conversion

Tror Ni att jag åkte till stan?
Nej istället satt jag hemma och hade panik, ångest och grät. Mycket givande, var helt klart värt det..
Herregud varför ska allt vara så jävla svårt? Hur ofta ställer jag den frågan egentligen?

Nu sitter jag här obekväm i min kropp och obekväm i mitt liv, för ingen har tid med mig.
Jag försökte höra av mig lite till folk, men det är ingen som har lust att träffa mig längre. Förutom Ida och henne hann jag juh inte se, för när jag väl samlat mig tillräckligt var klockan halv fyra.. Bra jobbat, verkligen. Jag är en jävla idiot, tänker inte höra av mig något mer till några heller. Folk som vill hänga med mig, kan fan put some effort och höra av sig själva.

Känner mig sjukt besviken och ledsen på allt.
Hade jag vetat att jag skulle sitta hemma själv varje fredag och lördag, i princip, hade jag lika gärna kunnat fortsätta som förut, för då hade jag åtminstone tränat och supit ner mig.

Jag menar inte att vara bitter eller så, det handlar inte om anorexin som pratar. Utan det är ren fakta.

Idag ska jag åka till stan och träffa Ida.
Det ska bli riktigt nice att gå runt lite och titta på olika saker.

Jag tror också att jag behöver komma in bland människor, så att jag slutar att skämmas över min kropp.

Har ätit frukost, vaknade kvart över åtta typ.. Snart ska jag äta mellis.. Mycket ätande..
Jag kan garantera er att jag uppriktgt trodde att jag skulle gå 5-10 kilo ganska omgående om jag åt såhär mycket som jag gör. För jag äter väldigt mycket, jämfört med förut.

Ska gå och ta en cigg nu, samla tankar lite.. Jag fattar inte att jag blir SÅ glad när jag får äta kalorisnåla saker.. Snälla försvinn dumma tankar, annars kommer jag aldrig orka det här..

Just det angående pannkakorna som kommer jag behöva äta dom på torsdag igen.. samma torsdag har jag även digestivekex som 10-mellis, torsdagar är onda dagar. Jag ska äta sås till kycklingwooken på tisdag.. jobbig vecka väntar, eftersom jag har lovat att ta ett njalla-tunnbröd också..
Haha fan va jag är patetisk!

Allt jag gör är att räkna och analysera. shit det är bara så dumt allt, jag vet inte om jag pallar.. nej..
försöker hela tiden, men det mesta är bara fel. jag blir så ledsen på allt.

Varför sitter folk och lämnar ut sig på nätet, typ beklagar sig själva på olika sätt, enbart för att söka uppmärksamhet?
Jag blir så ledsen, så störd och jag tycker inte om att bli störd av andra. Jag fattar inte att folk tycker själva att dom är fantastiska men låtsas att dom är tvärtom, för att andra ska säga att dom är grymma.
Jag blir totalt jävla less, framförallt när man själv sitter i skiten och hatar sin feta kropp. För jag tror på riktigt att jag är fet, jag får ångest när jag ser smala personer, eftersom jag vet att jag inte ser ut som dom.
I mina ögon, så kämpade jag inte tillräckligt. Jag anser mig själv vara en förlorare, misslyckad och utan mål.

Kan folk SNÄLLA sluta glorifiera anorexin, det är skitjobbigt.
Sluta eftersträva nåt du inte har, visst man kan banta ner sig rejält men ändå faktiskt se att man är smal.
Men en anorektiker gör inte det och kommer ALDRIG att göra det.

Vad fan är det för värld vi lever i egentligen?
Jag vet inte ens om det är värt att leva i den här skiten.

Jag vet inte om jag vill det här, jag tror inte det.. Det känns inte så alls just nu.. Varför ska jag kämpa för att ta bort mig? 
För det är att to bort mig och den jag är, som det handlar. Hela mitt skyddsnät, slits sönder och bryts ner lite för varje dag och det känns inte alls bra.

 Jag börjar att känna mig mer och mer obekväm i mig själv och den jag ä nu, i takt med att jag äter mer och går upp i vikt.
Närmare 40 kg sträcket är bara ett minne och jag är ingenting.

All mat, kalorier och viktökning tär på mig och på mitt jag. Jag försvinner långsamt som person, men växer rent kroppsmässigt, växer i den normala rollen. Men jag är inte normal, det är inte så jag fungerar, jag är en extrem person, hur ska jag kunna visa det på ett sätt som jag själv kommer att trivas med? Inget kan väga upp det gamla, som jag sakta men säkert går ifrån nu.

Jag vet att alla kommer säga nu att det är anorexin som slår tillbaka.
Kanske sant, men tänk om det inte är sant?

Tänk om jag grund och botten är en sådan person som på ett destruktivtsätt bygger en barriär kring min personlighet, som enbart yttrar sig i svält och jakten på att vara smal?

Tänk om jag är en person som inte vill vara nöjd med mig själv, eftersom jag bär på ständig rastlöshet och anorexin hjälper till att bota det. Värt att nämna är att anorexin har gett mig lika mycket kickar och lycka, som kärleken, om inte mer. 

Nu säger jag inte att det är dans på rosor, tro mig, jag vet att mycket av tiden är tvärtom. 
Men varför har det gått så bra att leva så i sådana fall?

Jag är rädd.  

Kaloririka måltider idag, lunch pannkakor med sylt, middag falukorv + penne. hjälp mig. känns så hemskt, fast jag vet normala människor äter så ibland också. för im kommer jag äta fisk o kokt potatis. men jag är så jävla rädd för att gå upp i vikt, det är min värsta mardröm som går i uppfyllelse.. jag är inte som alla andra, jag är jag, jag ska kämpa mot att bli smal inte äta såhär jävla mycket, det passar inte mig. jag har ingen karaktär att väga upp allt mitt fett med..

jag önskar jag kunde orka, men jag vet inte hur jag ska göra det.
jag är ingenting, jag har ingenting kvar. alla mina vänner försvinner bort och lyckas med sina saker och det enda jag gör är att äta och bli ännu tjockare.

fattar ni inte att jag är fet, det är inte meningen att jag ska ha diagnosen anorexi, det måste vara nåt fel. allt fett syns i överflöd, jag hatar det, jag hatar min kropp. jag klarar inte ens att jobba, för jag för patetisk för att lyckas följa ett matschema.

jag vill inte mer, jag orkar inte.
hela fucking tiden måste jag gå emot det jag själv vill och hålla på att låta bli att träna, gå och svälta. det är bara sjukt. jag är ful och fet nu. jag kommer se ut som ett jävla äcklo vid 58. 

fan. 

Jag åt dom äckliga pannkakorna, flyttade på mina digestivekex till im.. det krävs planering, alltid.
dom smakade fett och socker.. fick SÅ grym ångest efter,hatar att sitta och fyllas av ångesten och bara gråta.

kunde inte låta bli att ta mina mått igår.. insåg att jag inte blivit fetare.. men min hjärna säger att jag är fet och det är!

Försöker bestämma mig för hur allt ska bli, det skulle vara skönt att ha ett mål. Önskar att jag kunde starta allt på nytt, ut med det gamla och in med nya. Har i alla fall bestämt mig för att färga håret brunt och klippa lite rockigare frisyr, typ kantigt kom vi på idag att jag skulle ha :)

Det har gått bra idag, fast har haft ångest, framförallt i morse som alltid.. men det löste sig, fick lite luft och chans att prata av mig och höra peppande ord.
I morse var mina lår återigen tjockare än vanligt, varför?


Jag försöker förstå andra människor, människor som vill vara sjuka, för på ett sätt vill jag fortsätta vara sjuk. Men här kommer det en liten skillnad, jag är sjuk och jag ville inte bli sjuk från början, jag såg mig själv inte som sjuk. För mig är sjukdomen en identitet, som en livsstil. Folk som försöker banta ner sig och som peppar varandra helt åt helvete, är i mina ögon, så fruktansvärt fel ute. Jag blir helt chockad, jag kan inte påstå att jag blir ledsen, för jag kan inte sörja för andra människor som frivillgt sätter sig i skiten.

Mycket har jag själv gjort i mitt liv som är konstigt och inte okej, men jag har lärt mig av mina misstag och förstår att jag inte ska begå samma misstag igen. Det verkar som alla "galna" bloggar där ute bara peppar varandra till misstag, vilket för mig är helt oförståeligt.

Dagens frågor:
Ska jag våga ta pannkakor im? för annars blir det fisk igen, dessutom lax, eller nåt fläsk..
Ska jag våga ta en njalla tunnbröd? jag tror fan att jag vågar det.
Hur mycket väger jag egentligen?
Varför är mina lår så feta? Jag menar jag kommer inte kunna gå när jag väger 58 kg för mina lår kommer gå ihop, och jag kommer få skavsår.
Hur ska jag låta bli att träna?

Mycket givande frågor, stora frågor kräver stor svar, som jag brukar säga ;)
Jävla I-landsproblem, kan jag inte bara bli normal.

Jag blir så arg, har kollat lite bloggar om personer med diverse ÄS.
Herregud vad är det som händer?
En person skulle betala pengar i en burk för varje kaka/godsak hon åt.
Dessutom straffa sig själv på andra sätt.
Jag blir helt chockad, för mig har det aldrig ens varit på det sättet, kanske i början och visst kände jag mig äckligast i världen om jag nåt onyttigt, vilket jag kompenserade genom att spy och träna och svälta (att jag åt onyttigt hände inte ofta för den delen heller, utan det var när min kropp var slutkörd och näringsdepåerna mer än slut).

Jag fattar inte hur folk tänker, men vet ni vad det värsta är?
Att andra sitter och kommenterar dessa bloggar, bara peppande kommentarer om hur fin personen kommer vara när den går ner till undervikt och vilka smarta tips personen hade.
Väldigt smart, mycket givande att handla på det sättet. Jag har själv varit på botten, men som jag sagt tidigare skulle jag aldrig delat med mig av mina tvångstankar eller beteenden, dom var för mig pinsamma och MINA.

Nej nu ska jag gå och äta kvällsmellis.. Jag var bara tvungen att skriva av mig, eftersom jag fick en smärre chock och jag är på viktuppgång och dom kämpar åt det motsatta.

Igår var helt super, mycket trevligt att bara hänga och snacka en massa..
Missade som sagt kvällsmellis eller ersatte det med 2 glas skumpa, vilket var nån hit enligt min behandlare.. missade frukost i morse.. slapp ersätta.. vilket enbart gör att jag känner mig tjock..

jag är så nojjig över min vikt, jag har lixom ingen aning om vad jag väger. Jag vet att det inte ska spela någon roll, men tro mig det gör det.. Jag ska upp till 58 kg, det känns skit! men å andra sidan kommer jag vara frisk då och inte bry mig, jag kanske stannar på 56 kg och är frisk för den delen också. vi får helt enkelt se!


mådde illa som fan när jag åt tio-mellis.. min kropp börjar juh vänja sig vid att få 6 mål om dagen och då hade juh gått lite väl lång tid i mellan.. även om jag hade lågt blodsocker, fick jag en otroligt styrka, jag flög uppför trapporna.. det är då jag förstår beroendet av att knappt äta nåt och att träna.

anorexi är verkligen som en drog, det är helt stört!

jag har fått belöningsschema, ska kryssa i för varje dag jag klarat att inte träna. det blir bra ;)
måste äta mellis på 15 min.. det är skitsvårt idag tog det typ 30 min.. fast det var en segt mellanmål.. risifrutti+äpple+juice.

nu ska jag sätta mig ute och ta en cigg.
fan jag känner mig bakis, jävla klenis lixom.. är jätte sugen på cola light :(

Jag är och firar bästis.. midag blev 7 bitar sushi, vilket var jätte gott ;)
kvällsmellis blir skumpa.. hinner inte säga så mycket nu.. annat än att det är skönt att få dricka lite och bara slappna av och kanske försvinner tankarna lite..

jag är fortfarand tjock.. men that's life!

Bussen var sen, jävla stress.. Fick kasta i mig frukosten typ.. vill verkligen inte ta upp andra människors tid, hela tiden olika krav på sig själv. anpassa sig i mängden, försvinna. samtidigt som jag vill vara så smal så att allt ser mig, men det är juh bara mitt skal.. inte visa nånting annat. jag ler och säger att allt är bra.. nu har jag jätte mycket ångest. varför tog jag klänning i morse? det är typ inte oki. hej fett... hade tänkt att gömma mig i värmejacka.. men ingen fungerar eftersom jag är så sen..

helvete jag dör snart tror jag..
jag tränade igår (precis som jag planerat) väntade tills ingen kunde höra mig.. lyckorus att få träna..

när jag svalt så kunde jag se fram emot att få äta sådär nån gång ibland.. när jag kunde tillåta mig vara värd det.. kunde planera i flera dagar.. helt patetiskt, ja dålig anorektiker, men så var det. nu ser jag fram emot att få svälta.. för svälten är så jävla mycket härligare än att äta.. det är fantastiskt. att jag åt sådär ibland, var när kroppen inte pallade mer.. när jag behövde göra ett försök till att fylla på näringsdepåerna.. då hade jag ett otroligt sug... sug efter nånting nu? nej.. jag äter juh hela tiden.. balanserat, kanske man ska kalla det egentligen..

nu ska jag fly ut,,
jag funderar STARKT på att fly i eftermiddag.

Min mage håller på att dö, på allvar nu.. Jag klarar av gröten och tio-mellis bra.. sen kommer maten på lunchen och då går det bara utför. jävla krampmage. Jag ser helt gravid ut.. Jag tycker gravida tjejer är jätte vackra, för dom har en liten bebis i magen.. Enda skillnaden jag har ingen bebis i magen.. Jag kan inte ens få nån bebis i magen.. inte som läget är nu.. åh nog om det.. det är helt enkelt inte kul och vara uppsvälld och ha kalasont.. jag känner mig helt låst.. Mest kanske för att jag ville smygträna.. hade nämligen gjort en liten planering.. för det är förbannat tungt (hrm) att öka i vikt..

Sitter och dricker samarin, hoppas det funkar bra :)

Annars har jag inte gjort så mycket nya saker.. tänkt en massa som alltid.
Försöker hitta motivation, döda elaka tankar och självhata. Hata min kropp lite till, jämföra min kropp med andra människor kropp. Totalt dött och innehållslöst.

Men som sagt, som jag sagt tidigare är min motivationspelare nu att få börja träna. Gäller helt enkelt att komma in i ett bra mönster.. Jag fuskar juh inte längre och det är skitläskigt. Om det blir lite mindre i nåt mått så beror det mer på osäkerhet och rädsla för att överfylla måttet. Men jag tycker att gör allt nästintill perfekt.

Jag är så jävla rädd att jag ska tappa min identitet.. Vem är jag utan min sjukdom?

Jävlar va jobbigt det är att ständigt ha så ont i magen och vara så svullen.. Det kommer ta runt 2 månader till, innan det blir bra eller bättre.. Jag dejtar min vetekudde konstant nu, så fruktansvärt störigt.. Eftersom jag kan inte göra någonting, typ gå ut och festa eller så.. för min mage bromsar mig totalt :(
Tur för mig att paps fick en vetekudde för några år sen.. Den är så varm och snäll, ja man skulle kunna kalla den för en älskande varelse.. Den myser i micron och eldar upp sig och ställer dessutom alltid upp. Den försöker alltid göra sitt bästa.. Ja, jag <3 vetekudden 4-ever.


Imorgon är det i alla fall Idas<3 födelsedag! Jag har köpt presenter och så ska jag bjuda på sushi.. Ja det är ett säkert kort, istället för en fet pastarätt.. Men Ida älskar faktiskt sushi och vi ska ha en mysig födelesdag, dessutom med en del skumpa :)

Jag är ändå nöjd med mig själv att jag verkligen försöker, för snart kommer jag kunna uppskatta och bli glad över andra saker, som inte enbart har med vikt och mat att göra.. Visst skulle jag gå ner i vikt, skulle jag fortfarande glädjas, på samma sätt som när jag får en kalorisnål maträtt eller när jag sluppit ett mål och kanske fått en promenad.. Jag vet att jag faktiskt hör vad folk säger nu, det är ett stort framsteg, inte längre totalt apatisk och inne i mig själv. Men det kan bli bättre, därför är jag skyldig att bli frisk så jag kan ge tillbaka åtminstone en liten del, av det som alla andra runt omkring mig, har gett mig.

Men fortfarande tänker jag inte gå runt med onödigt fett på kroppen.. Nej ska jag vara normalviktig ska jag i alla fall ha muskler, för egentligen så älskar jag att träna. Jag älskar att känna min helt slut i kroppen och sen se resultat vecka efter vecka genom att jag ta mer och mer vikter.. På samma sätt älskar jag hästar och att rida och det är inte min sjukdom, det är mitt hjärta<3

Det blåser ute, det är helt perfekt väder egentligen, som en symbol för stormen som pågår inom mig.
Jag sitter och planerar flykter nästa vecka, hur jag ska slippa olika måltider, om jag ska pressa mig själv igen, bara för en dag och se om det fortfarande inte lika lätt som för 3,5 månad sen..

Jag drömmer jobbiga drömmar på natten, drömmar om mat och vikt och att jag ofta är ute och reser.
Jag försöker tänka positivt, börja se värdet av andra saker än kroppen. Men det är förbannat svårt.. För jag vill juh så gärna vara smal.. Samtidigt vill jag vara mindre på Mando, för jag vill få chansen att inte påverkas av den sjuka miljön.. Istället är jag då rädd för att vara borta en längre tid, för att då kommer alla verkligen se hur mycket jag har gått upp i vikt..

Hela tiden står jag och velar om jag ska fuska eller inte.. Jag håller mitt avtal, eftersom jag kan inte bryta det, inte när jag har gjort det med en person som jag bryr mig om och som är i samma sits som mig. Samtidigt tänker jag FAN varför fuskar jag bara inte.. Men fusket kommer inte göra mig smalare, jag kommer ändå gå upp i vikt och det enda som händer är att jag blir mer manisk.. Dessutom vill jag inte ha en höjning på mitt matschema.. Jag vill inte lära mig att äta mer för att sen minska när jag kommer upp på rätt vikt.. Det skulle nog inte vara så bra, känns rätt så obalanserat..


Jag tänker inte lägga upp någon bild på mig, jag la upp en bild tidigare med "rosa bollar" på huvudet ;) Det får räcka.. För det här är varken en modeblogg eller ytlig blogg.. Utan en blogg där jag skriver om mina djupaste problem, dessutom tror jag folk börjar jämföra sig med mig, på ett eller annat sätt.. Vilket kan vara dåligt både för mig och för andra..
;)

Att få ont i magen varje gång man har ätit är inte oki.. Inte heller oki att några timmar senare äta ett stort mål till.. Ibland undrar jag hur jag ska klara det här. Alla mina drömmar krossades i och med behandlingen, även om behandlingen kom precis i "rättan tid". Jag vill ut och festa, dansa och dricka vin.. Jag vet inte jag kan hantera det bara.. Känna sig så fet.. Rulla in på stället.. För kläderna sitter inte lika pösigt som då gjorde för kanske 6 kg sen..

Jag tror att jag är uppe på den vikt nu som jag uppnådde nån vecka i februari, jag fick panik.. Herregud vad hade hänt.. Jag hade varit på semester och tiden innan hade sjukdomen lika starkt grepp om mig. eftersom jag var säker på den vikt jag hade.. Jag gick ner 4 kg på väldigt kort tid.. För den paniken jag hade, jag grät bara, gömde mig i mjukisar och powerwalkade till stan och åkte o pluggade. fick panik när en av mina bästa vänner bjöd mig på ett äpple.. Var jag värd ett äpple?

Samtidigt då blev min "förbjudna lista" allt längre.. Kanske var det då allt gick utför ordentligen, stark ångest.. Ett otroligt självhat.. Ständig panik.. Enda gången jag kunde må bra, vad när jag tränat riktigt mycket och inte ätit nåt. För då var jag värd att äta nåt. Samtidigt all press från jobb+skola.. Hysteriskt.

Det här är en otroligt skör gräns för mig, det vet jag om. Jag vet juh inte vad jag väger, men jag kan känna på ett ungefär.. Jag har inte alls lika lågt BMI längre.. Nu är det bara att hoppas att jag pallar ta mig över gräns och komma in på det trygga området. Inte stå och tveka vid gränsen, för då dras jag tillbaka till den mörka gropen.. Som är både min identitet och det jag älskar så mycket.

En till sak som arbetar emot anorexin just nu är att jag och en annan tjej på mando har ingått en pakt, vi får nämligen inte fuska med måtten. Lite innan hade R<3 bestämt sig för att göra samma sak, så vi är 3 stycken :)
Det är en kamp varje gång, inombords, men jag kan inte fuska, eftersom jag skulle bryta avtalet.. Avtal är till för att hållas..

Nu gäller det att kämpa på..
Jag hoppas också att är jag väger 54 kg (helst mindre) att jag ska få börja träna :)
Gym here I come, jag ska träna med min bästis.. Först kanske bara 1 timme i veckan, men normalt är väl att träna 2-3ggr per vecka och det kan man faktiskt göra mycket på :)