conversion

Idag har gått bra, motivation i morse, eftersom igår var en bra dag yes.
how ever, nu börjar motivation falla och jag tror att jag behöver ett break. funderar faktiskt på att dra hem och sova, vila upp mig. stannar till lunchen och sen får det nog vara slut på dan. för annars bangar jag frukosten im, så får se hur jag gör, vilket som är bäst. för jag pallar inte en hel vecka med det här.

hej hopp jag har nog gått upp några kilo på några timmar.

Det har gått bra idag, tränade lite i morse o så.. men inget överdrivet. Försöker att lugna ner mig.

Jag har fortfarande problem med näringsdrycken.. men det kommer väl gå bättre det också..

Ska hänga med bror idag och Ida.. så det blir trevligt.

Är skittrött och skulle bara vilja sova.. Har verkligen lust att skit i 3mellis, jävla kaloribomb typ :(
Men inget blir juh egentligen bättre av det.. men jag vet inte.. har man några bra dagr väntar veckor av extrem ångest och uppgivenhet..

"Somliga säger, vi lever i evighet, fast döden är det sannaste som de vet"

Idag har allt gått bra, helgen är flutit på utan träning och mer spelats av ett försök till att vara motiverad.
Även om tankarna bränner likt öppna sår, så väljer jag att stänga av.

Jag smuttade på min näringsdryck idag och sen smög jag och hällde ut den.
Allt som allt, utan fusk, så har kaloriintaget nog blivit alldelse för lågt, inte för lågt för att bara vara hemma, men för lågt för att gå upp i vikt och även för att ta en promenad.
Problematiken ligger givetvis i mitt sätt att se på mig själv, jag ser en person som skulle må bra av att gå ner 5-10 kg, mitt BMI säger något annat. Även om folk ser att jag gått upp i vikt, vilket gör fruktansvärt ont, tro mig, så vet jag att jag att jag ska gå upp en del till. Än är jag kanske bara halvvägs och ångesten är stark för att öka än mer, hur kommer jag se på mig själv?

Varje morgon vaknar jag med tankarna, eftersom drömmarna speglar likt mardrömmar, mina värsta farhågor.
Varför det spelar en sådan stor roll, är just för att jag är sjuk och inte kan se på min kropp rationellt, men när väl den sjuka sidan tar över, låser det sig.

Jag vill inte ha den ångesten när jag är normalviktig, det är därför jag pressar mig nu, jag kan pressa mig mer, jag är skiträdd för att gå runt med en normalvikt och ha den ångesten jag har nu. Dock verkar det som att många av de tankar jag har, beror just på min vikt jag har nu.

Jag tror att många inte förstår hur länge jag varit sjuk, det är inget man går och skyltar med, dessutom finns det andra som varit sjuka betydligt längre. Men jag anser ändå att 6-7 år är tillräckligt länge, för att ändra ett beteende i en handvändning.

Jag var alltid den där smala tjejen, som utvecklades sent, så sent att det var först sommaren till nian som jag började att växa på allvar, innan det var jag väl dryg 158 cm lång. Att jämföra med mina 171 cm idag, är det en relativt stor skillnad.
Innan jag började att växa, ville jag mest av allt i världen gå upp i vikt och se ut som alla andra, få bröst och rumpa och kunna passa in. Men när jag väl kom dit och faktiskt helt plötsligt hade en normalvikt, var det inte lika roligt längre. Det fungerade ett tag, sen började alla tankar smyga sig på och jag började träna en massa och äta mindre, fast då hade jag kanske ett kaloriintag på runt 1300 KCAL om dagen. Självfallet gick jag ner i vikt och min mens försvann, skolsyster sa att jag skulle gå upp ett par kilo, vilket jag också gjorde och så var det inget mer med det.

Efter det etsade sig tankarna allt mer fast, jag gick upp till en normalvikt, men gick sedan ner till kanske 50-49 kg. Så fortsatte det, jag började festa en massa och flyttade till Milano, där åt jag, men ätstörningen fanns kvar, jag åt och spydde och promenerade en del, även om det inte går att jämföra med mina milslånga promenader före mando. Jag gick återigen ner i vikt, för att sedan gå upp i vikt, jag började att plugga i Uppsala och ångesten blev starkare, jag åkte till NY och arbetade med ett skolarbete. När min kompis satt och stillade sin bakfylla med godis och pringles, innan vi skulle återigen gå ut, tränade jag skiten ur mig och ursäktade det med att det var bra att detoxa kroppen.

Efter NY gick det återigen utför, men den här gången blev det allt starkare, jag kunde inte komma ur det, för jag ansåg det inte som ett problem, kilona rasade, promenaderna blev längre och jag var bäst i världen.
Jag blev i allt sämre skick, även om jag döljde det bra, folk var oroliga och jag sa att det berodde på stress. Jag fick feber i omgångar i flera månader och missade en massa i skolan. På min praktikplats undrade de om jag verkligen orkade träna, eftersom jag in åt. Men jag åt, självklart åt jag, det var bara att jag inte var den typen som åt pasta med pastasås, även om folk inte köpte argumentet, så vilka var dem  att ifrågasätta en vuxen person de knappt känner?

Så nu sitter jag här, det är slutet på en helg som varit lugn som de flesta helger ter sig vara nu, jag orkar inte längre stilla min ångest med alkohol. För ångesten för kalorierna är än starkare.

Det är dags att få revansch, ett nytt liv, jag har alla möjligheter i världen att skapa mig ett liv som jag vill leva, som inte påverkas av hur någon annan är.
Jag är i en behandling som faktiskt gör folk friska, att bli frisk själv hade varit en omöjlighet för mig, som ni kanske förstår om ni orkar läsa hela inlägget.

Jag ska ge det en chans, för passar det inte vet jag att jag är tillräckligt stark att hamna i skiten igen.
Vägen är lång, längre än vad jag från början trodde, men jag orkar gå den en bit till, för vad är egentligen några månader av en evighet?

Jag får fortfarande grym ångest av mina näringsdrycker. grät nästan under frukost och efter.. mycket roligt.
annars har det väl gått oki. igår lät jag sjukdomen ta över, igen, vilket bara är totalt dumt.

å andra sidan idag så följde jag min mandometerkurva och det funkade bra. det gäller att pressa sig själv, för jag vill inte låta mando bli mitt liv. det är så mycket ångest här.. jag har otroligt mycket ångest för den delen också..

helgen blir lugn, ska fokusera på mig själv.

för just nu är allt skitjobbigt, kanske därför jag lyckas med att göra framsteg, eftersom jag stänger av totalt.

är så himla trött så ska nog gå o sova lite haha..

Saker ger mig ständig ilska och ångest. Det behöver verkligen inte vara något märkvärdigt, bara något som rubbar min sinnesstämning. Mycket visar jag inte utåt, utan faktum är att det mesta ger jag utlopp för inombords, vilket gör att det kan vara svårt att egentligen veta hur man faktiskt ska reagera i olika situationer.

Varje morgon försöker jag fly min näringsdryck, jag är alltid ensam kvar vid bordet och är totalt omotiverad.
Däremot har jag druckit den igår och idag utan större problem, vilket kanske betyder att det kommer att gå lättare.
Mitt motstånd beror juh helt enkelt på min rädsla att gå upp i vikt, den släpper inte, inte ens lite.
Jag tycker att det räcker nu, även om jag mäter och ser att det inte har förändrats något, kanske snarare tvärtom? Så kan jag inte lita på det jag ser. Jag litar inte på någon, vad gäller hur jag ser ut eller min vikt.

Idag var jag och M<3 på STHLMsmässan och tittade lite, sen spenderade vi resten av dag, med lite viktiga saker och sen strosa vi bara runt på gatorn och njöt av den vackra, men kalla höstluften.
M motvierade mig till mellis, blev en aning bristfälligt, men ändå ett framsteg.

Imorgon är det torsdags och som vi alla vet vid det här laget, så serveras det pannkakor och återigen är det meningen att jag ska ta det. Får se om motivationen är med mig imorgon när jag står med matlistan i min tass.

Jag fick en del utmaningar den här veckan, men jag har faktiskt missat två redan, vaniljyoghurt i tisdags och ett ljust bröd idag på 3-mellis (åt en yoggi+ 0,5 äpple) på onsdagar och torsdagar har jag nämligen 2 smörgåsar med pålägg + 2,5 dl juice. Hursomhelst har jag pannkakor imorgon, ett "annat bröd" på fredag och sås ihelgen. Vi får se hur det går, kanske bra eller helt åt helvete.

Tränade imorse, yes min mani börjar att öka en del, dessutom var jag tvungen att springa till bussen och jag gick väl ALLDELSE för mycket idag istan. Så toppen, det är juh inte någon annan som förlorar på det. Men risken finns att jag går upp i vikt och bli frisk och det vill juh ingen vara, suck jävla skitsjukdom :(

Jag har inte skrivit på ett tag, har varit alldelse för uppe i mig själv för att kunna motivera mig att ens sätta mig vid datorn.
Saker har gått upp och ner och gamla vanor har så smått börjat att komma tillbaka.

Vi har flyttat näringsdrycken till frukosten istället, vilket gör att frukosten var klar tio i nio i morse och en timme senare skulle jag äta 10-mellis..

Jag funderar lite på varför vissa äter frukt till 10mellis när dom inte äter mer än mig på några andra mål?
För jag har juh ett normalt matschema, bortsett från näringsdrycken..

Imorgon ska jag iallafall gå på mässan och det ska bli sjukt värt eftersom Martina följer med :)
Sen har jag lite andra saker att fixa så jag kommer inte kunna komma tillbaka till 3-mellis..

Jag har inte tränat idag, men igår tränade, vilket har resulterat i träningsvärk idag. fett bra, jag är så jävla dum som inte fattar att det är ett sjukt beteende..

Det börjar att ta emot mer och mer att gå till Mando, även om jag är van att gå dit.. Jag känner mig alldelse för stor för att vara där, jag är rädd att fok ser mig som att jag skulle ha en annan diagnos.. Egentligen borde det inte spela någon roll, men tyvärr spelar det väldigt stor roll för mig. Eftersom jag inte komma bort från att jag vill vara smalast fortfarande..

Jag känner mig väldigt trött och omotiverad.
Jag planerar ständiga flyktscenarier i tankarna. Det är väl bara en tidsfråga innan jag applicerar dessa tankar på verkligheten. 
Jag är nämligen världsmästarinna i flyktbeteende, jag kan lyckas fly och komma undan det mesta.
Jag vet att jag kan krångla mig ur den mest hotfull och svåra situation, för jag tror att jag ska klara det.
Varför känner jag en sådan förbannad rädsla och misstro inför ett friskt liv?

Igår åkte jag in till stan, hör och häpna ;)
Köpte lite saker som jag behövde, förhandlade bort mitt mellis gentemot att jag skulle dricka min näringsdryck istället..
Träffade Ida och drack nästan hela näringsdrycken, iaf typ 1,5 dl..

Sen åkte vi hem och satt och snackade, gjorde min favorit, raviolli, som är galet lågkalori, men tänkte att det nog var bäst om vi skulle drick vin och jag inte skulle få för mycket ångest..
Vi drog ti GK's, var helt oki.. Dansa en jävla massa, men drack nästan inget ute, min kropp tål fan inte alkhol alls längre.. Hade ett sånt där härligt illamående.. blev iiaf inget kvällsmellis..

Kom hem typ halv tre eller nåt.. Vaknade vid 9, hade planer på att sova vidare men hade sjukt blodsockerfall, vilket är helt absurt. Förut kunde man festa och inte äta på superlänge utan blodsockerfall, men nu räcker det med att man missar lite.. hursomhelst mådde jag skit, gjorde frukost och satt och pratade med mams och paps, men mådde så skit att jag var tvungen att sätta mig fåtöljen.. haha patetiskt. gick iaf bra med frukosten, sen gick jag och sov till elva..

Så det har inte hänt så mycket här, annat jag har ätit en jävla massa.. dessutom tror jag att det inte kommer gå så bra på mötet min behandlare im eftersom jag missat en del, dessutom dansat en jävla massa och tränat..
Men jag känner mig så fruktansvärt obekväm i min kropp, jag har verkligen gått upp i vikt.
Vissa kläder som satt löst förut kan jag typ inte ens ha.. mycket festligt..
Finns helt enkelt en anledning till att jag har ett motstånd att gå upp mer i vikt..

Jag vill inte påverkas av alla som fortsätter att svälta sig själv och får vara smala. men det är fruktansvärt svårt att inte göra det. jag måste fokusera på mig själv, jag måste sluta med att träna. Jag måste helt enkelt följa mitt matschema även fast det är sjukt svårt.

Jag vill inte vara på Mando så mycket att det blir en naturlig del av mitt liv, vilket det börjar att bli.
Nästa vecka ska jag i alla fall på en mässa, yeah ;) Oh en av mina gullungar ska följa med om hon får för sin behandlare, men det skulle nog vara bra för både henne och mig att kunna komma ut lite och se att det finns ett annat liv än anorexin.

Just nu på radion är det ett program om ätstörningar, P4 har det programmet..

Skriver sen..

Jag åt mitt mellis idag + min näringsdryck. gick bra, fast åt helvete sen.. tänker inte gå på några detaljer.. men så är det och det är jävligt synd att sjukdomen ska få övertaget. jag blir bara så jävla rädd för alla kalorier.. det är inte oki..

Min behandlare säger att jag fortfarande är för lågviktig, därför det är så jävla svårt.. men snälla jag har väl säkert ett BMI på 17 nu minst.. rullar runt.. jag tycker att det har gått för fort.. fast det kanske det inte har och jag kanske inte har ett BMI på 17, vad vet jag och varför bryr jag mig?

Har ätit sushi idag och trott eller ej så blev jag tvungen att ta 10 bitar, som man ska, helt plötsligt var alla sushibitar JÄTTE STORA. how ever jag åt upp dom.. man mår inte illa av sushi men paniken finns juh alltid där..
ska väl äta kvällsmellis snart, gulligull, jag vill bara få svälta och träna..
fan vad jag är patetisk.. ibland är jag som en 3åring förnuftsmässigt, medan jag i jobbsituationer är hur mogen som helst. mat ger mig panik..

jag sitter och beklagar mig över att jag inte fick chans att se när jag gick ner mer i vikt förut, utan vägde mig på en våg som visar typ 2 kg +.. Det är en njutning att se den låga vikten. dumma skit..

äh kvällarna är ångest.
im är det festifest som gäller, ska verkligen försöka sova ut.. annars får jag väl smyga ut på en promenad i kylan I guess ;)

Jag kunde inte låta bli att träna i morse. Fast det kändes inte lika bra som det brukar, gjorde nästan ont..
Kanske ska försöka och göra som ni säger och prova en vecka att inte träna och se hur det känns..

jag känner mig ändå jävligt obekväm i mig själv och i min kropp.. och jag tycker et är pain inte the ass att ha en näringsdryck extra, speciellt om jag ätit en jobbig maträtt.
För mig spelar det ingen roll, om andra druckit 15 extra om dagen, jag känner mig bara sämre som inte gör det för då betyder att jag har sämre förbränning och är tjock.. typ ett bevis på det..
Men som sagt alla som varit eller är i den här skiten, vet att det är en väldigt kluven och komplicerad sjukdom..

Idag har jag ätit både digestivekex och pannkakor med sylt.
Det är inte oki, min kropp behöver inte den där skiten.
Självklart smakar det inte dåligt, för pannkakorna var typ välgräddade.. men jisses hur mycket jävla kalorier kan man trycka i sig?

Jag är så jävla fet, det är ohållbart nu.
jag måste banta, haha som en jävla kärring, men skulle lätt kunna tänka mig att gå med i en viktklubb nu.
fet och ful.

min sjukskrivning är förlängd till sista december. varför?
jag kommer juh ändå vara årets fetto då.. med tanke på hur jag ser ut nu.

jag måste hitta en lösning på det här.

Den där jävla näringsdrycken fick mig att gråta en massa, jävla skitdryck.. Det värsta är att jag kommer dejta helvete varje dag.. blev helt utmattad av att gråta som alltid, eh nåt fel på mig ja, så jag somna i ett vilrum.. mycket spännande dag.. annars har jag väl ätit en jävla massa, som alltid, fusktränat ännu mer och gått en omväg hem från bussen för att jag mådde pissilla efter mellis. men det går bra nu eh..
im på blir det tydligen pannkakor igen.. oh hej o hå gissa hur mycket kcal jag kommer äta?
jag kommer typ få i mig mer än en dag extra per vecka.. haha det här händer juh inte mig, vafan fattar ni hur sinnessjukt det här är? HELVETE!


Jag önskar att jag kunde få ett slut på allt.
Fly landet, svälta mig till döds, tappa fotfästet.. you name it..

tänk om jag hade blivit en god och lycklig människa, istället för en elak och olycklig person.
jävla bitterhet.

nej nu suger verkligen livet.. men det är inte kul att vara en tjockis. en person med brett med lätt skelett. jävla störda kropp! fuck it!

Gud vad jag gnäller hela tiden, men som alltid så är jag extra känslig. Även om jag försöker skärpa mig, så är det riktigt svårt.. För även om jag tänker på annat, så kommer tanken upp "men vafan håller jag på med, jag kan juh inte tänka på annat när jag är såhär tjock, det är att jag är tjock som jag måste lägga allt fokus på".

Återigen när jag vaknade i morse så var jag extra tjock, är det någon annan än jag som er ett återkommande mösnter i det här?

Alla kläder satt fel, tillochmed mjukisbyxorna satt för tight. ALLT var fel.

Det är då jag börjar längta tillbaka till att jag kunde äta och träna som jag ville.. Även om min kropp var på "upphällningen" så hade jag ständiga mål. Nu kan jag inte göra nåt, jag kan aldrig få se bekräftelsen på vågen, även om den aldrig var tillräcklig, så var den snarare en pepping.

Min värsta mardröm är att sitta och äta såhär varje dag, gå upp till en normalvikt och sen sitta och hata mig själv. Det får absolut inte hända, då tar jag hellre mitt liv. För jag kommer aldrig klara att visa mig ute isf.


Gjorde lite situps i morse.
Bra jobbat, kommer aldrig få börja träna normalt om jag håller på såhär.
Jag är fan helt dum i huvudet.

Jävlar vilka bra kommentarer på mitt inlägg "pro ana part?", framförallt tycker jag att alla borde läsa K:s kommentar, du har helt rätt i det du säger. Det är även fruktansvärt skönt att höra en person med sån insikt som du faktiskt har. Du har inte gått på all hysteri utan helt enkelt kört det egna race, tack! :)


Men idag ska jag inte beklaga mig om alla pro ana sidor, utan tänkte enbart skriva om mig själv, ego som jag är.

Imorse tog jag vikten, frukosten var otroligt mättande, även om det var samma frukost som alltid.
hade beslutsångest över lunchen, skulle juh egentligen provat sås, men det blev överpanerad fisk (säkert kort som alltid).

Hade möte med dietisten idag och fick en härlig höjning på matschemat, jag har fullt matschema eller ett normalt intag, blev hursomhelst en extra näringsdryck. Väldigt trevligt, kommer vara så jävla spyfärdig att jag kommer få panik.
Orkade inte bry mig så mycket då, däremot har jag känt en krympande panik hela kvällen, ni vet den här älskade paniken som så välbekant försöker strypa en i smyg..
Återigen får jag säga att jag är skiträdd, för jag VILL INTE gå upp ett halvt kilo i veckan. Fan fan fan.. Visst vill jag bli frisk men det går för fort.. Jag har redan gått upp en massa och nu måste jag speeda på allt. Jag kommer garanterat att minst gå upp ett halvt kilo i veckan, men jag lovar att det kommer bli mer.

Jag fick även nytt belöningsschema idag, som är lite utökad, jag ska fylla i när jag inte tränat, tagit trapporna eller gått av en station tidigare. Hur ska jag nu kunna låta bli?
Det här är absurt, kan inte bara folk erkänna att jag är rundlagd och kan må bra av att gå och träna lite extra?

Varför kan jag inte bara sluta fly?

Jag fortsätter på min serie kring Pro-ana.. Eftersom jag inte kan låta bli att förbryllas över detta fenomen.
Idag har jag hittat flertalet bloggar med tips och dylikt som man ska använda sig. För det är nämligen underbart att vara smal.

Frågan jag ställer mig själv då, har det någonsin varit helt nere på botten?
Jag har inte ens varit det, visst så var jag väl relativit underviktig, puls och kroppstemperatur för låg, blåmärken över kroppen och blåa händer. 
För jag menar även om jag trodde att jag mådde bra och gav intryck av det, så egentligen mådde jag nog inte så bra.
Jag var ständigt fruktansvärt trött och ett totalt jävla nervvrak, som inte klarade av att ta ett enkelt beslut.

Jag kan kaloriinnehåll som rinnande vatten, även om det är produkter som jag aldrig åt, så roade jag mig med att räkna ut vad andra åt. Jag kan alla självföraktande tips, alla slagord mot en själv, jag vet hur man tvingar sig upp i vintermörkret för att powerwalka..

Herregud min största önskan är fortfarande att vara smal, smalast i av alla.
Jag älskar att se andra äta, jag älskar att räkna ut och måtta med ögat vad andra äter, tro mig jag är verkligen ingen ängel.
Men jag skulle aldrig i mitt liv dela med mig av mina tips, det är MINA tips. Jag vill inte heller se folk falla in i mönster som är nästintill omöjliga att bryta.

Jag är manisk, även om det börjar släppa, så likförbannat är jag manisk.
Jag är motiverad att klara maträtter, men ändå gråta efter för att ångesten är så stark.

Varför förbjuder man inte alla wannabe-ätstörda personers bloggar?
Jag blir fan illa berörd, på många sätt.
Ja jag vet att inte borde kolla, så det är delvis mitt fel.

Hursomhelst så undrar jag om dessa personer har ätstörningar eller ser det som en kul grej?

Kände att jag höll på att få det tillbaka den jävla paniken och ångesten.. kände hur den la sig som ett tryck över mig, som om den vill strypa mig..
Har pratat en del med R, så det känns lite bättre.. hon är grym!

Sen blev jag otroligt glad för världens finaste mail som Angie skicka..

känner mig så jävla velig.. hela tiden.. jävla beslutsångest.. även fast den var värre förut, så är den sjukt jobbig nu också..

Vill egentligen åka i väg och gömma mig.. men det hjälper inte..
men snälla jag har gått i behandlingen hur länge som helst, varför blir det inte bra nu?

Jag åkte inte till stan.. Va och handlade med mams och sen isolerade jag mig.
Hur svårt kan det vara?
Så jobbigt och inte vara sig själv, dvs sjukligt uppsvälld och mätt..
Ska träffa Ida im, så det blir bra.. Vi ska ses på stan efter mando..
Så är det nice party på lördag ;)


Jag försöker verkligen anstränga mig som fan nu.. men tänk om jag inte klarar det?
Om allt är förgäves?
Då kommer jag svälta mig själv, ännu mer än förut, tills jag försvinner.. Vad är det för liv?

Tänker på alla som lägger ner energi och bryr sig om mig, som min familj, Ida, Angie mfl.. Hur fan orkar dom? Vissa har jag juh märkt att dom inte orkar längre.. Men ändå.. Alla nytt folk jag träffat som är grymma, som mår skit men som ändå bryr sig om mig.. Det är värt.. Men jag har juh blivit en helt störd person, fattar inte hur det kan bli såhär..

Sen finns det människor jag saknar mer än vad jag borde..
Saker jag saknar, som jag inte borde.. typ svält och träning..

Vem är jag?

Har ingen panik idag.. iaf inte än så länge.. Igår var juh jätte tråkigt såklart.. Inget liv och allt är verkligen B..
Ska dra in ti stan efter lunch, än så länge har jag "bara" ätit frukost.. så det blir väl tight med matschemat som alltid..

Angie maila mig, jag saknar henne som fan.. Snart kommer hon hem och jag hoppas verkligen att vi kommer hinna ses.. Alla mina vänner är nämligen GRYMT älskade av allt och alla, vilket gör att man inte får se dom lika ofta..
Angie är en mina bästa vänner, vi pluggade tillsammans i uppsala.. Vi har dessutom gjort 2 praktiker tillsammans och supit x antal ggr tillsammans ;) she's the best, helt enkelt.. http://flingawashere.blogg.se

jag funderar på om jag ska börja jobba i november, varför inte lixom.. jag behöver både pengar och tidsfördriv.. normalisera mig själv lite..

drömmer totalt jävla störda drömmar varje dag.. tänk om åtminstone drömmarna var oki..


kan lova att jag har gått upp i vikt, nu till nästa vecka, så då slipper jag en schemahöjning.. känns i heeeeela kroppen som jag säger alltid.. men nu har jag faktiskt rätt!