conversion

Jag har en totalt jävla krisdag och känner att allt är värdelöst.
Jag är fet och meningslös och jag orkar inte mer.
Jag har i princip gråtit bort hela den här förbannade jävla dan.
Jag vet inte om jag vill bli frisk.

Dagens positiva vad mina söta vänner som hört av sig, Ida, Anna, Sofia, Martina, Sofie och Rebecca. Ni är fantastiska och betyder otroligt mycket för mig. Sen flydde jag 10mellis och satt och grät över att allt suger och jag har tappat tilliten.. Före jag träffade Ida idag gick jag ut på en promenad, inte långt men kanske 40 min och det var det bästa jag har gjort på länge!

Hursomhelst är ångesten för stark för att jag ska orka förklara någonting nu, men jag gör det imorgon.

Hade möte med min behandlare idag, kände mig så totalt nere och började gråta, såklart för jag pallar juh ingeting längre, har blivit totalt jävla svag. Fick åka hem, har känt mig nere hela dan, en riktigt dålig idag.
Till och med kokt fisk och potatis kändes tungt idag. Jag vill inte må såhär när jag når min målvikt, helvete heller. Det är inte okej, då kommer jag bara rasa igen. I så fall är jag juh på ruta ett igen, eller troligtvis värre än som det blev nu.
Jag är helt enkelt svag för anorexin, även om jag försöker kämpa emot det.
Helvete!

Idag har jag haft ångesten som satan, den bara kryper på mig och får mig att hata mig själv ännu mer.
Jag försöker tänka framåt, min behandlare säger att jag ska fokusera på att få bort dom tankarna.
Men hur ska jag kunna få det?
Jag ser hur fettet bara tar över min kropp, det är inte så jävla lätt då.
Jag kan inte heller låta bli att mäta och kolla om mina lår eller nåt annat har blivit större.
Varför mätte jag inte förut?
Tur är väl det för då hade jag dött, om jag jämfört med det nu. Jag väger säkert 10 kg mer än i juli..
Jag hatar också att jag inte kan få väga mig, har total jävla abstinens, vilket suger.

Men ändå även fast ångesten är så  stark så utmanar jag mig själv, jag tog vaniljyoghurt idag t e x och ska äta färsk pasta till middag, som är gud förbjude livsmedel på hög nivå. i klass med fettosåsen lixom..

Jag var hos dietisten idag och fick nya alternativ och så tog vi bort dagarna på matschemat och jag får bestämma själv vad jag vill äta. Bye bye risifrutti och jag ska ha en paus från yoghurt med banan yes.

nej usch ingen bra dag.
jag är i behov att gå i ide.

Min motivation är som bortblåst, jag känner mig förvirrad och arg.
Jag orkar inte ens umgås, eftersom min ilska bara gör mig till ett dåligt sällskap.

Idag har det väl gått bra ändå, jag har ätit alla mål, men inte min näringsdryck än. Får se om någon kommer ihåg den ikväll eller om jag kan fly den. Jag hoppade över den igår, jag var fullt medveten om att jag skulle ta den, men allt inom mig protesterade. Det känns ändå som jag har gått upp i vikt, allt fett bara hänger, gud jag orkar verkligen inte.

Jag vill inte gå upp mer i vikt, det känns som att hela mitt liv försvinner. Jag vill inte, jag har lust att bara gå och lägga mig och matvägra totalt och sen träna några månader. Det känns åt helvete, jag står inte med att gå till mando imorgon som en jävla elefant och sitta där och äta en massa. Det är så förbannat orättvist att alla andra kan vara så smala, medan jag sitter med värsta tjockiskroppen. Det följer inte ens mina gener i min familj, jag måste vara släkt med en flodhäst på långt håll. Mina händer börjar till och med att bli fetare, det ser inte bra ut. FAN!


Jag har stillat min ångest idag med att hysteriskt rensa mitt rum under drygt 4 timmar, ytterst stimulerande, var så ansträngade, eftersom jag är lite sjul att jag darrade.
Nu är det i alla fall nästan klart, ska fixa lite till i min garderob.

Helvete!

Tjockisartankar lägger sig inte, har gråtit jäbligt mycket idag. Fast vafan jag har juh haft galet mycket motivation i flera flera dagar. desto värre är saknaden av att se kilona rasa och svälta och träna.
FAN:(
Jag tycker verkligen att det är som ett missbruk, jag kan känna ett riktigt starkt sug och det är juh helt sinnessjukt och obefogat.
nu ska jag kolla på tv, mina vin+sociala planer gick i krasch tack varje jävla förkylning/sjukskit.
:(

Jag orkade inte skriva igår, fick värsta tjockistankarna, var i stan och blev inget 3mellis, även fast vi sagt att vi skulle gå och äta på café. jag orkade inte jag kände mig helt fet, vilket berodde på att jag tolkar allt folk säger till mig som att jag ser normalviktig ut just nu. Är sjukt känslig eller så är det bara fakta. Känns skit.
Vet inte om jag kommer klara det här just nu, jag vill bara tappa i vikt, känns helt fel, men jag saknar kicken att kilona rasar och kläderna hänger lösare och lösare.

Har feber, typ 1 grad för mycket för mig, det är juh självklart inte feber för en "frisk" person. Men för mig är det skit.

Jag är depp och tjock och hatar allt just nu.
Mina helgplaner går i stöpet och jag får sitta hemma och äta även fast jag är tjock och jag har sumpat min chans till att få ledigt från mando typ.

jag är helt förvirrad :(

Jag har ätit i kanelbulle idag, jag är totalt fantastiskt bäst i världen eller nåt haha :)
Var nervös som sjutton och kände mig självklart ångestfylld efter. Som tur var åt Sofia<3 en kanelbulle också och då kändes det genast mycket lättare!


Annars så försov jag mig idag, är det någon annan som ser ett återkommande mönster?
Vaknade efter halv åtta, så jag åt frukost med paps här hemma istället.
Var skönt att slippa gå i väg i mörkret faktiskt och sitta och diskutera intressanta saker istället.

Har flytt undan min näringsdryck idag också och som känner mig så frisk. Yeah yeah.
Skitsamma, en gång är ingen gång, mycket extra kalorier.

Idag är jag extra tjock, åter igen, så mig i spegeln i morse och jag måste verkligen ha gått upp flera kilo.
Fortfarande saknar jag svälten, träningen och vågen otroligt mycket. Det sitter för djupt rotat, det handlar inte om vilka bröd man tar eller om man vågar välja maträtter, för innerst inne sitter jag fortfarande och planerar.
Jag planerar hur jag skulle kunna påbörja min svält på bästa sätt igen, allt för att maximera förbränningen och inte köra slut kroppen första veckan. Eftersom den nu är van, sen över de senaste 4 månaderna har fått näring 6 ggr per dag.
Jag saknar känslan av att kläder bli för stora att man inte kan hitta storlekar som passar. Jag saknar till och med dom förbannade blåmärkena, tröttheten, dom blåa händerna, känslan av tom mage, långa promenader you name it. listan kan göras lång och skulle jag bara få chansen, dvs nånting hände eller liknande skulle jag börja igen. Självklart gå ner ännu mer, till att börja med 10 kg sen o s v.

På ett sätt är det som anorexin bara väntar ut mig och den tänker ge igen när jag är som mest oförberedd och i en svag ställning. För jag vet att om jag inte aktar mig, så kommer hon återigen tar över fast ännu starkare.

Jag har märkt att min rädsla för livsmedel börjar att släppa mer och mer, sen att det tog tvärstopp när min behandlare ville att jag skulle äta något onyttigt i lördags, men det handlar juh mer om att det verkligen är förbjudna livsmedel.
Hursomhelst, trodde jag aldrig att jag skulle komma till den punkten, jag kalkylerar givetvis allting i huvudet och har stenkoll på vad jag får i mig oftast. Men på samma sätt så går även det lättare, tidigare betydde 5 kcal otroligt mycket, idag betyder inte 5 kcal någonting, det är mer 100 kcal som spelar roll.

Jag färgade mitt hår blondie igen, hade juh blivit halvt om halvt mörkhårig haha, eller mycket utväxt för att vara mig. Skulle ha färgat det brunt, men eftersom jag inte har några pengar kan jag inte gå till frisören och fixa det.
Jag trivs i blont, det är jag, men brunt skulle passa en ny identitet också :)
Jag har nämligen färgat håret sen jag var 14, så jag har noll koll på min riktiga hårfärg, men jag föddes men en underbar rödguldbrun hårfärg :)

Kan juh roa er med att berätta mina härliga frisyrer genom åren, vilket även dem tyder på osäkerhet ;)
Det följer en relativt riktig ordning, men jag kan garantera att jag glömt någon haha ;)

-När jag var 14, blev håret rödbrunt med enkel frisyr.
-Gick över i blåsvart hår, med page och lugg.
-snedlugg, svart hår med uppklippt spret i nacken. det tillsammans med mycket svart smink, blek som ett spöke och galet mycket nitar
-rakat i nacken, fortfarande svart, kängor, bomberjacka, klorblekta byxor och hängslen.
-samma frisyr, på g till utväxt med halva blont och halva svart, tänk cruela devil i egen hög person.
-Hela håret blågrönt, total missfärgning, räddades samma kväll med svart och en redig fylla och jag var 16 år.
-Svart hår med långa svarta flätor
-Blont hår (härlig raveperiod) härlig lysgula byxor och linne med texten "bordeline" på. Ja det va tider det ;)
-Blont, med blåa och röda flätor, eller var det rosa? Nånstans var det rosa iaf hm.
-Kort enkel, tråkig frisyr med lugg och med bruna slingor, typ studenten.
-Blond igen, satte i blonda extentions, blev ett härlig blont barbiesvall som alla älskade att taffsa på. äkta krogperiod och jag intog milano ;)
-Mitt egna hår växte till superlängd och var blont i faktiskt 1-2 år om jag inte misstar mig.
-Klippt av det och färgade ner det till min examen i år. Blev ganska kort men snyggt.
Nu är det halvlångt och blont, men alldelse för guldigt för min smak ;)

Man är juh stabil lixom ;) Jag älskar stilar.

Det känns lite lättare nu, när alla extrema tjockisartankar lagt sig lite, till stor del genom era kommentarer, känns betydligt lugnare att veta hur det har varit för er.

Idag så åt jag älgfärsbiffar, kantarellsås och potatis, det var verkligen gott, kunde tänka mig att det snarare skulle var tvärtom :)
Dessutom försöker jag hela tiden "erkänna" när jag tycker att något är gott, för att sparka skiten ur anorexihelvetet.

Hade möte idag, vi diskuterade bland annat delmålvikt och jag ska ha en på kanske 55/56kg. Skulle helst ha en när mitt BMI blir 18,5 men det kanske det redan är. Jag har verkligen ingen koll och försöker träna undan alla kroppsliga analyser, även om det är svårt.

Dessutom så ska jag, om jag klarar mitt belöningsschema, få åka och rida :)
Känns skitkul, blev verkligen glad och försöker att pressa mig jävligt mycket mer. Det är så himla lätt att göra bort sig när anorexin och ångesten tar över för mycket, eftersom det gör en än mer tränings och svältsugen.


Nu ska jag gå och läsa och sen röka.

Tänk vad några ord kan skada, min motivation är nu på noll.
Idag fick jag nämligen utstå en utav de jobbigaste situationer man kan utstå som anorektiker, då jag satt och pratade med en tjej på mando.
Till att börja med frågade hon om jag hade kvar mina näringsdrycker, redan då kände jag mig rätt stött och svarade att jag skulle ha kvar dem "enda tills jag nådde min målvikt". Då frågade hon nåt i stil med om jag trodde att jag vara när min målvikt. Jag kan juh erkänna att jag inte ens pallade svara utan bara tittade bort och M fick svar i mitt ställe.

Hur fan kommer det sig att jag råkar ut för sån här skit gång på gång?
Faktum är att det enbart brer på min teori om att min kroppsuppfattning inte alls är skev, utan istället så är det så att jag ser större ut än vad jag väger. Jag är unik mitt skelett är lätt fast med en bred utformning.

Kan ni ens föreställa er vilken elefant som  kommer rulla runt vid 58 kg?

Typiskt mig att bli pigg på kvällen, jag är en äkta kvällsmänniska, som jag tyvärr inte kan få leva ut under behandlingen.

Den här veckan är min 19 vecka på Mando, om 7 veckor är det alltså 6 månader. 6 månader av mat.

Jag försöker att sluta att anylsera mig själv, för jag har anylserat mig själv tillräckligt, nog för en livstid.
Ändå kan jag inte låta bli att mäta och därigenom behålla kontrollen.

Däremot låter jag bli att träna, visst kryper det i kroppen både 1 och 2 gånger, men det är inte värt det.
Just nu gör det bara större skada än vad jag tror, jag vill juh faktiskt få chans att träna normalt snart.
För snart, tror jag, att jag är uppe på 54 kg, sen om det är så eller inte återstår att se.

Jag funderar på om jag ska be om en delmålvikt, som 54 kg, bara för att jag ska kunna vänja mig vid en kropp som ser ut på ett visst sätt. För rimligtvis borde man ha lite klarare ögon, när man inte är så lågviktigt att man knappt kan säga en mening rätt och än mindre se hur jävla smal man egentligen är.

Jag ser min inte heller nu som smal, finns fett att ta på, men jag har vant mig på ett annat sätt, i flera år, fram tills nyligen, har jag hela tiden velat gå ner allt mer i vikt.

Fast det är många som säger till mig, personer som varit sjuka i anorexi, att man ser först sig själv som smal när man är normaltviktig och smal. Jag tänker tro på det, för om fallet inte är så, så skiter jag i allt, precis som jag sagt tidigare.
Men förhoppningsvis kan även jag se det som de flesta andra ser. Men man vet juh aldrig.

Imorgon har jag flera frågor som jag måste komma ihåg, så jag tänkte att jag skriver dom här :)

- När blir kroppstemperaturen högre?
- När försvinner allt överflödigt hår på kroppen? haha :)
- Får jag rida? :)
- Hur ofta ska man äta pasta, potatis, ris, ljust bröd, mörkt bröd o s v. Typ fördelat på en vecka?
- Får man väga in ketchup?

Haha stora frågor, det är mycket som händer i mitt lilla liv ;)
Annars så bjuder veckan på
Tisdag, lugn dag, no plans än så länge.
Onsdag, Ida, long time no seen ;)
Torsdag, Anna panna my love, very long time no seen. Ska ev träffa Alex sen också.
Fredag, Britt+jag+stan+vinterjackor :)
Lördag, Johanna kommer till Sthlm och vi ska ses som vi alltid gjorde förut, dvs vinkväll :)
Söndag, men det är söndag liksom..

Så lite planer och mycket trevligt.
Nu ska jag kolla runt lite vad som händer hos Er.

Galet vad trött man kan vara, jag känner mig helt slutkörd faktiskt.
Hur trött har jag inte varit de senaste åren? Jag hoppas att det snart blir bättre, verkligen.

Jag satsar stenhårt, med hästarna som motivation, idag har jag ätit njalla tunnbröd, pasta med köttfärssås och vaniljyoghurt så det går bra med utmaningarna. Jag känner att det måste hända något, jag tjänar inget på att gå och älta samma spår hela tiden. Dessutom finns det vissa som ger mig mer motivation, starka personer som klarar allt, äta varierat, äta onyttigt o s v. Listan kan göras långt ;)

Eftersom jag är så trött så är min hjärna helt avstängd och jag skulle egentligen säkert haft tusen saker att skriva om men just nu är jag mest röksugen.

Min största undran nu är om jag har börjat att gå upp 0,5 kg per vecka?
Mycket intressant, måste faktiskt fråga om det imorgon om jag vågar haha ;)

Idag har jag och mams promenerat till kyrkogården och tänt ljus, mycket trevligt :)
Jag kände mig helt slut efter, vi kanske var ute 1,5 timme. Lite konstigt med tanke på att när kroppen är i svält orkar man i princip hur mycket som helst, man går tills man stupar.

Jag drack som sagt o'boy igår, blev typ smaksatt mjölk och jag är inte så stor anhängare av att dricka mjölk. Men skitsamma, det var ett bra steg. Idag åt jag fettosåsen Bea, snacka om framsteg. Sen att det kändes mer ok eftersom jag åt kokt potatis och ryggbiff, men det spelar ingen roll, det handlar om att utmana sig själv.
Har lagom ångest över kcalinnehållet, det kan juh skilja rätt så mycket. Men jag måste sluta fokusera på det.

Jag ska juh som sagt anstränga mig till fullo nu, kommer tvinga mig själv att ta trapporna.
Jag vill verkligen slippa mando, det är en skitbra behandling, men inget ställe man kan bli frisk på helt, eftersom det är inte normala förhållanden.

Ikväll är det drömmarnas tid, en skitbra serie på kanal 9.
Jag måste gå och ta en cigg för att stilla mitt inre.

Men om jag fortsätter såhär så kommer anorexin få sig en riktig törn, helvete har juh ägt mitt liv alldelse för länge, även om den inte synts lika tydligt som nu de senaste åren. Dags för revansch! 

Vaknade av att M<3 skicka mess idag vid nio, va skitbra så att jag kom upp inte allt för sent ;)
Satt och pratade med min familj och åt frukost, riktigt mysigt och ute är det sol :)
Idag ska jag ta mig till kyrkogården, får juh faktiskt promenera om jag följer mitt matschema 100 %, vilket jag ska göra.
Det är väl näringsdrycken som bär emot mest, men det är bara att tvinga i sig.
Så otroligt roligt att dom gjort designen som är att den är god, mm smaskens haha sötsliskig skit ;)
Men hellre det än att lära sig äta 2-3 smörgåsar extra ;)
Dessutom slår den anorexin i ansiktet, för dricka 300 kcal är inget anorexin precis jublar över.

Jag orkar inte höra att jag är väldigt sjuk i mitt sätt, jag vill inte vara det, shit jag hatar anorexi, det är sinnesjukt, varför hamna jag i den här skiten?
Jag tänker helt klart pressa mig till 100 % nu, jag ska klara allt, för jag brukar vara bäst på allt annat och så extrem. Så varför kan jag inte lika gärna vara extrem och bäst på att bli frisk?

Annars bjuder dagen på shopping med bror, inte för mig, men för honom :)
Snart är julen här, jag älskar julen, det gäller att kämpa så att man vågar smaka allt gott :)
Orka sitta med anorektiska tankar till max när man ska äta.
Dessutom helvete heller att jag tänker sitta med ätstörningar på min normalvikt, det är juh helt patetiskt.
Visst kommer det vara ett helvete att gå upp dom kilona som är kvar, men snälla lilla jag, det är juh inte övervikt jag ska gå till och jag kommer inte sitta och gluffsa i mig pizza och skräpmat varje dag. Jag ska hitta den naturliga vägen, den väg där jag kan må som bäst, njuta av livet och möta nya människor med kärlek och inte apati.

Jag tänker välja en annan väg, jag tänker kort sagt gå emot allt vad sjukdomen säger från och med nu.
Jag vet att jag inte kan kontrollera något, utan det är enbart anorexin som fixar och donar med allt som jag gör.

Jag fick nämligen veta idag att jag troligtvis inte kommer att få börja träna vid 54 kg, på grund av att jag är såpass sjuk fortfarande. Givetvis blev jag väldigt ledsen och arg, men jag funderade ganska mycket på det sen. Så nu har jag kommit fram till att det är dags att satsa stenhårt, jag ska varken träna, ta trapporna eller fuska med någonting. Jag ska dessutom välja alternativ som är lite svårare, allt för att tränga undan sjukdomen. För då kan det finnas en chans att jag är redo för att träna vid 54 kg, å andra sidan är jag då betydligt bättre förberedd på att inte få börja träna om jag kämpar och samtidigt trycker undan sjukdomen mer och mer.

Självklart kommer jag ha ångest, tro mig jag har redan gråtit i dag över att jag inte tror att jag kommer bli frisk.

Men jag säger det, min värsta mardröm är att sitta som normalviktig på mando, varje dag och inte kunna äta vadsomhelst. Det ska inte hända mig och fuck you anorexihelvete jag ska fan slå rekord i att bryta beteende de närmaste veckorna.

Föresten har jag även kommit fram till att träning på gym, som jag älskar, men som anorexin älskar desto mer, endast få ske men en kompis. Annars tränar jag inte alls, för jag tänker inte riskera något, allt är på en väldigt skör tråd nu och gym behöver jag nog vänta ett tag med, för det är inte normalt att känna sådant sug inför träning tror jag allt.
Istället har jag tänkt att jag ska börja rida islandshästar, för ridning älskar jag och lära sig rida islandshästar en bra och härlig utmaning :)

Jag tänkte även ge som förslag på tisdag om jag sköter allt prickfritt i 3 veckor eller 2 veckor till (för den här veckan from onsdag har gått galant) ska jag få åka ut och rida 1,5 timme, wish me luck ;)

Verkar som jag har blivit allt sämre på att förklara hur jag menar vad gäller olika saker här i bloggen.

Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag själv aldrig lidit av hetsätning, i alla fall inte på det sättet som sjukdomen "bulimi" beskrivs. Visst har jag haft mina ätardagar, men som min behandlare sa så tror ofta anorektiker att dom äter kopiösa mängder, vilket det kanske egentligen inte är. Framförallt inte om man jämför med "svälten" som lever i alla andra dagar.
Att jag fortfarande inte kan se det som svält, är givetvis tråkigt. För jag tyckte att jag mådde bra, för gjorde jag inte det?
Faktum är att man lär sig leva med alla åkommor som anorexin skänker en. Att nästinill varje dag upptäcka groteska blåmärken eller ständig tro att man faktiskt håller på att frysa i hjäl, det var sådana saker som gick att bortförklara.
Svält och undervikt bjuder även på ett fruktansvärt taskigt balanssinne, vilket skulle kunna förklara blåmärkena. Vad gäller frusenheten, så kunde man släta över det med det taskiga vädret i Sverige.

Nu är det självklart så att mina blåmärken inte berodde på min dåliga balans, visst ramlade jag lättare och fick därigenom blåmärken. Men blåmärkena berodde även det på svälten och undervikten, nu vet jag inte det exakta medicinska begreppet, men det är kanske inte det som är det viktigaste i det här.

Jag har gått i genom mycket skit i mitt liv, vid varje händelse och när tårarna slutat, har blivit lite starkare.
Därför kan jag inte se mitt liv som ett helvete, jag ser det som en självklarhet, vilket gör att jag faktiskt kan säga att jag tror att hets är betydligt värre och i mina ögon än mer fruktansvärt. För jag anser i min lilla värld att många andra ofta har det mycket värre än mig själv.
 
Å andra sidan mår jag oftast inte så bra, det händer att jag står med mina händer runt det kalla gallret och skriker att någon måste hjälpa mig. Men när jag står där utlämnad, är det ingen som hör mig, för det är för djupt ner i avgrunden, dit ingen annan går. Jag känner ångesten och mitt samvetes beniga händer på mina axlar, den fruktansvärda tyngd som de skänker mina tankar.

Jag har flytt tusentals gånger i mitt liv, för mig har det varit dels den enkla vägen, men även den enda vägen.
Vid varje tillfälle som jag nu vill fly och jag känner mig tvingad att stanna kvar, är en seger, men som fylls med stark ångest.

Jag är ingen hjälte, jag kan klara saker, men så mycket mer är det inte.
Mina stora framsteg gäller enbart vad jag klarar av att äta, som jag ändå sedan gråter över.


Dagens tankeställare är:
Idag gick jag ut och rökte för att dämpa min ångest, vilket resulterade i en stark längtan efter att fly och jag hatade mig själv för att jag ätit pannkakor med grädde & sylt. Jag träffade en behandlare utanför som frågade om det mådde riktigt dåligt, vilket jag gjorde, jag grät i tysthet samtidigt om ångesten försökte att ta tillbaka min själ.

Då sa hon "Du är värd att äta pannkakor, precis som jag är och alla andra".

Det är nu vi kommer till själva problemet, jag tycker inte att feta personer är värda att äta pannkakor och i mina ögon är jag fet och därför är jag inte värd att äta pannkakor med grädde & sylt. Värt att nämna är att jag inte skulle reflektera över om en person som vägde 40 kilo mer än mig åt pannkakor.
Hur kommer det sig att min uppfattning kring rätt och fel i världen kan anses vettig och intelligent, medan min kroppsuppfattning är helt åt helvete?
Eller är den det? 

Det går väl relativt bra idag, stel i ryggen men annars lever jag och är illamående.

För att göra ett litet förtydligande, så har jag ALDRIG hetsätit, däremot har jag överätit och kräkts + tränat, som de flesta anorektiker gör.
Ville bara säga det, för att ingen ska feltolka det jag skriver.
Jag har även en otroligt skräck för att bli bulimiker, för det är det värsta, i mina ögon, helvetet man kan gå i genom och leva i. Det måste vara fruktansvärt.


Skriver mer senare.

Idag har jag ont, ont i min svanskota.
Igår så skojbråkade jag med min bror och så föll jag handlöst av vår kökspall, med en jävla duns i golvet. Mindre lyckat, tur var att jag lyckats undkomma elementet med huvudet.
Satan vad ont det gjorde och jävlar i min lilla låda vad jag kände mig ynklig och grät.
Blev så överraskad att nåt sånt kunde hända, jag menar ramlar och slår sig gör man juh inte alltför nuförtidan, som tur är.
Hursomhelst resulterade det i att jag mådde skit på kvällen igår, jag frös som satan och trodde jag hade feber, 35,7 grader visade min kära temp.
När får jag högre kroppstemperatur? Jag tycker det är totalt orimligt att gå runt med så låg kroppstemperatur, man är juh helt alien.

Jag och min behandlare har i alla fall bestämt att jag ska börja med att dricka oboy och det får bli på lördag.
Så ska jag mjukstarta lite för mig själv, allt sånt där är juh ångestladdat och sånt jag förknippar med överätning + kräkning. Dock ingen hets, för det är jag inte kapabel till, vilket är en befrielse, för det måste vara ett helvete att hetsäta stora mängder sen kräkas :(

Dagens utmaningar klarade jag galant, åt fisk med potatis och värsta fettosåsen, det var bra kryddning men herregud hur kan man tycka om sås som smakar så mycket fett?
Fast jag vet att jag tyckte att 2 % yoghurt smakade riktigt fett förut också.. Så det gäller väl att vänja sig..
Min andra utmaning var att ta ett ljust bröd, visserligen har jag ätit ljust bröd hemma, men det har känts mer oki eftersom om jag haft ost på, har det varit en ostskiva som jag hyvlat, vilket knappt är en halv portionsförpackad skiva.
Så jag slog på stort och tog tag i en av mina rädslor, nämligen njalla tunnbröd, som ni vet har jag tjatat om det där brödet i flera veckor nu. Så det var helt enkelt dags att ta tjuren vid hornen.
Det var faktiskt riktigt gott, men passade perfekt att ta ett riktigt mörkt bröd med mjukost till. Så blev det nyponsoppa till, vilket mellis ;)

Jag känner mig mör och hängig.
Jag tror att jag är eventuellt på g att bli lite sjuk, eftersom jag känner att fysiskt motstånd till att äta.. 

Hur fungerar det här med motivation egentligen?
Jag vill bli frisk, men jag kan inte stå ut att jag har gått upp i vikt. jag väger minst 50 kg och det är riktigt jobbigt. Det är dessutom en bit kvar, jag vet hur jag ska klara det.

Jag tränade när jag kom hem, patetiskt skulle jag kalla det. Varför?
Jag står inte ut i min kropp, men faktum är när jag har motivation kan jag klara allt, ingen utmaning känns för stor, för jag glömmer att varje minut se mig själv som tjock och därigenom förbjuda mig att äta.

Jag har klarat att inte äta, jag har klarat att träna, jag har klarat jobb.
Men jag har å andra sidan, varit totalt apatisk, frusen o s v.

Jag tror fan jag ska våga mig på att prova ett frisk liv, är det inte kul, så är det inte det, men vad är då kul med livet?

Fick nya utmaningar den här veckan:
Onsdag: ta ljust bröd och ta sås
Torsdag: Pannkakor med sylt och grädde
Fredag: Beställa pasta
Lördag: Istället för kvällsmellis ta 1 bulle + dl juice, 1 muffin + 2 dl juice eller 80 g kladdkaka med 1,5 dl juice
Söndag: Äta sås

Oki lördagen är en mardröm, jag vill börja i lugn takt, typ dricka varm oboy och våga vänja mig och tycka om det.
Jag kommer bara gå och kräkas om jag ska äta det, tyvärr så är det så fallet är just nu. Dumma skit.
Så då tror jag att jag ska säga att jag vill ta det i lite lugn takt. Dessutom är inte vi en familj som äter bullar och kladdkaka 22:00 på kvällen. Utan min familj äter lite chips eller ost och kex på helgen.
Jag vill mycket hellre äta lite godis, för det tycker jag är normalt. Men jag vågar nog inte det nu heller, jag vill gardera mig själv eftersom jag inte litar på mig själv än.