärmen och jag kommer ihåg att jag inte orkade någonting. Men själva tröttheten har faktiskt inte släppt ännu, jag vill ofta bara sova. Förut trängde jag undan tröttheten med överdrivna promenader o s v.


 Idag fick jag en otrolig ångest när jag tänkte på min vikt, vad väger jag nu?
Hur ska jag klara att gå över 50 kg? Väger jag redan över 50 kg? Vad vägde jag egentligen när jag kom in?
För jag har kommit på att jag troligtvis vägde 2 kg mindre (störd våg), vilket gör att jag vägde ännu mindre efter ett tag i behandlingen. Varför kunde jag inte uppskatta det?
Ja det är inte normalt att ha ett sådant lågt BMI, fast man kan ha betydligt lägre, men ändå kroppen fungerar juh faktiskt inte som den ska vid en sån vikt. Den fungerar juh inte ens nu perfekt och då äter jag ändå 6 mål om dagen.

Jag kunde inte låta bli mina töntiga sit ups den här morgonen heller.
Måste skärpa mig ihelgen, annars höjer dom mitt matschema och jag vill inte lära mig äta mer än vad som är normalt.

Idag har jag vart i stan med en annan tjej från Mando. Vi gick runt och kollade i affärer, vilket jag inte har gjort på hur länge som helst. Kan ni fatta hur skönt det var att få promenera runt? Även om det inte ens var mycket, old times.
På en gång känner jag att motståndet för att äta växer, det är lixom fysiskt och inte bara dumma tankar.

Jag vet all aktivitet jag gör ger mig faktiskt ett maniskt beteende, vissa kanske kan klara av att hitta balansgången, men inte jag. Kanske är jag en svag person eller en person som försöker få ut så mycket som möjligt av alla situationer..

Imorgon är det sista dagen på Mando för den här veckan, helt fantastiskt :) jag ska verkligen försöka sova ut lite på lördag, mysa framför tv:n och hitta på lite givande saker.

Egentligen skulle jag vilja skippa maten, köra några träningspass, dricka cola light och avsluta kvällen med en massa skumpa och dansande. Shit vad jag är hälsosam, helt otroligt.


Jag längtar i alla fal fortfarande en massa tills jag kan få aktivitet på mitt schema, mycket spännande :)

Idag ska jag åka till stan, mycket spännande :) Hoppas på att få promenera runt lite och få lite av den friska höstluften..

Allt har väl gått bra idag, med matschemat och så. Är bara totalt omotiverad, jag fattar inte varför jag ska behöva gå upp en massa. Samma gamla fråga som alltid.

Tränade lite i morse, varför vet jag inte. Hur skulle jag må om jag inte gjorde det?
Varför utvecklar man ständiga manier?

Varfje dag är det som ångesten som kommer över mig som ett band över brösten. Hela kroppen fylls med obehag, varför blir det så? Varför kan jag inte bara vara helt jävla normal och gå till mitt jobb, äta, träffa vänner och bara vara normal?

Nu ska jag gå ut och röka.

Jag hittade gamla bilder, som en av mina bästa kompisar skickat till mig, när jag kom hem från nån resa eller nåt liknande för några år sedan. Hjälp, fick bara mer panik, snacka om rund, jag var INTE smal. Alla ljuger bara som säger annat, varför? Varför kan inte alla bara vara ärliga gentemot mig, precis som jag faktiskt är emot dom?

Jag vill verkligen inte se ut så igen, iofs vill jag inte se ut som jag gör nu heller för den delen.. Jag vill bara vara smal. Därför blir maten min fiende, det handlar inte om hur den smakar o s v. Smaker är lätt att vänja sig av vid, det är enbart kalorimängden som spökar.

Varför kan inte alla bara säga ärligt hur jag ser ut, eller för den delen såg ut. Jag blir bara så jävla förvirrad och misstänksam.. När jag var ganska vältränad förut såg folk det och sa det, lite av det kunde jag också se. Jag kunde däremot inte se att jag hade vältränad mage, jag såg även då bara fett.. Men det fick jag höra att jag hade också, vilket egentligen är rimligt med tanke på hur mycket jag faktiskt tränade.. Men allt är vad man själv ser, man tycker juh på nåt sätt att man faktiskt är mest ärlig emot sig själv..  

Idag åkte jag med en pratglad taxichauförr

Han - Åker du till Novum varje dag?

Jag - Ja

Han - Hur länge har du gjort det?

Jag - Några månader..

Han - Det är bra, så du kan bli frisk och lära dig äta!

Det är det där jag inte fattar, hur fan kunde han veta det, han har aldrig kört mig förut. Novum är en miljon saker, bra gissning.. Skönt att i alla fall inte bli påhoppad med massa obehagliga frågor i alla fall..
Vi prata på om hans jobb sen, så det kändes lugnt och dessutom var jag framme jätte tidigt så jag slapp all stress..

Idag har jag följt matschemat, men jag kunde inte skippa mitt lilla träningspass. Allt blir så fel, för det ger ingenting, det är knappast så att jag kommer gå ner i vikt eller stå still, men däremot får jag ett än mer maniskt beteende..


Jag börjar tänka allt mer på vad jag ska göra med mitt liv. Har jag några mål eller finns det något jag kan sträva efter, samtidigt som jag arbetar mot ett friskt liv.
Ibland ser jag mig inte ens själv som sjuk, jag är inte en sån person. Dessutom känner jag mig alldelse för stor för att få diagnosen anorektiker.


Jag vill kunna resa, även om det bara handlar om några dagar, vill jag kunna få upptäcka en ny stad, slappna av. Gå promenader, sitta och dricka kaffe och bara njuta att vara ledig. Fast jag vet att jag måste upp i vikt för att få göra en resa och det är då det krockar lite. Men nu börjar jag säkert gå upp mycket i vikt, med tanke på att jag äter otroligt varierat för att vara jag. Idag åt jag till exempel köttfärslimpa med kantareller och potatis. Jag anstränger mig hela tiden, jag tar leverpastej på en smörgås på kvällen istället för bara mjukost, vilket är en kamp i sig eftersom leverpastej innehåller runt 15 kcal mer per matsked. Låter löjligt och ingen "big deal" men det är ändå något som betyder en massa för mig.

Jag har gjort framsteg, jag dämpar inte längre min hunger med cola light. Jag går inte heller upp mycket tidigare på morgonen för att ta en promenad innan jag åker i väg. Jag äter frukost, jag äter lunch, jag äter middag och mellanmål. Jag äter tillochmed lagad mat två gånger om dagen. Ändå är det svårt, svårt att vara bekväm i sig själv, svårt att inte jämföra sig. Svårt att vilja existera.

Allt är planering, ständigt räknande.. Jag la på lite för mycket grönsaker, vilket gjorde att det blev lite mindre potatis.. Jag insåg att maten som serverades blev mindre kalorier om man tog med såsen, som innehöll knappt nånting, istället för utan (eftersom det skulle bli mer).

Varje dag väljer jag det brödet som är minst kalorier i, jag fuskar med matskedarna med russinen, fuskar om ingen ser när jag lägger upp på mandometern.

Varje dag räknar jag alla kalorier, flera gånger om, räknar, tänker och "sparar".
Varje dag har jag ångest.. För varje dag möter jag min spegelbild, mina feta armar, min mage, min dubbelhaka och mina lår. Det är patetiskt att man kan ha så mycket fett, när man är på en vikt som jag egentligen, jag förstår verkligen inte det. Jag börjar tro att min skelett väger väldigt lite. Så kan det faktiskt vara.


Jag tränade som sagt lite i morse, ska försöka låta bli imorgon.

Nu har jag i alla fall fått bekräftat att jag inte gått upp i vikt som jag ska någon gång under behandlingen, man ska öka 0,4 - 0,6 kg per vecka.. Well hur mycket har jag ökat? Vad händer om jag inte tränar?