strl 32?
Det regnar och är mörkt, mina fötter är halvt blöta och tröttheten hänger över mig.
Jag försökte försova mig i morse, eller jag orkade inte gå upp när väckarklockans ljud blandades med regnet som slog emot fönsterrutan. Fick istället väldigt bråttom och skyndade mig till en puss som var försenad.
Jag tog inte min näringsdryck i morse, blev väldigt stressad av hela situation och jag är än mer stressad inför 10mellis då någon säkert kommer tvinga på mig den. Panik som alltid, vilket ger en otroligt stark nervositet.
Träffade Jessi igår och innan det tog jag en runda i affärer och prova kläder. Hittade en fantastisk klänning, ett svart tight fodral i storlek 32. Men vem kommer jag lura om jag köper den storleken? Finns inte en chans i världen att jag kommer kunna ha en den storleken om någon månad.
Tack till Lisa http://lynxia.blogg.se
Som nominerat mig till blogawards, med världens finaste kommentar. Jag kommer även jag nominera bloggar under dagen :)
det positiva i december
Nu har Jessi kommit hem<3 Ni kan inte ana hur glad jag är, det är nog decembers höjdpunkt, även om det bara är 1 december idag :)
Jag ska åka ut till Farsta och träffa henne vid klockan tre, så hoppas verkligen jag kan dra någon gång efter lunch :)
Känner mig väldigt nervös hela tiden, vilket är totalt ovärt. Men jag tror att det beror på att allt är så påfrestande och stressande. Jag försöker verkligen se framåt och våga satsa, eller släppa taget rättare sagt. Men hela tiden när jag försöker, ser jag på mig själv och ser bara en väldigt tjock person och då låser det sig, vilket är självklart.
Jag är trött på alla låsningar, men jag är fortfarande så otroligt förvirrad och omotiverad, som att ingenting kan betyda någonting. Som att jag aldrig kommer kunna se på mig själv positivt, det är en konstant jävla rädsla.
Jag ser fram emot saker, men jag kan inte se fram emot saker som inkluderar en viktuppgång.
Varför ska jag göra det så förbannat svårt för mig själv?
beroende
Dessutom är paniken starkare och starkare, jag vill inte gå upp i vikt eftersom jag redan är så tjock. Varför kan jag inte få vara smal som andra?
Det är fruktansvärt att ständigt förakta sig själv och ständigt känna ett hat överskölja en när någon vill att man ska äta något man för allt i världen inte vill ha.
Jag önskar att jag hade styrkan att sluta kontrollera allt, ge upp, istället kämpar jag emot, en patetisk och meningslös kamp.
Hela jävla livet är juh förfan en ständig kamp för mig!
Det kommer inte gå, jag har redan panik inför imorgon. Fan!
fängelse
Well helg och söndag idag, livet är skit ja. Inget händer, för jag får inte gå ut och göra saker eftersom jag inte "tar ansvar" och äter mina måltider.
Folk säger att anorexin är som att leva i ett fängelse, men vet ni vad?
Jag tycker att jag lever i ett jävla fängelse nu, får inte göra någonting, sitter som en äcklig elefant i bur och blir mat konstant.
Jag står inte ut att med se ut såhär. Jag hatar allt fett, hur fan ska jag klara det här?
Alla andra är så smala, varför kan inte jag också få vara det?
Saker jag blir glad över har legat på is den här helgen.
Det enda jag ser fram emot nu är att Jessi kommer hem imorgon <3 Ska bli så sjukt kul!
Jag hoppade över frukosten i fredags och vägrar mina näringsdrycker, jag ska juh ändå bara ha dom tills jag väger 56 kg och jag borde typ va där vilken dag som helst känns det som!
ångesten
Känns så fruktansvärt tragiskt och bara sitta och gråta för att allt är så skit, men vad ska man göra?
Jag undrar hur jag ska orka?
Kommer jag orka?
Jag känner mig konstant uppstressad, nervös och kanske mest av allt jävligt rädd.
Funderar på att ta en tid helg imorgon, behöver sova och träffa kompisar. Men å andra sidan kanske jag rycker upp mig imorgon, tiden får helt enkelt visa det.
Jag vill mest av allt få vara i fred med min sjuka sida, jag vill inte vara omgiven av människor dygnet runt och äta hela tiden. Det suger, speicellt idag, för idag är sådan dag jag varken vill eller tror att jag kommer bli frisk.
Jag måste rycka upp mig, men hur?
Dagens positiva/glädjeämne:
Hängde med Sofia<3 Vi gick runt på stan och jag klappade på hennes fina päls haha ;)
belöningsschema
Jag har på mitt belöningsschema att jag ska skriva ner saker som gjort mig glad varje dag och idag finns det faktiskt flera saker.
-Träffat Catrin, Angie, Ida och bror
-Jag har fått fina kommentarer ifrån er, STORT TACK!
-Jag har fått världens finaste mail ifrån Charlie, hur snäll kan man vara?
Så nu fick jag le lite :)
Även om ångest ständigt är med mig och maten fortfarande går dåligt, så känns det skönt att få le ärligt, om så för en minut!
Föresten har mina händer börjat bli blå igen och i morse när jag skulle hälla upp mjölk fick jag sådana där förbannade skakningar i händerna, jag hatar det. Det är fruktansvärt och jävligt pinsamt :(
one more thing
jag hatar det här och jag är absolut ingen jävla pro ana brud.
fan känner mig riktigt ledsen över att jag är ärlig här och får hånfulla kommentarer.
jag bryr mig mer om andra, än om mig själv.
jag lever i ett jävla helvete, men jag vet att alla andra här lever i samma helvete och därför vill jag inte dra ner do mer. när jag sen får en låsning, mår jag skit över att det påverkar andra. men det är efter jag kommer på det, eftersom den här jävla sjukdomen isolerar en och gör fruktansvärt självcentrerad.
föresten angående lycka anorektiker, man blir ALDRIG en lyckad anorektiker, man är ständigt misslyckad och ful!
FÖRLÅT
Jag fick nämligen en anonym kommentar om att jag verkade tro att jag var en lyckad anorektiker när jag missade mål och att jag kände mig bättre än andra som åt.
NEJ, absolut inte, jag blir helt förtvivlad. Det var verkligen inte så jag menade, det är jag som avundsjuk på att dom orkar kämpa och att jag är så jävla svag. För mig är det många som är förebilder på mando, som jag vet kämpar järnet och har det skittufft, men ändå tvingar sig att äta. Jag är patetisk som istället flyr, jag hatar mig själv för det varje dag.
Jag har fått höra av några att dom var avundsjuka på att jag får chans att fly, det gör mig bara mer förvirrad. För det är fel. jag är inte lyckad på nåt sätt. jävla skit!
Det finns många som säkerligen mår betydligt sämre än mig, men är starkare.
Jag menade absolut inte så, jag känner mig jätte ledsen över att det har kunnat uppfattas så.
Ja, jag ska tänka över det jag skriver, ofta skriver jag bara av mig mina tankar och ångest utan att reflektera över hur jag skriver det.
FÖRLÅT!
Snälla alla som tagit illa upp, det är inte så jag menar, Ni är förebilder, det är jag som är svag för i helvete, typiskt mig att vara så klantig!
Jag hoppas verkligen ingen mer har tagit illa upp.
Jag ska verkligen tänka på det jag skriver, för nu har jag uppfattats tvärtemot det jag har skrivit.
Jag är inte lyckad på nåt sätt och jag känner inte nöjd med mig själv, det snarare så att jag kvävs av min ångest.
Hoppas mitt budskap gick fram nu iaf!
mellis?!
Men jag är inte sjuk eller hur, nej så är det inte, jag vill bara inte äta för jag är redan så tjock, ja så är det.
Knäppa jävla liv!
Idag drack jag min näringsdryck och har ätit alla mål, med måttligt fusk.
Höll på att få riktigt mycket panik, klarade inte ta den på frukosten, efter kändes som att en osynlig hand försökte strypa mig.
Varför är det såhär?
Näringsdrycken fick jag i mig återigen för att min empati för vissa är så starkt hos mig att jag inte kan låta något annat ta över.
Alternativen på mellanmålen ska vara ungefär likvärdiga, men jag har 2 mellanmål på 3mellis som det skiljer 140 kcal, även om jag gör det lättaste alternativen av båda. Tror ni att jag vågar ta det större? NEJ!
Förut hade jag dagar, men nu får jag välja själv och då blir det skitsvårt!
För alla andra verkar det gå så bra och jag är bara tjock och misserabel typ.
Så förbannat orättvist, men om jag skulle va lika smal som alla andra skulle jag också våga kämpa och äta allt.
Tyvärr så är jag inte byggd så, oavsett vad alla säger, så är det faktiskt JAG som lever i min kropp och det är ett rent helvete.
Jag vet inte om jag orkar, det är så mycket panik just nu.
Jag tror fan att jag tycker synd om mig själv!
förvirrad
Sen mötte jag upp Sofie<3 och drog på sushijakt och tillslut tog vi oss hem till Ida :) Så drack vi skumpa och åt sushi och sen blev det balkanmusik på mosebacke mycket spännande och trevlig kväll :)
Maten går väl som alltid just nu, missat näringsdryckerna och igår försvann 3mellis, kvällsmellis och middagen blev för liten.. idag har jag ätit allt (utan näringsdrycken såklart) med det klassiska fusket. Känner mig bara trött och vill sova bort den här snöstormen och vakna om några dagar och ta nya tag.
har läst ut sista stig larsson boken :( tråkigt, men jävlar vilka fantastiska böcker :)
i veckan ska jag träffa angie, ida och johanna. förhoppningsvis sofie im också innan hennes tåg :)
matschemat
Hann inte skriva, å andra sidan skriver jag bara helt depp nu.
Försöker motivera mig själv, men på något sätt känner jag mig som en person som ska börja banta, som alltid sätter upp ett datum, ni vet? jag känner mig likadant, fast tvärtom, imorgon ska jag börja följa matschemat och tillåta mig sakta med säkert öka i vikt. En otroligt förvirrelse..
Har haft väldigt mycket panik dom senaste dagarna som sagt, jag orkar inte ha det, det är totalt värdelös men just nu gör all måltider mig panikfylld. Jag vet inte hur jag ska mota bort det.
Ska träffa lite vänner idag och sen ikväll blir det sushi och skumpa hos Ida, med Sofie :)
Vi kanske ska gå ut, men jag får se om jag klarar det, dessutom är det SNÖ!
Orkar inte få flera blodsockerfall, då jag tror att jag håller på att dö, så jag ska nog ta det lugnt med drickandet. Även fast jag brukar göra det, men det blir för mycket för mig.
Vad ska ni göra idag?
You're faking it well, but it shows
"I say no" med Anna Terinheim, passar perfekt för den här dagen, det är som att låten är om mig i den sinnestämning och förvirrelse jag befinner mig i. Jag sitter här och avskärmar mig och försöker fly, men vissa släpper inte taget, vänner är fantastiskt.
Lately you've been bothered by your friends
We will disturb you, to make you talk again
Try to find the other side of you
The things you hide, what you don't say
We say no, oh no
We won't let you slip inbetween
We say no, oh no
We won't let you squeeze right through
Give you second chances easily
We wait for answers, for hours and years
But the sadness in your eyes won't go away
It becomes you, in a strange kind of way
I wonder where you come from
Who you've been
What you gain, if you win
But my guess is right you break like glass
And I wonder where, your god was then
I say no, oh no
I won't let you slip inbetween
I say no, oh no
I won't let you squeeze right through
Oh how sweet a girl like you can be
When she tries
You're changing skin like I change clothes
You're faking it well, but it shows
You say: lately I've been bothered by my friends
They need foregiveness
I need therapy, they say
Better lock up well before they come
With their prayers, and loaded guns
Better lock up well before they come
More than ten years to ignore, what they here for
We say no, oh no
We won't let you slip inbetween
We say no, oh no
We won't let you squeeze right through
We say no, no no no
Since you fall from every throne
panikhelvete
Jag har inte fått mycket sagt på bloggen de här senaste dagarna, men all motivation är som bortblåst.
Jag står och slår på mig själv konstant, även om en del av mig vet om det (som jag alltid har gjort) så tycker jag att det är rätt, för jag får inte väga normalt, jag får inte se normal ut. Jag passar inte i det och någon stans måste jag passa in.
Det är en otrolig konflikt som pågår och jag känner mig svag, tur är att jag har otroliga människor som stöttar mig, min familj och Catrini<3 är bäst. Fan jag skulle inte klara ett skit på egen hand, inte nu.
Det går kaos och jag får i mig på tok för lite, även om det inte är lite för mig, snarare tvärtom, så vet jag att jag ligger väldigt mycket under det jag ska äta. Jag vet inte att juh mer jag går ner i vikt, desto värre blir ångesten och paniken, ändå kan jag inte förmå att stanna upp. Jag vet inte hur jag ska göra.
Anorexi är som en jävla drog och jag hatar att vara beroende, det ger sånna hemska kickar, inte naturligt, men man mår fantastiskt. Men nu börjar paniken komma allt oftare och i morse slog mitt hjärta så fort att paniken växta såpass att flykbeteendet började att kicka in.
Jag måste hjälpa mig själv, men hur ska jag göra det?
Jag är förbannat otillräcklig just nu och det är inte okej.
Helvete:(
vägran
Krockade igår också, känns lite i nacken, allt känns så fantastiskt DÅLIGT.
Jag tänker fly idag, har planerat min flykt redan, men ska hinna ha ett möte innan så jag får väl smita ut någon annan stans.
Hur går det för er?
Jag spyr på allt, har jävligt mycket panik och är tjockats i stan kort sagt.
dagligt kaos
Jag fortsätter min era av kaos, det går kort sagt inte bra nu.
Däremot måste jag erkänna att jag har begått ett otroligt misstag genom att jag delat med mig av allt det dåliga, vilket självfallet inte gäller bloggen. Men jag har pratat med några jag bryr mig om på Mando, jag har inte tänkt på att mina ord påverkar andra, utan jag har på något konstigt sätt glömt att vi är i behandlingen tillsammans och inte enbart vänner.
Herregud hur dum får jag vara?
Här sitter jag och ifrågasätter andras klumpighet, när jag själv är en riktig praktklant.
Vad tänkte jag med? Folk som är sjuka blir självklart avundsjuka, hur absurt det än kan låta, så är det faktiskt så. Man vill själva vara "bäst" i sjukdomen, medan de "tvingas" äta alla mål nästintill perfekt idag, sitter jag och pratar om allt jag har missat. Fan jag känner mig helt hemsk, det är inte okej och jag hoppas att jag inte gjort allt för stor skada.
Därför tänker jag ha min blogg som bollplank och sen får jag väl skrika och gråta i min ensamhet istället för att låta sjukdomen tar över ibland andra sjuka.
Jag är en ärlig person och med vissa vet jag att jag kan säga precis ALLT, utan att det påverkas av det, utan de kan se det större perspektivet, medan andra är otroligt sköra och om jag fortsätter på det här sättet, skadar jag bara dem.
Jag är helt klart inne i en dålig period, vilket min stackars familj får utstå, jag är hemsk. De försöker göra allt på bästa sätt för mig och jag bemöter dem enbart med ilska. Jag vet att det är jag som gör det, utan sjukdomen, men likförbannat skadar jag de som jag älskar mest.
Jessi om du läser min blogg,
jag saknar dig som sjutton, jag vill bara kunna sitta och dricka vin och röka med dig.
Jag önskar att du var hemma, du är en av mina bästa vänner och jag älskar dig så himla mycket.
Du vet att jag egentligen inte menar det jag säger, utan det är all jävla frustration över en jävligt känslig situation.
Du är en god människa och jag hatar mig själv för jag bemöter dig helt jävla felaktigt.
FÖRLÅT!
Kom hem snart.
4-ever, oki?
<3
jävla pro ana
Det är inte oki, jag vill förmedla kämparglöd, även om det är tufft nu.
Blev totalt avskräckt, ni vet att jag prata om problemet kring pro ana bloggar?
Jag har hittat ännu värre, herregud, snälla, det borde inte få finnas. Så absurt och hemskt och tragiskt och man vill bara förbjuda deras bloggar.
Egentligen tror jag att det mest passande ordet är, patetiskt!
Om Martina och Rebecca läser min blogg idag, så min mobil vill inte skicka sms, det är nåt kalasfel, ni vet den lilla röda lampan och grejer. Men jag tänker på er<3 och jag kommer imorgon så kan vi snacka!
fusk fusk fusk never ending
Idag har jag väl inte missat lika mycket, 1 näringsdryck, 2,5 dl juice, 0,5 dl yoghurt + diverse fusk med mandometern och russin.
Jag orkar inte ens bry mig längre, jag tycker att allt är konstigt och tugnt och jag har jätte svårt att se mig själv kunna sluta fuska eller få i mig alla mål perfekt.
Det är så lätt att fuska och jag klarar inte att ta ansvar själv.
Jag är 22 år och klarar inte att ta ansvar, istället går jag ut och festar och dansar en massa vilket drar ner behandlingen.
Dessutom gör klassikern med en promenad genom stan, som givetvis inte uppfattas som för mycket av mig, och ersätter mellanmålet med en cola light. Fantastiskt, bra Helena du har verkligen kämparglöd.
Problemet är att jag bara är förvirrad och kan inte ens fundera i banor hur jag ska kunna ändra mig.
Sen kan jag inte låta bli att förundras över hur härligt det känns att räkna ut KCAL och se att det är betydligt mindre än vad det ska vara, jag undrar om jag kan bli frisk.
Nästa vecka har jag varit i behandling i 5 månader, visserligen håller jag med om att jag har gjort framsteg, men just nu är jag till mesta del min sjukdom. Jag orkar inte stå emot och jag tycker att det är förbannat skönt att slippa äta eller fuska.
Hur har ni det?
Jag har varit dålig på att svara på kommentarer, men jag har haft väldigt mycket ångest och känt mig orkeslös.
Fan jag hatar att jag inte är stark alls just nu, jag mår stundtals så jävla skit att jag inte ens orka se på människor som jag tycker om, när de pratar med mig.
Jag hoppas verkligen inte att andra som går i behandling tror att det ska vara såhär efter 5 månader, det är bara jag som är jävligt svag och skräckslagen. Det är som att alla gamla mönster överöser och kväver mig.
Jag är skiträdd för allt, tänk om jag gått upp i vikt ändå även fast jag missat?
Hur fan ska jag klara det?
Jag kommer juh gråta ihjäl mig och känna mig värdelös på alla sätt, värdelös för att jag inte kan förmå mig att följa behandlingen som jag gått med på att följa. Värdelös anorektiker som inte kan göra något tillräckligt, å andra sidan är man fanimej alltid en värdelös anorektiker, inget är tillräckligt, det kan finnas glimtar av beröm men oftast är bara ångest och självhat.
Problemet är att jag inte förstår vem eller vad som ska kunna hjälpa mig och ge mig det stöd jag tydligen behöver.
Jag klarar juh uppenbarligen ingenting själv, riktigt pinsamt.
jag ÄR tjock
just nu allt skit och det går halvbra, men jag orkar inte bry mig längre. känner mig så jävla ledsen och arg.
igår var jag och bästa anna ute och festade iaf och det va skitkul.
har missat en del men jag orkar inte bry mig, va på stan igår med johanna och angelica så blev inget 3mellis, jag vägrar min näringsdrycker och jag missade kvällsmellis.
allt suger för jag FET!
anti
Jag har ångest, det släpper inte, jag är skiträdd, allt går dåligt, eller snarare det går oki men inte alls lika bra som förut. Halvfart helt klart, med ständigt fusk. Som jag sa igår, jag klarade inte ens äta upp en räksallad, hur farligt är det egentligen? farligt, allt är för mycket,
På kvällen åt vi tacos och det gick bra, men då vet jag exakt vad det innehåller och vi har aldrig feta produkter, så nötfärsen var knappast den fetaste I guess. Sen blev det massa grönsaker.
Idag ska jag träffa Angelica och Johanna i stan, ska bli skitskönt att se dom, har inte sett dom på år och dag.
Kan jag komma i min nya elefantkropp, fyfan, hur ska jag klara det här?
Nej jag har helt klart en dålig period, finns inte en chans i världen att jag kommer ta mina näringsdrycker, jag tänker istället vänta och se hur det går med vikten, för jag är faktiskt värd att känna mig trygg.
Så kaloriintaget har väl blivit lägre, men jag är helt säker på att jag ökar i vikt ändå och då får vi se hur det blir, då lär jag slippa näringsdryckerna och så kommer jag känna mig somett fetto i några veckor men sen kommer det att släppa.
Jag vill inte ha den här jävla kroppen.
ångest
Det som hände igår var att dom glömt att ändra min mandometer, när jag la på grönsaker, så jag har ätit för lite. Problemet med det är att under de 5 veckorna, så har jag juh tappat i vikt och stått still, därutav mina näringsdrycker och nu ville jag ha bort näringsdrycken, men om jag tog bort dom skulle jag känna mig som ett fetto som kan gå upp på ett normalt intag. Men hursomhelst så sa dietisten att jag skulle ha kvar dom, jag blir bara förvirrad och känner mig jävligt rädd och osäker.
Som sagt så missade jag 10mellis igår eftersom jag satt och grät och hade grym ångest. Imorse hoppade jag över min näringsdryck, men det var ingen som sa något ändå så jag orkar inte bry mig heller. Efter mellis åkte jag in och träffa en av mina BÄSTA vänner, Anna<3. Så sjukt värt och jag kände en sån otrolig frihet. Vi gick till söderhallarna och åt en räksallad, vilket jag inte får göra eftersom jag åt lite räkor och lite sallad, åt inte ens upp hela, smakade lite på dressingen. Men what ever fan vilken frihet jag kände, kunna åka till stan vid den tiden har jag inte gjort på 5 månader och bara hänga Anna och gå runt och kolla i affärer.
Så hursomhelst, känner jag att fuskandet tar över, men vet ni vad, jag bryr mig inte längre, förut kunde jag i alla fall känna en stunds dåligt samvete, nu hejar jag enbart på mig själv.
Men så går det när saker går fel, jag mår skit men ändå fantastiskt, det är komplicerat!
